Jag dödar av Giorgio Faletti

Vi befinner oss i Monte Carlo, jetsetarnas paradis som sägs ha världens bästa polis, med låg kriminalitet och hög säkerhet. Den stora Formel 1-tävlingen förbereds som bäst, och det vimlar av turister och kändisar i staden. Då hittas tävlingsföraren Jochen Walden och den världsberömda schackspelaren Arijane Parker brutalt mördade på en lyxbåt. Båda har fått sina ansikten flådda.

Jean-Loup Verdier, välkänd radiopratare på Radio Monte Carlo, får ett samtal i direktsändning från en man som kallar sig Ingen, som säger:
- Jag kan inte sova på natten för mitt lidande vilar aldrig
- Vad gör du för att lindra dina plågor? säger Verdier
- Jag dödar…

En serie ovanligt råa och iskalla mord tar sin början, och kommissarie Nicolas Hulot och hans kollegor befinner sig mitt i denna mardröm till utredning, med en ovanligt smart mördare som inte lämnar minsta spår efter sig.
I det läget kontaktar Hulot sin vän Frank Ottobre, amerikan och FBI-agent, som dragit sig undan till Monte Carlo för att läka sig själv efter sina traumatiska upplevelser i hemlandet USA. Frank beslutar sig till sist för att hjälpa sin vän med utredningen av seriemorden och en febril jakt på ”Ingen” tar sin början.

Det är en spännande thriller, berättad i ett högt tempo och med bra flyt i både intrig och språk. Att det hela dessutom utspelar sig i lilleputtlandet Monaco med dess exotiska miljöer och människor gör det hela litet extra intressant, tycker jag.

Om jag ska vara litet petig så tycker jag att personerna känns en aning platta och schablonartade. Det känns som om man betraktar dem på ett visst avstånd hela tiden. Ett litet minus till är att boken är dåligt korrekturläst vid översättningen.

Men boken är ett måste för den som gillar den här typen av böcker, med svårfångade psykopater och utmattade poliser som pressas både från chefer och mediedrev, och som måste ha nästintill ett sjätte sinne för att kunna klara upp det hela.

Boken är italienaren Falettis debutroman, och är planerad att filmas.
Ewa Nyhlén, juli 2007

Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro

Häromdagen fick jag i min hand en bok som jag hade glömt att jag läst.
En bok som jag tyckte mycket om och som det pratades mycket om då på 1990-talet. Och den är väl värd att tipsa om för de som kanske missade den när den var ny.

Den är skriven i dagboksform av en äldre kvinna som på sätt och vis gör ett bokslut över sitt liv. Hon berättar ärligt, med värme och inlevelse om sitt liv, och ger sin bild av allt som hänt. Om en trångsynt katolsk uppfostran, ett kärlekslöst äktenskap och en hemlig kärlek som resulterade i en dotter. Dottern Ilaria, som tragiskt förolyckades för många år sedan och lämnade en liten flicka kvar för mormodern att uppfostra och ta hand om.

Kvinnan går ensam i sin trädgård och sköter om sina blommor med bara hunden Buck som sällskap. Hon vet att hon snart ska dö, och bestämmer sig för att skriva till sin älskade dotterdotter, som rest långt bort. Det är hennes tankar, livserfarenhet och klokhet som i berättelsen kan sammanfattas som ett budskap till dotterdottern – gå din egen väg, lyssna till ditt hjärta och gör det som känns rätt, oberoende av konventionerna

Det är en berättelse om tre generationer kvinnor, om kärlek och sorg, om hur svårt det kan vara att ha en ärlig relation med de människor som står dig närmast.

Boken har ett fint språk med en del filosofiska betraktelser och samtidigt en jordnära vardagsprosa.

Ewa N, 30 juli 2007

Skumtimmen, av Johan Theorin

Åh, vilken spännande debut, hoppas vi snart får läsa fler böcker av Johan Theorin!Spännande, spännande från första sidan! Blev glatt överraskad eftersom boken skiljer sig en del från traditionella deckare, men är så otroligt spännande ändå! Visserligen växlar berättelsen mellan två olika tidsperioder, vilket verkar vara en trend inom deckargenren just nu. I vanliga fall brukar detta irritera mig, men här förhöjer greppet bara njutningen och spänningen och man undrar verkligen: Vad hände där ute på Alvaret egentligen? Förutom att vara en en spänningsroman, så är Skumtimmen också en berättelse om sorg och saknad. En förälders ofattbara sorg efter att ett barn försvunnit, utan minsta ledtråd. Skumtimmen är en bok man minns länge, just nu hör den till mina absoluta favoriter! "En kort stund funderade pojken på att vända om , gå tillbaka över ängen och klättra över muren igen. Han hade ingen klocka och exakta tider betydde ingenting för honom, men himlen ovanför hans huvud var mörkgrå nu och luften omkring honom hade kallnat ännu mer. Han visste att dagen började ta slut och att natten snart skulle komma.Han skulle bara gå en liten bit till över den mjuka marken. Han visste ju var han var; stugan där hans mormor låg och sov fanns bakom honom, även om han inte längre kunde se den. Han fortsatte framåt över den platta marken, fram mot den suddiga väggen av dimma som gick att se men inte att fånga; som på ett magiskt sätt hela tiden förflyttade sig en bit bortåt, som om den lekte med honom.Pojken stannade. Han höll andan. Allt var tyst och ingenting rörde sig, men plötsligt hade pojken fått en känsla av att han inte var ensam. Hade han hört ljud i dimman? "En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet på norra Öland försvinner en liten pojke utan några som helst spår. I dagar letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat telefonsamtal från sin far, den åldrige sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med efterforskningar kring dottersonens försvinnande.Julia återvänder till sin barndomsö och tillsammans börjar de söka i det förflutna. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå sägs han ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen.

Karin

En man med litet ansikte av Helene Tursten

Sommartid är deckartid för många, har jag förstått. Själv är jag en storkonsument av deckare och kriminalromaner och slukar dem året om. Vilket betyder att jag läst några stycken genom åren….
Det här är den sjunde och senaste boken om kommissarie Irene Huss vid Göteborgspolisen, och den är bra. En riktig nagelbitare!
Den handlar om trafficking och narkotika, kriminalitet som ödelägger livet för många kvinnor och barn, och som rör sig mellan olika länder.

Här upptäcks kroppen av en tolvårig flicka i en jordkällare mitt i smällkalla vintern, och det visar sig bli svårt att identifiera henne. Efter ett mödosamt spaningsarbete uppdagas det att hon kommer från Ryssland, och ett otäckt mönster börjar ta form. En organisation som handlar med människor, med förgreningar i flera länder visar sig bli en tuff och jobbig härva för Huss och kollegorna att nysta upp.

Jag tycker att Turstens böcker blir bara bättre och bättre, och känns alltid aktuella och med ett fräscht språk. Dessutom är det ganska befriande att träffa en polis i ledande befattning som inte super ner sig, eller grubblar ihjäl sig då och då. Irene Huss är en cool bekantskap, en före detta europamästarinna i jujutsi, och med en varm familjerelation. Äkta maken är kock och tvillingarna Jenny och Katarina är i 20-årsåldern och på väg att flytta hemifrån.

Gillar du kriminalromaner så missa inte den här.

Ewa 28 juni 2007

Finns boken inne?