Reglerna av Sara Mannheimer

Sarah Mannheimer debuterade i våras med den lilla (till formatet) stora (sett till innehållet) romanen Reglerna. En poetisk utvecklingsroman där huvudpersonen ständigt försöker balansera fritt skapande och kontroll med en längtan efter "det fantastiska som kan komma att komma".

En uppsättning regler styr Jaget i berättelsen och kärlek, sexualitet, arbete och skapande filtreras på något sätt genom dessa regler. Huvudpersonen är egenartad men på samma gång allmängiltig och samtidigt som Mannheimer tar med sig läsaren på ett o-så-vackert språkligt äventyr så är boken rolig (stundtals till och med ROLIG).

Jag utnämner Mannheimer till geni. Läs läs läs!

/ Wilda

Människohamn

av John Ajvide Lindqvist

Det är alltid svårast att skriva om de författare som betyder mest för en. Jag älskar skräck, och Ajvide Lindqvist är en mästare. Han har förmågan att skapa en växande olustkänsla som får det att krypa i skinnet långt innan någonting skrämmande händer. En golvplanka som knakar eller en dörr som står och slår på ett förrådshus ute i skrägården kan göra mig matt av rädsla.

Inte blir det sämre av Ajvide Lindqvists oöverträffade förmåga att skildra människor och deras relationer. Hans romanfigurer är aldrig perfekta men deras brister gör dem bara allt mer trovärdiga och engagerande.

De första tvåhundra sidorna var fantastiska. Skräck, magi, kärlek och förlust, med havet så väl beskrivet att jag praktiskt taget kunde känna saltstänken i ansiktet och doften av tång. Men slutet av romanen gjorde mig besviken.

Det är en etablerad sanning att monster förlorar sin förmåga att skrämma och fascinera så fort de visar sig i dagsljus, och i Människohamn blev det tydligt: det hotfulla, illasinnade havet var mer fantasieggande och mardrömslikt än de övernaturliga varelser som hemsökte Domarö i bokens andra del.

Ändå är Människohamn en bok väl värd att läsa, inte bara för skräckentusiaster. Underbart för mörka, regniga höstkvällar, när vindarna sliter runt husknuten!

/Sanna

Som jag har väntat!!!

Åh, som jag väntat ända sedan jag läste den lysande debuten Skumtimmen av Theorin! Men nu är den äntligen här, hans nya Nattfåk, bara namnet låter spännande och lockar till läsning, eller hur? Trots att jag inte har så mycket tid att läsa har jag under två dagar stulit till mig en minut här, en halvtimme där och frossat och läst så ögonen blött, allt för att hinna läsa så mycket som möjligt innan matlagning, nattning av barn eller annat gör sig påminnt...Nattfåk är visserligen inte riktigt i samma klass som Skumtimmen, men nästan och det är ett mycket bra betyg! Nattfåk har allt en spänningsälskare önskar sig, spöken, rysare, thriller och deckare- allt i ett! Theorin har verkligen en förmåga att skriva i bilder, man ser fåken framför sig, den rykande snön, det vildsinta havet och den oberäkneliga isen.
I början blir jag lite besviken, språket känns alltför likt Camilla Läckberg som jag personligen är lite tveksam till, men snart glömmer jag den liknelsen och njuter bara av Johan Theorins alldeles egna underbara berättande där saga, mystik och gränslandet mellan verklighet och dröm står i fokus.

/Karin

Svek...

... av Karin Alvtegen.

Bilåkning och cd-böcker - det är min melodi. Här är det fråga om en författaruppläsning och en mycket bra sådan. Med lugn och inlevelsefull röst läser Alvtegen om Eva som konfronterar sin man Henrik med orden "Är det så att du helt enkelt ifrågasätter vår framtid tillsammans?". Istället för att neka väljer Henrik att inte svara...

Hopplösheten, den bristande kommunikationen (läs den icke existerande), Evas desperata försök att få tillbaka Henrik som bara leder till förnedring och de groende hämndtankarna som slutligen förverkligas, allt skildrar Alvtegen med ett ständigt driv framåt i texten.

Åsså var det ju det där med thrillerspänningen, för spännande blir det men det ska jag inte orda om här. Läs eller lyssna på Svek (finns både som bok och cd-bok här på bibblan) om du vill ha en spännande relationsthriller som bjuder på många överraskningar.

/ Wilda

Fördjupade studier i katastroffysik...

... av Marisha Pessl.

Om jag hade varit det minsta musikalisk (vilket jag inte är) hade jag skrivit en hyllningssång till den här boken, Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl, jag älskar den!

New York Times recenserar den som "ett virvlande, glittrande, mångfasetterat underverk framfört av en okuvlig, driven och översvallande ny röst." Intelligent och humoristiskt vill jag lägga till.

Boken handlar om sextonåriga Blue som levt ett kringflackande liv men sin far, en ständigt gästföreläsande professor. Dock trycker pappan på pausknappen och bestämmer sig för att Blue ska få tillbringa sitt sista high school år på ett och samma ställe. Detta öppnar upp för en ny erfarenhet för Blue, erfarenheten att vara nog länge på samma plats för att hinna skaffa vänner.

Och vänner får hon. Snart räknas hon till den populära gruppen "Aristokraterna" som träffas på söndagarna hos den mystiska filmläraren Hannah Schneider. Snart är Blue inne i en härva av hemligheter där lojalitet och svek är ständiga inslag. Blue och hennes vänner är mer eller mindre besatta av Hannah och Hannah av dem, kanske speciellt Blue...? Och en dag hittas Hannah död.

Pessl levererar en tät roman med ett underbart språk, ett intelligent high school drama med allt från första kyssen till ond bråd död. Trots inslag av spänning, död och svek så skrattade jag ofta högt när jag läste boken tack vare Pessls finurliga klurigheter.

Sist men inte minst så utgör själva titeln ett skäl nog att läsa boken:
- Jaha, vad läser du nu då?
- Fördjupade studier i katastroffysik.
- Jaaahaaa... (och alla är övertygade om att man läser något som är ämnat för nobelpriset i fysik och inte litteratur).

/Wilda