Svart som natten...

av Ann Cleeves.

En vintermorgon hittas en ung kvinna mördad i den lilla staden Ravenswick på Shetlandsöarna. I ett samhälle där alla känner alla sprider sig snabbt rädsla och misstänksamhet bland invånarna. Vem är mördaren och vem kan man lita på?

Det är inte första gången något liknande händer i Ravenswick. För många år sedan försvann en liten flicka för att aldrig bli återfunnen. Finns det ett samband mellan de två dåden? Kommissarie Jimmy Perez kopplas in på fallet och jakten på mördaren är i gång.

Boken blev vald till den bästa engelska deckaren 2006 och Ann Cleeves spelar sina kort väl i deckargenrens givna ramar. Ett brott, ett offer, en förövare, en jakt.

En mycket läsvärd deckare som skapar spänning för stunden.

/ Wilda

Lilit med Adam i Paradiset och Satan i Underjorden

av Suzanne Gottfarb och Beata Boucht

På Lättläst-hyllan finns en alldeles ny roman av Suzanne Gottfarb, som bygger på en den mer än tusen år gamla historien om Adams första hustru. Det är en berättelse om kärlek och hat, åtrå, svek, och orättvisa.

Det som verkligen lyfter romanen är Beata Bouchts färgsprakande och fantasieggande illustrationer som ramar in och ger liv åt den ganska enkla berättelsen.

Låna hem, bläddra, läs och njut!

/Sanna

Pojke försvunnen...

... av Anna Jansson.

Tänk deckare. Maria Wern är polisen och skådeplatsen är Gotland. En nio-årig pojke vid namn Andreas Nilsson försvinner till synes spårlöst från en fest. Mamman Charlotte befinner sig i upplösningstillstånd, polisen kopplas snabbt in och mysteriet kring Andreas försvinnande vidgas likt ett grenverk. Fler och fler trådar vävs in i dramat och fler och fler människoöden kopplas samman.

Ännu en deckare av Anna Jansson för vissa, den första för mig. Betyget blir sådär. Vissa saker stör jag mig på. Jag anar till exempel ganska snabbt att författaren har ett förflutet inom sjukvården och en snabb googling bekräftar detta. Som läsare får man nämligen en kladdig moralpredikan om överanvändning av pencillin. Nej tack till sånt.

Vidare så är jag lite less på temat otrohet. De senaste fem romanerna jag läst av svenska författare har ALLA innehållit detta tema. Det är ju iof inte Janssons fel att det här råkade vara den femte boken i rad för mig som behandlar sura 30+:are som är trötta på livet, på varandra, på sig själva och som aldrig har sex med varandra men gärna med andra. Tröttsamt, trist och tråkigt i längden säger jag.

Sist men inte minst så känns hela historien lite lam, speciellt slutet.

Ett litet plus i kanten för Marie Richardsons strålande inläsning.

Tjoho från Wilda

Blunddockan

av Jeffery Deaver

Äntligen! Jeffery Deaver har kommit med en ny bok.
I den här thrillern är det dock inte Lincoln Rhyme och Amelia Sachs som är huvudpersonerna, utan specialagenten och förhörsexperten Kathryn Dance vid Californiens utredningsenhet, CBI.

Först var jag litet skeptisk när jag förstod att det inte var en Rhyme-deckare, för det brukar inte alltid bli så bra när deckarförfattarna får för sig att börja med olika sidoprojekt, som att hitta på andra karaktärer och planera en ny serie böcker. Dessbättre hade jag fel. Kathryn Dance är en mycket sympatisk och intressant bekantskap. Man känner också igen Jeffery Deavers thrillerspråk och hans förmåga att bygga upp spänningen, som ibland blir nästan outhärdlig.

Man kan säga att Dance är en levande lögndetektor, alltså expert på kroppsspråk och hon är specialutbildad i att avläsa om människor ljuger, eller talar sanning. Hon är en skicklig polis, men har faktiskt också har ett ”riktigt” liv vid sidan av arbetet. På fritiden snokar hon till exempel upp bra blues – och folkmusikband som hon hittar över hela USA, och erbjuder dem att ladda ner sin musik på den webbsida hon driver tillsammans med en god vän. Dessutom spelar hon musik själv. Familjen har också två hundar - Dylan och Patsy (!) - och hundälskare får alltid en extra poäng hos mig! Det finns dock ett mörkt stråk i Kathryn Dance´s liv då hon bär på en stor sorg efter att hennes man, och tillika barnens far, omkommit i en bilolycka.

Boken börjar med att den manipulative mördaren och sektledaren Daniel Pell, som är dömd för mord på en familj för 8 år sedan, men där den ena dottern överlevde, ska förhöras i samband med att nya spår i det gamla fallet har framkommit. Han lyckas rymma med hjälp utifrån och Kathryn Dance ska leda jakten på denne man som har psykopatens förmåga att dupera människor, och som inte skyr några som helst medel för att nå sitt mål.
Det blir viktigt att hitta den överlevande Theresa Croyton, idag 17 år, som kallas Blunddockan eftersom hon låg och sov den gången hennes familj knivmördades av Daniel Pell. Problemet är bara att hon bytt identitet och ingen vet var hon finns.

Jakten på mördaren börjar och det är action vill jag lova! Spänningen byggs skickligt upp, sida för sida. Polisteamet utökas så småningom med en expert på sekt – och kultledarmentalitet i hopp om att bättre förstå hur den här typen av narcissistiska och hyperintelligenta mördare tänker.

Allt utspelar sig i John Steinbeckland – alltså Montereyhalvön och i områden som Carmel och Salinas. Mitt i det intensiva polisarbetet påminns vi om De himmelska ängderna, Vredens Druvor och Cannery Row (Det stora kalaset). Stora frukt – och grönsaksodlingar, vindpinade klippor och pittoreska hus inramar historien, och ger läsaren en chans att hämta andan när författaren lättar på gasen en aning.

Jeffery Deaver fick sitt genombrott med boken Tyst gisslan 1996, men är kanske mest känd för boken The Bone Collector (I samlarens spår), som också filmades 1999.

Ewa Nyhlén
Nov 2008

Drift

av Liv Strömquist och Jan Bielecki

Feministiska sexserier? Är det verkligen någonting för biblioteken? Jag skulle säga ja på ren princip, men Drift är så otroligt mycket mer än ett politiskt statement. Det är en serie tecknad i läcker 50-talsstil, om Lena och Robert som möts på en nattbuss mellan Helsingborg och Norrköping och börjar prata.

De första rutorna är textlösa - en solnedgång, en busshållplats, en kvinna som spanar in en man och klär av honom med blicken. Det slår mig hur pass sällan det är man ser något sådant skildras i litteraturen. När bussen börjat rulla är det hon som tar kontakt med orden: "Ursäkta, jag ville bara säga att jag har kollat in alla människorna på den här bussen och kommit fram till att du är den snyggaste."

Samtalet kommer snabbt in på deras respektive flickvänner och deras tidigare sexuella erfarenheter och äventyr. Det skulle kunna bli så fel, men istället blir det så rätt. Teckningarna är tydliga utan att vara övertydliga, och berättelsen har ett oväntat djup och en intressant vändning på slutet.


/Sanna

Mig äger ingen

av Åsa Linderborg


Boken är en rak och ärlig, men också ömsint skildring av uppväxten med en ensamstående far – härdarmästare Leif Andersson, vid Metallverken i Västerås – vars yrkesstolthet, klasstillhörighet och alkoholproblem ger berättelsen dess röda tråd.

Det är berättelsen om en arbetarsläkt under det svenska folkhemmets storhet och fall, och handlar om klassmedvetenhet, utanförskap och manlighet.

Det handlar också om den blott 4-åriga Åsa, eller Natasja som hon ofta kallas av sin pappa, som blir kvar hos sin far efter föräldrarnas skilsmässa. Vid något tillfälle, när mamman får frågan hur hon kunde flytta från sitt barn, svarar hon: ”Jag lämnade kvar det bästa jag hade hos honom, annars hade han gått sönder”.

Vi kommer nära i vardagsskildringen, där far och dotter lever sina liv och gör det mesta tillsammans. Hon blir skjutsad på pappas cykel till dagis tidigast av alla varje morgon - vinter som sommar - de äter middagsmat hos farmor och farfar varje kväll, där det diskuteras politik och spelas Fia. Pappa har ofta ont om ”lall”, och får ibland ett bidrag av farmor.

Härdarmästare Leif Andersson verkar vara en motsägelsefull person; han dricker några öl varje kväll, men är ändå både sällskaplig och finns alltid där för sin dotter. Han är politiskt medveten, men misstror ändå den politiska kampen, han är stolt över sin yrkeskunskap, men avskyr sitt jobb som ger honom svullna händer och värk.
Ibland tycker jag att det är ett torftigt liv för en liten flicka, men ändå är det tydligt att berättelsen är skriven med värme och kärlek. Boken är både gripande, vemodig, tragisk och kul – i bland på samma gång – men aldrig sentimental. Här finns också hela den brokiga släkten, med många färgstarka och intressanta personer.

Åsa Linderborg skriver mycket bra, enligt min mening. Hon har ett rakt och enkelt språk och det blir inte tråkigt en sekund. Hon berättar så levande att man får en klar bild av både människor, händelser och miljöer, och när boken avslutas är hon vuxen med egen familj.

Förutom en innehållsrik barndoms – och uppväxtskildring är det också ett stycke svensk arbetarhistoria som idag känns mycket avlägsen, och just därför är så intressant att läsa om.

Åsa Linderborg är kulturskribent på Aftonbladet.

Ewa Nyhlén
nov-08