Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Detta är en riktigt tokig bok. Bara uppslaget är hur kul som helst. Allan Karlsson som ska fylla hundra år rymmer från ålderdomshemmet på sin födelsedag. Han har helt enkelt ledsnat på det tråkiga inrutade livet åldringsvården kan ge. Allan öppnar helt enkelt bara fönstret och kliver ut i friheten. Han inser att han måste försvinna från den lilla orten så snabbt som möjligt då både kommunalråd och tidningsreportrar skall uppvakta honom och att det kommer bli uppståndelse när de inser att han är försvunnen. På busshållplatsen kommer han över en väska som han lovar vakta åt en man medan mannen går på toaletten. Men Allan åker i stället iväg med bussen som kommer in på stationen och tar mannens packning med sig. Det är upptakten till att både polisen och mannen med väskan som visar sig vara kriminell och riktigt farlig jagar Allan Karlsson. Det ena tokigare än det andra händer på vägen och galenskaperna staplas på varandra att det till slut nästan blir lite för mycket. Författarens pauser är lika händelserika som den drivande historien. Men tillbakablickarna på den gamle mannens liv är kanske roligast. Vi får följa honom från hans födsel fram till den dag han rymmer genom fönstret. Hur Allan påverkar världspolitiken på sitt nollställda och coola vis. Vi möter president Truman, Churchill, Castro , ja alla de verkligt inflytelserika i världshistorien som är samtida med huvudpersonen. Allan Karlsson är eftertraktat för sina kunskaper i kärnfysik som är lätt som en plätt för denne man som bara gått 6 år i folkskola. Hans okomplicerade sätt att förhålla sig till livet där tanke och handling är samma sak följer som en röd tråd genom hela romanen.

På omslaget står det att Lasse Berghagen tycker att det är den roligaste bok han läst.

Och visst är den rolig. Det påminner mycket om vår käre Arto Paasilinnas berättarkonst, men i svensk tappning, kanske inte lika skarpsinnigt och språkligt elegant som Paasilinnas texter men väl värd att läsa och bli road av.

/ Lili

ANDNINGSGUNGA av Herta Müller

Årets nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, är en så begåvad och intressant författare. Hon är en illusionernas mästare. För var gång du öppnar boken är du omedelbart på den plats berättarjaget är. Det är stor magi och jag blir hänförd.

Denna gång är historien inte självupplevd men det är en sann berättelse om den unge, Oskar Pastiors, som deporteras till ryskt fångläger i slutet av andra världskriget. Alla arbetsföra tyskspråkiga rumäner tvångsförflyttades till arbetsläger i Sovjetunionen 1944. Denna bok är ett dokument över denna händelse. Mycket läsvärd / Lili

Jag skulle vara din hund...av Anneli Jordahl

Väntan. Och mer väntan. Häftiga humörsvängningar. skratt. Och gråt. Det är kärlek. Lycklig- och olycklig, men dock- alltid denna kärlek. Som inte förändrats särskilt mycket genom tiderna, bara formen på det vi väntar på. Nu: sms, mail, mobilsamtal eller vanligt telefonsamtal. Då: Brev. Brev brev och åter brev är vad Ellen väntar på i denna bok. Ellen Key och Urban von Feilitzen finner varandra under det radikala 1880-talet, då äktenskapet och könsrollerna har börjat ifrågasättas. Båda är kritiker. Ellen arbetar som lärare och bor i Stockholm. Urban är godsägare och bor med sin fru och sina fyra barn utanför Linköping. Kärleken blir himlastormande men svår, Urban tvekar ständigt mellan kärleken till Ellen och sin familj. Ellen väntar och väntar, på nästa brev, på nästa möte, på nästa kärleksförklaring. De kan inte leva utan varandra, men inte heller riktigt med varandra. Och Ellen längtar efter ett eget barn..

Ellen Key är känd som författare och pedagog. Som författare skrev hon bland annat en biografi över sin far, böcker om folkbildning, arbetarrrörelsen och samtidspolitiska pamfletter, och författaranalyser. Det verk som blivit mest omtalat är Barnets århundrade (1900) som översatts till ett tiotal språk och handlade om Keys synpunkter på skola och uppfostran.

Läsaren får ta del av några av de ofantligt många brev som de älskande skrev till varandra genom åren. Ellen framställs helt subjektivt, utan några som helst brister, men språket är vackert, och poetiskt, handlingen gripande och sorglig. Det är en speciell roman, det långsamma tempot något ovant, men om den får den tid den kräver är denna roman en pärla!

/Karin

Borta Bäst av Sara Kadefors

Den här boken var både rolig och socialrealistisk på ett uppfriskande sätt. Kadefors är bra på samhällsskildringar utan en massa pekpinnar. Det är en god berättelse med personer som hamnar i svårigheter på grund av karaktärsfel eller omständigheter och så småningom kommer till insikt och tar nya beslut för att förändra sina liv.

Den vackra och belevade Sylvia rör sig smidigt i sina märkeskläder och ingen anar att hon äter rester på restaurangen och tvättar sig på toaletten på Ikeas varuhus. Hon har vissa principer trots att hon är hemlös och utblottad. Det har även Lisbet, knarkaren och Astrid, bibliotekarien som blir Sylvias nya vänner.

Boken är så spännande, en riktig bladvändare. Att bokens omslag är så tilltalande både i färg och struktur var ett plus.

Läsvärd är även Sara Kadefors ungdomsroman,"Sandor Slash Ida". / Lili

Sista julnöten!

”Glad jul, morbror!” ropade någon med munter röst. ”Gud välsigne dig!”
Det var Scrooges systerson som kom in på kontoret. Gubben hade inte hört hans steg i gränden och blev fullständigt överrumplad.
”Asch!” muttrade Scrooge. ”Tala inte med mig om sådana dumma påhitt!”
Scrooges systerson var varm efter sin raska promenad i kylan, och hans kinder glödde varmt rosenröda. Ögonen glänste, och andedräkten stod som en sky omkring honom.
”Julen är väl inget dumt påhitt, morbror!” sa Scrooges systerson. ”Det menar du väl ändå inte!”
”Jo det är just vad jag gör”, sa Scrooge. ”Glad jul, säger du! Vad har du för rätt att vara glad? Har du någon anledning till det kanske? Så fattig som du är!”

Texten är hämtad från en klassisk julsaga men vem skrev den? Mejla svaret till: bibliotek-kultur@alvdalen.se och vinn lite jullitteratur!

Nobelveckan - Vilka ska man läsa?

Man kan ju tro att en bibliotekarie läst alla noblepristagare. Så är inte fallet, i mitt fall. Av 106 pristagare genom tiderna vet jag med säkerhet att jag läst något av 27 av dem. Många av de 106 utvalda tror jag är astrista och förtjänar den glömska vari de fallit, och jag har ingen som helst avsikt att någonsin läsa dem. Några skäms jag över att inte ha läst, till dessa hör exempelvis Toni Morrison och Doris Lessing. Jag vet ju att jag kommer att älska dem när jag väl läser, det är ödesbestämt.

Sen är jag nyfiken på ytterligare några. Har någon läst och har en åsikt? Hojta gärna till!

Ivo Andric (1892-1975, Bosnien-Hercegovina/Jugoslavien)

Balkanhalvöns sorgliga historia fascinerar mig. Splittrat och enat, om vart annat. Ibland betraktat som en stat, med ett folk. Sedan inbördeskrig och grannar som mördar varandra. Ivo Andric skrev främst historiska romaner om området, från tiden när det var under turkiskt herravälde (1400-1500 e. kr, lite beroende på). Klara säger "Ja tack" till detta.

Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008, Ryssland/Sovjetunionen)

Kapten i sovjetiska armén och sedan fänglsad i sibirien under Stalin, benådades efter dennes död. Hans verk handlar bland annat om vardagslivet i dessa läger. Sjukt intressant.

Naguib Mahfouz (1911-2006, Egypten)

Läste för några månader sen Alaa al-Aswanys Yacoubians hus (2003), som var en fascinerade skröna, vilken kretsade kring just Yacoubians hus och den gata där det låg. Man fick möta en rad olika människor och deras livsöden i det moderna Egypten. Vad jag förstått är den inspirerad av en roman av Mahfouz, nämligen Midaqq-gränden från 1947. Eftersom jag gillade al-Aswany, vill jag ju gärna bekanta mig med dennes inspirationskälla.

Harold Pinter (1930-2008, England)

Dramer måste inte bara ses på teatern. Ibland är det himla skönt att läsa dramatik, det glömmer man lätt bort. Man får en hel historia, som i en roman, men mycket mindre textmassa att arbeta sig igenom. Pinter känns som en färgstark gubbtjyv, både i liv och dikt. Arg politisk aktivist, som kallat Tony Blair för "massmördare", men samtidigt försvarat Kuba och självaste Slobodan Milosevic. Jag tror inte att hans dramatik går i samma anda (för det har jag verkligen ingen lust att läsa), utan snarare handlar om mänsklig kommunikation. Värt ett försök.

/Klara

Nobelveckan - Orka läsa poesi?!

Genom åren har nobelpriset i litteratur tillfallit en brokig skara författare. Tänkte göra ett nedslag hos tre sinsemellan mycket olika poeter. En tråkig, en svår och en riktigt bra (enligt mig då, såklart). Here goes:

Verner von Heidenstam (1859-1940)

Svensk gubbe, som avverkade kvinnor på löpande band och beundrade Mussolini. Inte poet i första hand kanske, utan prosaist. Men jag lägger fokus på poesin, för prosan är så tråkig att man riskerar att dö av leda om man ger sig in där. Till exempel finns där att läsa novellsamlingen Karolinerna, om svenska soldater under och efter Stora nordiska kriget (1700-1721). Ansatsen att beskriva kriget ur fotsoldaternas, snarare än kungar och fältherrars, ögon är förvisso lovvärd.

Ett smakprov ur Heidenstams poetiska repertoar, en liten dikt kallad Mannens sista ord till kvinnan:

Jag följde kärleksyr din rosenstig;

det tillhör stormens muntra tid och våren.

Jag mötte dig med löjen och med krig;

det tillhör sommaren och mandomsåren.

Du vart min lycka och jag tackar dig;

det tillhör hösten, då man bäddar båren.

Heidenstam skilde sig alltså tre gånger under sitt liv. Jag undrar om han är ironisk, eller om denna dikt är skriven till Kvinnan, snarare än någon specifik...

T S Eliot (1888-1965)

Mest känd för den 433 långa, med notapparat försedda, dikten The waste land. Den utkom 1922 och är ett försök att sätta fingret på det krigshärjade Europa. Titeln är talande, landet är fysiskt skadat och människorna i det förvirrade, desillusionerad och vilsna. Stilen är experimentell och notapparaten behövs... Svårtläst med vacker. I den utgåvan vi har på biblioteket finns en CD med, där Eliot själv läser uttdrag ur The waste land. Svårt att hänga med, men han läser väldigt bra och det känns både mysigt och inte så lite intellektuellt att lyssna på!

April is the cruellest month, breeding

Lilacs out of the dead land, mixing

Memory and desire, stiring

Dull roots with spring rain.

Musikalen Cats bygger på en diktsamling av T S Eliot. Hans största bidrag till eftervärlden?

Wislawa Szymborska (1923- )

Egentligen är jag fel person att skriva om poeter, eftersom jag sällan, nästan aldrig, läser poesi. Det är svårt, tycker jag. Det är något med formatet, att så mycket information måste in på så lite plats, att varje ord är betydelsebärande (så är ju inte fallet med all poesi såklart). I en roman kam man ofta skumläsa och ändå hänga med. Poesi kräver en helt annan typ av fokus. Orka.

En poet jag faktiskt orkar läsa är polskan Wislawa Szymborska. Hon är fenomenal på att få till det, så att hennes dikter är lättlästa, utan att bli banala. Viktigt och vardagligt behandlas på vackert men begripligt språk. Hon har skrivit en dikt om just poesi, som får avsluta det hela:

Somliga gillar poesi

Somliga-

alltså inte alla.

Inte de flesta, bara ett mindretal.

Om man inte räknar skolorna där de måste,

och poeterna själva,

så går det väl två såna på tusen.

Gillar-

men gillar gör man också makaronibuljong,

man gillar komplimanger och blått,

man gillar sin gamla sjal,

man gillar att hålla på sitt,

man gillar att klappa hunden.

Poesi-

fast vad är poesi för nånting.

Månget vingligt svar har getts på den frågan.

Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,

som i ett räddande räcke.

/Klara

Bitlit!!

I dessa vampyrtider tycker jag allt att man kan damma av Anne Rices Vampyrkrönikan. Den består av ett flertal titlar men den mest kända är En vampyrs bekännelse som filmatiserades under 90-talet med Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollerna. I En vampyrs bekännelser får en pojke som gör radiointervjuer en historia som han inte riktigt hade förväntat sig. En vampyr ber honom spela in dennes livshistoria och pojken får höra om ett minst sagt ovanligt liv som dessutom sträcker sig över ett par århundraden. En vampyrs bekännelser är en väldigt spännande men också ganska filosofisk bok och det diskuteras flitigt vad ondska är och om odödlighet verkligen är önskvärt. Anne Rice bygger verkligen upp sin vampyrvärld på ett välgrundat och fantasifullt sätt och flera av de vampyrer man får träffa i första boken återkommer senare i serien. Huvudpersonen i den här boken är Louis som inte riktigt kan förlika sig med sin vampyrtillvaro och än värre blir det när hans vän skapar ett vampyrbarn. Mycket blod, kärlek och mystik blir det och En vampyrs bekännelser är helt klart läsvärd om man inte kan få nog av vampyrer. Annan bitlit som böcker om vampyrer kallas är ju så klart den klassiska Dracula av Bram Stoker men varför inte Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in som är riktigt bra både som film och bok. Inger Edelfeldt har minsann också skrivit om vampyrer i Skuggorna i spegeln och vill du ha ännu mer bitlit-tips så kom in till bibblan och fråga!

/ Tove

Nobelveckan - Äckliga Elfriede

Han har inget hjärta denne man, som eld förtär han sitt hus och plågar sin fru. Barnet börjar böla. Ute kämpar ett ensamt avgasrör för uppmärksamheten hos de sovande, vilka likt djuret känner vittring men inte törs säga någonting. (ur Lust, 1989)

När Elfriede Jelinek fick nobelpriset 2004 lämnade en av svenska akademiens ledamöter (Knut Ahnlund) sin stol. Han tyckte att Jelineks böcker var pornografiska. Även andra var missnöjda med valet av pristagare, hon är för obskyr och för svår.

Detta är min snabba analys: Elfriede Jelineks böcker och dramer är inte pornografiska, eftersom hon näppeligen har för avsikt att skriva eggande. Visst är hon explicit, men hon skriver inte sensuellt. Företrädesvis redogör hon för våldtäktsscener.

Hon är inte obskyr, utan skriver om sådant de flesta av oss känner till. Hur det är att leva i västvärlden i efterkrigstid. Om relationen mellan man och kvinna, om relationen mellan arbete och privatliv, om vad det är för en värld våra barn tvingas växa upp i. Men draget till sin spets (förhoppningsvis behöver inte många gå igenom vad hennes figurer måste utså).

Vad som däremot stämmer är att hon är svårläst. Detta är ingen underhållningslitteratur. Jelinek är inte nådig mot sina karaktärer, de plågas och förnedras, fysiskt och psykiskt. Det är äckligt, smärsamt och sorgligt. Språket är fullkomligt lysande, men svårgenomträngligt. Jelinek blandar högt och lågt. Gammaldags meningsbyggnad och ålderdomliga ord används för att beskriva de mest banala ting. Mitt i allt det högtravande dyker det helt plötsligt upp svordomar och könsord.

Varför ska man då läsa detta elände? Jo, genom sin skruvade framställning dissikerar Jelinek relationen mellan människa och ekonomi, samhälle och sexualitet. Det är vansinnigt intressant och flera gånger har jag känt att det gått upp ett ljus för mig under läsningen "Aha, kanske är det så att...". Sen ska man läsa henne för språkets skull. Elfriede Jelinek är en sann konstnär. Mitt i allt det nattsvarta och vedervärdiga, lyckas hon göra situationer...dråpliga, komiska. Hon har en torr humor som är genial.

Allra bäst av det jag läst av Jelinek, tycker jag om Pianolärarinnan. Den är också en utmärkt bok att börja med om man vill närma sig henne. Jämförelsevis lättläst, mindre våld och sexuell förnedring än i exempelvis Lust. Pianolärarinnan finns även som film, vilken jag hört ska vara bra den med.

/Klara

Nobelveckan - Älskade Selma!

Som lokalpatriot och värmlänning går det ej att tala om nobelpristagare i litteratur utan att nämna Selma Lagerlöf. Selma är bäst. Hennes verk har allt. Spännande story, magi, fantastiskt spårk, ömsinta människoporträtt, you name it. Vad jag än läser och älskar återkommer jag alltid till Selma och läser om och läser om. Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien har jag läst så många gånger att jag tappat räkningen.
















Kommer det någonsin mer att skrivas en debutroman som Gösta Berlings saga? Jag tvivlar på det. Karaktärerna! Människoödena! De värmländska skogarna! Det är skröna och saga, samtidigt blodigt allvar och svindlande höjder. Hör bara här, om hur det går när Gösta Berling och den fagra Marianne Sinclaire, spelar teater under en bal på Ekeby:

Medan ridån gick upp och ned, stodo de unga tu alltjämt kvar i samma ställning. Göstas ögon fasthöllo Mariannes, de tiggde och trugade.

Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla, ingen såg dem.

Då böjde den sköna Marianne sig ned och kysste Gösta Berling. Hon visst inte varför, hon måste.

[...]

De unga på balkongen märkte ingenting, förrän applådåskan åter dundrade emot dem.

Marianne ryckte till och ville fly, men Gösta höll fast henne, viskande:

- Stå stilla, de tror, att det tillhör tablån!

Han kände hur hennes kropp skalv av en rysning och hur kyssarnas glöd slocknade på hennes läppar.

- Var inte rädd! viskade han. Sköna läppar har rätt att kyssa.

Ah! Ni förstår ju själva. Förutom romantik bjuds bland annat på både björnjakt, botgöring och hin håle själv i mänsklig skepnad.

/Klara

En udda feelgoodroman

Det var med en väldig skepsis jag plockade med mig Sara Lövestams Udda hem. Bokens tre huvudpersoner är Martin, som har en fetisch för amputerade kvinnor, Lelle, en obstinat punkflata och Paula som dokotrerar på patrikelverb och saknar båda benen.

Inte det att jag inte vill läsa böcker om sådana karaktärer. Det är bara det att när en författare skrivit in så många magrinaliserade grupper i en bok, anar jag alltid ugglor i mossen. Då förväntar jag mig politsk plakatroman á la Maria Sveland (Bitterfittan) eller Mian Lodalen. Och det är hemskt. När man tror att man ska få en skönlitterär upplevelse och istället får någons åsikter skrivna på näsan. Som om man vore dum i huvudet.

Udda klarar sig precis från att falla i den fällan. Man förstår ju att Lövestams ambition är att skapa förståelse och tvinga läsaren att se över sina fördomar, men det stör inte dirket. Boken är en bladvändare, jag låg uppe halva natten för att få veta hur det slutade. Den innehåller alla den romantiska filmens ingredienser, kärlek, svek, försoning o.s.v. Intrigen är långsökt och osannolik, men är samtidigt det som skapar spänning. Huvudpersonerna är fint skildrade och man tycker om dem. Det är ingen bok som kommer stanna i mitt medvetande länge, men den lämnade mig men en mysig känsla i magtrakten. Klassisk feelgood alltså, i annorlunda fodral.

/Klara

Nobelveckan

Tänkte passa på att härma den eminenta bokbloggen bokhora, som nobelveckan till ära uppmärksammar nobelpristagare.

Detta året har jag för ovanlighetens skull läst pristagaren redan innan priset delades ut. Någon gång i våras, vill jag minnas, läste vi Herta Müllers Hjärtdjur i bokcirkeln jag var med i. Jag var kluven då och nu minns jag inte så jättemycket av den. Det är väl ett halvdant betyg. Å ena sidan är den ganska svårläst. Språket är poetisk och det är svårt att hänga med i händelseförloppet. Man får nästan försöka släppa det och bara flyta med. Men bitivs skildrade den, å andra sidan, hemskt gripande och obehagligt livet i en diktatur. Både rädlsan och ledan. Hur vanisinngt tråkig vardagen i Ceauşescus Rumänien kunde vara, var något jag inte reflekterat över innan.

Förutom Hjärtdjur har vi även:



Redan då var räven jägare


/Klara

Tredje julnöten

En dag förra sommaren ringde min vän Rahim Khan från Pakistan. Han bad mig komma dit och hälsa på honom. När jag stod i köket med luren mot örat visste jag att det inte bara var Rahim Khan som ringde. Det var hela mitt förflutna, med alla synder som jag inte gjort bot för. När jag hade lagt på tog jag en promenad längs Spreckels Lake i norra delen av Golden Gate Park. Det var tidig eftermiddag och solen glittrade i vattnet där dussintals modellbåtar seglade, drivna av en frisk bris. Sedan lyfte jag blicken och fick syn på ett par drakar som svävade i skyn, röda med långa blå svansar. De dansade högt ovanför träden i västra änden av parken, ovanför väderkvarnarna, svävade sida vid sida som två ögon som blickade ner på San Francisco, den stad jag nu kallar mitt hem. Och plötsligt viskade Hassan i mitt huvud: För dig ska jag göra det tusen gånger om. Hassan den harmynte draklöparen.

Vad heter boken?
Maila ditt svar till: bibliotek-kultur@alvdalen.se

Årets bästa julskiva!

Att Bob Dylan skulle göra en julskiva var väldigt otippat i min värld. Nästan lika osannolikt som att man skulle sätta upp en Lars Norén-pjäs som musikal, en tanke som kan roa en i åtskilliga minuter om man mediterar över den (vet ni förresten att The Kinks gjort en musikal om Ingmar Bergman? Ett stickspår bara). 

Fortsatt otippat är att Christmas in the Heart är skitbra. Den innehåller tolkningar av både kända och okända julsånger. Bland annat en av mina personliga favoriter O' come all ye faithful (Dagen är kommen), Dylans raspiga röst passar den utmärkt och det hela resulterar i gåshud. Som kontrast kan nämnas Christmas Island, som låter precis som de låtar som börjar spelas i butikerna i slutet av oktober. Så att man vill kräkas på dem i början på november. Fast Dylan gör det bättre, så klart. 

Finns till utlån på biblioteket, givetvis.

/Klara

Hypnotisören

En man hittas mördad på en idrottsplats och därefter hittas frun och ena dottern döda i en lägenhet, sonen är svårt skadad och han äldsta dotter löper också stor risk att bli offer för gärningsmannen. Den enda som kan vittna om vem mördaren är, är den svårt skadade sonen som pendlar mellan koma och något annat konstigt tillstånd. Och det är endast genom hypnos som han kan tala om vad det är som hänt. Utredaren Joona tar kontakt med läkaren och hypnotisören Erik Maria Bark, som visserligen lovat att aldrig mer hypnotisera men som ändå går med på det för att rädda pojkens storasyster från en säker död. ..

Efter den otroliga mediala uppmärksamhet som denna bok fått från början, med sin spektakulära intrig, spekulationerna kring vem eller vilka författare som dolt sig bakom pseudonymen Lars Kepler, så gav jag mig tveksamt i kast med denna tegelsten. Den har kallats en tryggad pension (för författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril) och den har fått mycket varierad kritik, en del tycker att den är rent skräp, en del att den är helt genial och välskriven. Vad tycker jag då? Jo men visst är den välskriven. Och lite spännande, det måste jag ju medge, även om jag inte vill erkänna att jag går på alla de regelrätta deckar- och thrillerknepen. Men, jag tycker också att författarna gjort det enkelt för sig när de snott lite från Stieg Larsson, lite från Johan Theorin och resten från de vanliga andra nordiska deckarförfattarna, den är ett säkert kort. Men spekulativ, otäck, helt osannolik och ganska obehaglig. Men som sagt- spännande och klart läsvärd. Hm..

Dyngkåt och hur helig som helst

När jag lånade Dyngkåt och hur helig som helst hade jag skyhöga förväntningar. Det ska man aldrig ha. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men antagligen var det Roll on eller Mia och Klara i bokform. Jag ÄLSKAR Mia Skäringer och Klara Zimmergren i radio och på tv. Så en hel bok med Skäringer verkade ju som himmelriket.

Det som är charmen med Skäringer/Zimmergren tycker jag är hänsynslösheten, satiren och cynismen. Gjort med hjärta såklart. Man skrattar både med och åt Tabita och Gulletussan. Men Dyngkåt och hur helig som helst, som innehåller både krönikor och en sammanställning av Skäringers blogg, innehåller nästan bara hjärta och väldigt lite sarkasmer. Och jag känner att jag kommer henne för nära. Föredrar att ha illusionen av fiktion mellan mig och henne.

När man kollar på Mia och Klara förstår man ju att karaktärer och situationer ofta är hämtade ur deras liv, men dragna till sin spets, tillskruvade. I boken känns det mer som att jag sitter med Mia Skäringer och hela familjen i soffan ute på ön i göteborgs skärgård. Men där har jag ju egentligen inget att göra.

/Klara

Veckans julnöt!

Vem har skrivit boken?

Detta är en berättelse om några människor, som från sina hem i Ljuder i Småland utvandrade till Nordamerika. De var de första som utflyttade från sin ort. De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land. De var jordens folk och de kom från en släkt, som sedan årtusenden hade brukat den jord de lämnade. Släktleden hade bytt av varandra: sonen trädde till efter fadern vid harv och årder, och dottern tog moderns plats vid spinnrock och vävstol. Genom alla skiften förblev gården släktens hem och givaren av livets uppehälle. Brödet kom från rågåkern och sovlet från boskapen, av fårullen, linet och kreaturens hudar beredes kläder och skodon, som gångeskräddare och gångeskomakare sydde. Alla oumbärliga ting togs från jorden. Människorna berodde av Herrens väderlek, som gav dem godår och svagår, men av ingen annan makt under solen

Vet du vem författaren är? Mejla oss: bibliotek-kultur@alvdalen.se

Sekten av Peter Pohl

Peter Pohls bok Sekten är en väldigt obehaglig bok om en familj som blivit felbehandlade av vården och istället söker alternativ hjälp för sin sjuka dotter. De kommer i kontakt med en healer på ett hälsocenter som lovar dem att flickan ska bli frisk och till en början ser det ut som om healern kan bota henne. Men snart kommer kraven krypande. Familjen måste leva strikt gällande kost och hygien och de måste be i timtal varje dag annars kommer flickan aldrig att återhämta sig. De får heller inte träffa sina ”orena” vänner och tvingas bryta med sin familj. Till slut får de inte heller ha kvar sina jobb, barnen får inte gå i skolan med risk för att bli smittade av orena människor och bostaden i stan är för syndig. De flyttar till Hälsocentret och isolerar sig helt tillsammans med de andra medlemmarna medan tillvaron blir allt mer styrd. Inom sekten förekommer mängder av kränkningar både psykiska och fysiska, till och med barnmisshandel.
Sekten har undertiteln – En sann historia och Peter Pohl har mött några av människorna som varit medlemmar i sekten och tagit del av deras berättelser för att sedan bygga sin egen historia. Och det märks. Sekten ger i alla fall en liten förklaring på hur en människa kan låta sig manipuleras och styras så totalt av en så uppenbart despotisk och ego-centrerad person utan att reagera.

Peter Pohl skriver framförallt barn- och ungdomsböcker och står alltid på barnens sida. Han har en förmåga att berätta ur barnens perspektiv och om ämnen som berör. Även i Sekten skriver han ur barnens synvinkel och beskriver hur de får utstå slag och psykiska kränkningar för saker de inte vet att de har gjort och hur de upplever att de inte kan lita på någon då till och med föräldrarna är angivare. Pohl skildrar också hur det känns för barnen att radera ut sin egen personlighet av rädsla för att få skäll och slag och framförallt hur de går miste om sin barndom.

/ Tove

Hämnden är min av Gösta Unefäldt

Gösta Unefäldts poliser i Strömstad klarar upp ett mord igen. De är alla där, Gustav Jörgensson, Bo Kronborg, Pernilla Bitén, Nils Gryt och stora Evald Larsson. Det är med stor glädje man öppnar denna bok och återser sina gamla "bekanta". Och som vanligt gnabbas det i de äkta sängarna och i korridorerna på polishuset. Det är Jörgensson som ramlar på ett mordoffer denna gång och trots att han gått i pension låter Kronborg honom leda utredningen. Ett beslut han tar över huvuvdet på sin chef, Bitén, som även är hans kära hustru. Mordet visar sig vara en ruskig historia som bottnar i en gammal historia från Kongo och som klaras upp med sedvanlig kriminalteknik. Evald Larsson gör inga stora insatser denna gång men i det avgörande ögonblicket ramlar han givetvis över något som leder teamet på rätt spår.

Ingen hissnande läsupplevelse men trevligt och lättläst. Det här är den 14 boken med Strömstadspolisen. Böckerna har visats som TV-serie.

/ Lili

En välsignelse av Toni Morrison

Toni Morrison skriver med en sådan intensitet att man nästan tappar andan. Bara det nödvändigaste beskrivs och berättas. Under berättelsens gång nystas människornas tankar och känslor upp och persongalleriet och miljöerna blir tydligare för läsaren. Handlingen utspelar sig i Amerika under slutet av 1600-talet, då slavhandeln med människor från Afrika startade. Vi får följa Florens, som blir såld tack vare att hennes mor ber Jacob Vaark att köpa henne. Denna handling förföljer Florens och hon har svårt att förlika sig med känslan av att bli bortvald. I slutet av boken får vi en förklaring.

Jacob Vaark är farmare och agent för Västindiska kompaniet. Han är helt emot slavhandel men tar Florens som betalning för en skuld.

Florens kommer till en bra familj som har en liten farm i norra Virginia. Hustrun Rebekka kommer från England. Hon blev bortgift och sänd till Amerika som ung. Jacob och Rebekka får barn vilka dör tidig ålder. Jacob tror att Florens kanske kan ersätta förlusten av dottern. På Farmen bor även indiankvinnan, Lina, och Sorg som är psykiskt sjuk. Deras livsöden vävs samman till en fantastisk kvinnoroman. En bok att läsa och bli uppslukad av.

Toni Morrison fick nobelpriset i litteratur år 1993.

Andra böcker av författaren är " Älskade" som kan ses som en fortsättning på, "En välsignelse" , då den utspelar sig på 1800-talet.

Men min absoluta favorit bland romaner av Toni Morrison är "Solomons sång".

Läs dem alla! / Lili

Medinas juvel, av Sherry Jones

Det är en lycka att hålla denna modiga bok i sin hand! Lycka att författaren vågade skriva den och lycka att så många såg till att censuren inte lyckades!

Aisha drömmer som liten om att få rida med beduinerna, kriga och ha ett självständigt liv. Istället gifts hon som 9-åring mot sin vilja bort med den då 54-årige profeten Muhammed och ser bröllopet med sin älskade Safwan gå om intet. I profetens växande harem tvingas Aisha använda allt sitt mod och all sin list för att klara de hårda villkoren. Hon får visserligen möjlighet att svinga sitt svärd i strid, men kvinnornas frihet begränsas allt mer, oftast genom profetens närmaste mäns försorg eller genom profeten själv efter att han fått budskap från Allah. Så småningom växer en stark kärlek fram mellan profeten och barnbruden och även om han till Aishas bitterhet tar sig allt fler hustrur, är det henne som profeten alltid återvänder till. Det är exotiskt men också skrämmande att läsa om kvinnorna i haremet, den växande religionen och de strider och det kvinnoförtryck som följer i dess spår. Förutom att boken är en stark kärleksskildring är den också en lysande uppväxtskildring och en historisk inblick i födelsen av islam.

Boken anses av många vara värre än Salman Rushdies Satansverserna och har väckt många reaktioner runtom i världen. Det första förlaget valde att stoppa utgivningen, det andra att dra in upplagan från bokhandlarna och det tredje förlaget utsattes för brandbombattentat. Uppståndelsen kring boken visar hur viktigt det är med yttrandefrihet och att vi alla tillsammans måste arbeta för att förhindra censur av sådan här litteratur! Mycket mycket läsvärd!

/Karin

Frostnätter av Arnaldur Indridasson

Arnaldur Idridassons senaste deckare har en passande titel nu när kölden biter i kinderna och rimfrosten glittrar i träden-Frostnätter. Jag har tidigare haft lite svårt för Indridassons deckare som genomgående hoppar mellan nutid och dåtid och väver ihop två historier till en. Men Frostnätter griper verkligen tag i mig trots något långsam handling, jag bläddrar och bläddrar, läser natten igenom tills jag bara har ett fåtal sidor kvar- då slutar jag för att ha något att se fram mot under mogondagen..

I helgen gästades Skavlan av en kvinna som blivit så nedkyld att hjärtat stannat, men genom långsam uppvärmnnig kunde hon återlupplivas. Detta är ett tema som även återfinns i Frostnätter..
En kulen höstkväll hittas en kvinna hängande i en snara i sin sommarstuga vid en ensligt belägen sjö. Det verkar inte vara något mystiskt med hennes död, men en av kvinnans vänner anar oråd och ger Erlendur ett kassettband med en inspelning av en seans kvinnan deltog i strax före sin död. Det framkommer att kvinnan varit som besatt av tanken på döden och vad som händer när man dör, hon saknar även sin döda mamma väldigt mycket, liksom pappan som dog under oklara omständigheter hnär hon var liten. Erlendur börjar nysta och gräva i det förflutna för att ta reda på varför kvinnan liv fick ett så plötsligt och tragiskt slut. Samtidigt blir han engagerad i gamla olösta mysterier med försvunna människor och får tampas med spöken från sitt eget förgångna.

En otroligt välskriven och spännande bok som med stor behållning kan läsas av andra än frälsta deckarfans!

Bättre än Twilight

Det tycker i alla fall jag, om Stephenie Meyers vuxenroman Genom dina ögon. Missförstå mig rätt, jag var helt uppslukad av Twilight Saga när jag läste dem på ljudbok. Låg hemma på min kammare och glömde bort att äta, tvätta mig, you name it. Det var en kärlekshistoria som spelade på helt rätt strängar, så att man blev alldeles matt och själv nästan lite kär i Edward Cullen.

Men Genom dina ögon är så otroligt mycket mer intressant. Antagligen är det genren som tilltalar mig, sci-fi och dystopi. Jorden har blivit kolonialiserad av en art som heter Själar. De är en parasit, som behöver en värdkropp för att överleva. När en Själ väl ockuperat en värdkropp börjar den ta över. Den har tillgång till sin mänskliga värds minnen och känslor, men människan själv försvinner. Men ibland går någonting snett. En själ som kallas Vandraren opereras in i den mänskliga värden Melanie. Problemet är att Melanie vägrar ge upp sin kropp och sitt medvetande. Hon kan inte dö innan hon vet att hennes älskade är i säkerhet.

Personligen gillar jag dystopier för att de tvingar en att tänka på det som är obehagligt. Instinktivt reagerar jag mot att en annan art ska kolonialisera jorden och utplåna mänskligheten. Men samtidigt, precis som Meyer låter själarna påpeka, gör vi människor vårt bästa för att utplåna både vår art och vår planet på egen hand. Förtjänar vi verkligen att finnas, som art betraktat alltså?

Sen, eftersom det är Stphenie Meyer vi talar om, är Genom dina ögon givetvis en kärlekshistoria också. Inte lika intensiv som i Twilight och därför inte heller lika störande. Det är svårt att inte påverkas av Meyers romantik, men så fort jag tittar på det utifrån blir jag lite bestört. Hennes hjältinnor är så barnlika och själuppoffrande och hennes hjältar alltid aggressiva och överbeskyddande. Jag undrar vad Freuds skulle säga...

/Klara

Tre sekunder

Anders Roslund & Börge Hellström har gjort det igen.

Senaste thrillern med kommissarie Ewert Grens i centrum är verkligen i toppklass och andlöst spännande. Och som alltid är det välskrivet och utan lösa trådar någonstans.

Som i deras övriga böcker får man också här en autentisk känsla – detta kunde ha varit en dokumentär kriminalhistoria om polisarbete, hierarki, och hemliga beslutsvägar inom polismyndigheten som visar sig vara ytterst skrämmande.

Huvudpersonen Piet Hoffman lever ett farligt dubbelliv som infiltratör både på uppdrag av svensk polis och polsk maffia. Han kallar sig Paula och litar egentligen inte på någon…
Om något skulle gå galet har han allt att förlora – sin älskade fru, två små pojkar, men också sitt liv. Skulle hans cover up avslöjas står han helt ensam och han vet att det bara tar tre sekunder att dö……

Ewert Grens är en mycket speciell man som ibland är riktigt svår att gilla, men han tillhör den sortens polis som inte ger sig, och det är jag i det här fallet mycket tacksam för. Här växer han i mina ögon och framstår mer och mer som en riktig hjälte. I det här fallet får han vara hur udda och kantig som helst – jag är bara så glad att han finns!

Jag finner inga ord för att beskriva den här boken. Bara läs den.

Ewa Nyhlén

Ännu en fantastisk bok av Carl- Johan Vallgren!

Kunzelmann och Kunzelmann är en otroligt underhållande roman om brott, bedrägeri, sant och falskt. Joakim Kunzelmann har misslyckats med det mesta i sitt liv och lever långt över sina tillgångar för att imponera på vänner och flickvänner och jagas till slut av Falkenbergs egen maffia..När hans pappa Viktor som är känd tavelkonservator dör framför sitt staffli, ser Joakim en ljusning på sina ekonomiska problem, men upptäcker snart att pappan inte varit den han trott. Dråpliga scener ur Joakims liv varvas med Viktors dramatiska och smått osannolika historia som utspelar sig i mellankrigets Tyskland under andra världskriget och framåt. Vi får följa med till förfalskarverkstäder, bögklubbar och fångläger och samtidigt som far och son levt helt olika liv, har de ändå dubbelheten gemensamt och att de båda utgett sig för att vara någon annan. Personligen är jag förtjust i Vallgrens vansinniga fabulerande och berättaglädje och jag tycker också om hans vassa samhällskritik. Kan varmt rekommendera denna och det bästa med den är att en räcker ett tag..

/Karin

Nya Satansverserna?

Sherry Jones debutroman Medinas Juvel hyllades först av förlaget den skulle ges ut på, men när det började närma sig utgivning fick man plötsligt kalla fötter. Den stoppades med hänvisning till terrorhot. I USA har en historien lett till en debatt om yttrandefrihet och rädsla. Jag har inte sett till den debatten här, någon annan som har? Om inte så - synd, för det är ganska intressant. Vad får man skriva om religiösa auktoriteter? Vad är intressant och vad är bara stötande?

Jones roman handlar främst om profeten Muhammeds hustru Aisha. Om hennes längtan efter frihet, rättigheter, men också hennes längtan efter Muhammeds kärlek. Jag har inte svårt att förstå varför boken är kontroversiell. Muhammed hade många fruar, vanliga män fick ta sig max fyra hustrur, Muhammed hade det dubbla. Äktenskapen var förseglingar av allianser med andra mäktiga män. Men genom Aishas ögon ser vi också hur det handlar om lusta. Muhammed framställs som en riktig kvinnokarl. Det uppskattas antagligen inte av vissa. Samtidigt tycker jag Jones är mycket försiktig, visar på stor respekt för islam. Ingenting är helt svart eller vitt.

Temat för boken är intressant och den är ett gediget hantverk, bitvis mycket medryckande. Den fick mig att tänka. Samtidigt är det något som retar mig. Hellre hade jag läst en bok på samma tema skriven av en moderat muslimsk kvinna än en vit, amerikansk, kristen feminist. Någon som lever och andas i den muslimska världen, men ändå har ett kritiskt öga. Först då hade den blivit riktigt angelägen.

/Klara

Klockan 21.37

av Karin Alfredsson

En av mina favoritförfattare alla kategorier!

Det här är den tredje boken om kvinnoläkaren Ellen Elg, som när historien börjar, just fått sitt andra barn och är mammaledig. Hon får ett erbjudande från en holländsk kvinnoorganisation om att följa med båten Aurora till Polen och där ankra på internationellt vatten för att kunna erbjuda polska kvinnor abort, sexualrådgivning och preventivmedel. Allt detta är förbjudet i Polen, med den självklara följden att de många illegala aborterna får förödande konsekvenser för många kvinnor. Förbudet, som till stor del beror på att den katolska kyrkans förtryckarfascism nästlat sig in i politiken, leder givetvis också till att många barn föds ovälkomna till misär och elände.

Ellen, som också i de tidigare böckerna engagerat sig i, och arbetat för kvinnors utsatta situation i både Vietnam (Kvinnorna på 10:e våningen) och i Zambia (80 º från Varmvattnet) känner att hon måste tacka ja till det här erbjudandet. Det ska visa sig att uppdraget är långt ifrån riskfritt…..

Parallellt med Ellens familjeliv får vi följa några medlemmar ur en polsk familj av idag, men vi får också insyn i en rätt så ruggig organisation med rötterna i USAs religiösa högerextremistiska antiabortrörelse, som håller på att etablera sig i Polen med hjälp av vilsna ungdomar som kyrkan fått sitt grepp om. De kallar sig Hela Polens ungdom och har en mycket konservativ inställning till det mesta som rör kvinnors rättigheter och jämställdhet överhuvudtaget.

Genom bokens berättelse löper också en privat brevväxling från 1960-talet, alltså på den tiden när abort var förbjudet i Sverige men tillåtet i Polen….

Som i de andra böckerna om Ellen Elg, säger Karin Alfredsson även här att allt viktigt är sant, trots den påhittade inramningen.

En jättebra spänningsroman som engagerar djupt!

Karin Alfredsson är journalist och författare, har jobbat som reporter på Aftonbladet och som redaktör för Aktuellt. Hon har också skrivit för Sidas tidning och bott i flera olika länder. För sin första bok om Ellen Elg (80º från Varmvattnet) fick hon Svenska Deckarakademins debutantpris.

Ewa Nyhlén

Den orolige mannen

av Henning Mankell

Här känns det som att vi tar adjö av Kurt Wallander, och det en mycket trött och inte helt frisk kommissarie vi möter. I epilogen säger Mankell själv att detta är den sista boken om Ystadspolisen Kurt Wallander, som nu hunnit bli 60 år, men trots det inte blivit varsammare med sig själv eller sitt liv.

I långa stycken känns det som om Wallander gör upp med sitt liv och sitt åldrande – att det inte går att förvänta sig något mer positivt av livet när man nått så här långt. Han bereder sig på en tilltagande skröplighet och han är rädd för döden.
Han köper ett hus och en hund – Jussi – och flyttar ut på landet.

Dottern Linda har träffat en man och skaffat barn. Wallander har alltså blivit morfar till en liten flicka – Klara – som verkar vara den enda ljusglimten på hans annars rätt dystra himmel.
En dag försvinner Lindas svärfar, den pensionerade sjöofficeren Håkan von Enke, spårlöst under sin vanliga promenad på Djurgården. Stockholmspolisen får hand om fallet, men Wallander blir givetvis engagerad, fast mer som privatspanare. Han har nämligen gott om tid, eftersom han just blivit suspenderad från sin tjänst för ett tag framöver.

Det finns inga spår efter von Enke och efter ett tag försvinner även hans hustru Louise lika spårlöst. Frågetecknen blir bara fler, samtidigt som Wallander nystar, funderar och letar uppslag och trådändar. Till slut börjar det hända saker och vi leds tillbaka till 1980-talet och jakten på U-båtar i svensk skärgård. Wallander befinner sig plötsligt 2008 mitt i det kalla kriget igen, med politiska spänningar och spionhärvor som involverar både Ryssland och USA. Och hur var det egentligen med Sveriges alliansfrihet?

En rätt så spännande bok när Kurt Wallander väl får upp ångan och hans fenomenala förmåga att se och att tolka det han ser, tar fart.

Men som helhet är det en rätt tragisk historia som färgas mycket av Wallanders egen sorgsna övertygelse om att livet nog inte har särskilt mycket mer att erbjuda, och att samhället gått åt helvete.

Ewa Nyhlén

Tjuvarnas stad

Den här boken är så välskriven och är ett sådant mästerstycke att man skulle kunna tro att den är skriven av en av de riktigt stora, gamla, klassiska författarna. Den här författaren, David Benioff, är ung, amerikan och har skrivit flera filmmanus. Han har lagt stor vikt vid språket och den berättarteknik som kännetecknar en bra roman. Personerna är komplexa och levande, intrigen är trovärdig och den har ett lite oväntat slut. Det är spännande, roligt och sorgligt Historien utspelar sig under brinnande krig. Leningrad är belägrat av tyskarna. Under några dygn utspelar sig en kamp om livet för de två unga männen boken handlar om. De skall genomföra ett till synes omöjligt uppdrag och bli fria. Om de misslyckas kommer de avrättas. Boken lär ha verklighetsbakgrund

Läs denna underbara bok. / Lili

Lycka är en god bok!

Efter föregående besvikelser på litteraturfronten kände jag att jag verkligen behövde läsa någon bra för att få tillbaka tron på litteraturen och dess kraft igen. Var dock lite misstänksam mot denna bok eftersom jag inte var så jättelyrisk över den förra, Vindens skugga. Men skam den som ger sig, författaren förtjänade en chans till och- oh, vilken lycka! En spännande dramatisk, oförutsägbar roman om det skrivna och framförallt- det oskrivna!

David Martín är en ung författare på väg att nå framgång men vars liv förmörkas av en olycklig kärlekshistoria. En dag träder en man, som påstår sig vara förläggare, fram ur skuggorna och ger honom ett märkligt erbjudande som han inte kan motstå: David ska skriva en bok åt honom, en bok av ett slag som världen aldrig tidigare skådat. I utbyte ska han få en stor summa pengar, och kanske något annat.

Så spännande, så vacker och som tur är- så tjock! Håller inte med en läsare som tyckte att man borde läsa Claes Ohlsson-katalogen istället, däremot en annan läsare som menade att om man bad Da Vinci, Picasso, Salvador Dali och Carl Larsson att skriva en bok så hade det blivit den här. Konstig, otäck men framförallt- njutningsfullt välskriven och alldeles alldeles underbar! Sträckläste hela natten och slutade inte förrän vartenda litet ord i boken var färdigläst...Ska nu ge mig i kast med Vindens skugga igen för att se om jag gjorde en missbedömning förra gången.

/Karin

Alla thrillers och deckare är inte bra..

Jag ska inte sticka under stol med att jag älskar spännande böcker, både thriller och deckare. Det mesta går ner trots att kvaliteten växlar. Jag är inte kräsen när det gäller deckare, men jag föredrar naturligtvis överlag BRA böcker. Den här boken, Svart marmor av någon som heter David Ericson, är inte bra. Den är nog den sämsta jag läst på flera år och jag är förundrad över att den getts ut över huvud taget. Handlingen usel, språket uselt. Känns som om den är skriven av en omogen men råbarkad chaffis som haft tråkigt när han kört på vägarna, kunskapen om yrket verkar stort. Språket är rått med massor av grova ord, jag är inte känslig, men någonstans går gränsen! hade mina föraningar redan vid omslaget, men längtade desperat efter god spänning..Läs inte!!



Ytterligare ett bottenapp i träsket av spänningslitteratur. Den kära Mårtensson har ju hängt med ett tag så jag tyckte att det skulle vara ett säkert kort där man redan i förväg vet vad man har att vänta. Oj, oj. Mårtensson har som sagt hållit på i några år, men tiden verkar gått honom helt förbi. Det värsta jag vet i böcker är engelska uttryck eller ännu värre svengelska. Det har visserligen varit modernt någon gång har jag för mig, men inte nu för tiden väl? Dödssyndens karaktärer svänger sig alla med svengelska, kanske för att verka käcka, vad vet jag? I mina öron låter det bara töntigt! Många manliga författare ger sig på den stora utmaningen att allt för ingående beskriva sina karaktärers kläder. Ofta blir jag alldeles häpen över vad folk kan ha på sig! Har någon man verkligen gula byxor nu för tiden, särskilt när han ska vara finklädd? Hjälp! Dessutom vet man att författaren börjar bli till åren när namnen på personerna i böckerna inte riktigt stämmer överens med den ålder de har, alltså när yngre personer har namn som ingen i den åldern heter i verkligheten. Förutom ovanstående sågningar så är jag inte intresserad av böcker där höga företagsledare, kungar eller presidenter dör som flugor, tacka vet jag deckare som handlar om vanliga människor, det är ju då det blir läskigt! Nej, den här boken avslutades aldrig, historieföreläsningar, den sega handligen och den högljudda töntvarningen blev till slut för mycket. Läs inte den här heller!

/Karin

Ett hem vid världens ände

av Michael Cunningham

På sistone har jag varit rastlös. Jag har svårt för att se på film, kan inte koncentrera mig på att skriva, och om en roman inte fångar mig inom tio sidor lägger jag av. Jag lånar hem berg av böcker som jag bara bläddrar lite slött i och sen lämnar tillbaka olästa. Det mesta tråkar ut mig.

Därför var det så underbart att börja läsa Ett hem vid världens ände. Boken handlar om Jonathan och Bobby, som växer upp som bästa vänner i en amerikansk småstad på 1970-talet. Deras vänskap blir till kärlek som håller i sig ända tills Jonathan flyttar för att börja på college.

I vuxen ålder återförenas Jonathan och Bobby i New York. De flyttar ihop i en lägenhet i ett nedgånget kvarter tillsammans med den äldre kvinnan Clare. Jonathan brottas med att bli vuxen, sin rädsla för AIDS och svartsjukan när Clare och Bobby inleder ett sexuellt förhållande. Triangelförhållandet kompliceras ytterligare när Clare blir gravid. I ett försök att bygga upp ett gemensamt liv flyttar alla tre ut till ett hus utanför staden.

Ett hem vid världens ände är en stillsam, vacker berättelse om ensamhet, förlust, kärlek och överlevnad, skriven med otrolig fingertoppskänsla. Det är en njutning från första sidan till sista, trovärdig och lätt att leva in sig i.

/Sanna

Blåsta - Nedskärningsåren som formade en generation

av Gustav Fridolin

Åttiotalisterna är den första generation som inte förväntar sig att få det lite bättre ställt än sina föräldrar. Det är generationen som växte upp under 90-talets ekonomiska kris och massiva nedskärningar inom den offentliga sektorn som ledde till att skolkuratorer försvann, fritidsgårdar stängdes, skolbibliotek lades ned och lärartätheten minskade.

Gustav Fridolin diskuterar med stort engagemang nedskärningarnas effekter på en hel generation. Han skriver förvånansvärt personligt och varvar statistik och aktuell forskning med minnen från den egna uppväxten i nittiotalets Sverige.

Det är en viktig bok, och särskilt aktuell nu när vi är inne i en ny kris utan att ha hämtat oss från följderna av den förra. Ibland kan jag tycka att Fridolin generaliserar lite väl brett, och störa mig på att upplevelser som han beskriver som universiella för alla åttiotalister i själva verket är stadsfenomen och inget jag känner igen från min uppväxt i den tornedalska glesbygden. Ändå är Blåsta en spännande, engagerade, och mycket läsvärd bok.

/Sanna

Raggarkonst - Vernissage

Igår, onsdagen den 5/8 hade vi vernissage för vår utställning med motortema. Lokala entusiaster ställer ut alltifrån modellbilar till akvareller. Trots att evenemanget krockade med hemvändarkvällen på Rot skans, dök det upp 20-25 personer. Och det verkade som de hade trevligt.

Vem skulle inte ha trevligt förresten? Inledningstal av Jan Thiger, mopedåkning inne i biblioteket, livemusik från grabbarna i It Turns och varmkorv till alla.

Missade du denna eminenta tillställning behöver du inte misströsta. Utställningen hänger ett tag till, välkommen in att kika!

Drömmar vid havet, av Björn Larsson

Under semestern har jag varit på västkusten och passat på att botanisera bland släktingars bokhyllor. Hittade den här pärlan som jag tyckte passade bra under en vistelse vid havet.

Marcel är en sorglös sjökapten vars största intresse är människor. Han är lugnet och tryggheten personifierad och vart han än kommer gör han ett oförglömligt intryck och förändrar livet för de människor han möter. I romanen får vi lära känna olika personer som bor i hamnstäder runt om i världen. Det är unga Rosa som drömmer om ett annat liv, Peter Symons som älskar juveler, änkan madame le Grand, som bjuder alla sjömän på middagar mot att de berättar sina innersta drömmar och önskningar och det avdankade datasnillet Jacob Nielsen som söker själsro efter en hektisk karriär. Dessa fyra människor påverkas extra mycket av mötet Marcel och de brinner alla efter att få träffa honom igen.

Boken handlar om människor, deras önskningar och livets mening i största allmänhet. Den har en lite sagoaktig ton och Marcel framställs också han som en sagans fe fast i stickad tröja.

Boken belönades 1999 med det franska priset Prix Médícis Etranger för bästa översatta bok. Jag kan varmt rekommendera den till alla!

/Karin

Historisk chic lit

Det låter som en ljuvligt formel för eskapism i min öron. Så den läste jag under den regniga helgen. Jane Johnsons Den tionde gåvan är en parallelberättelse, som dels utspelar sig i nutid, dels under 1600-talets första hälft. Scenen är London, Cornwall och Marocko (visst låter det löjligt romantiskt). Julia Lovat blir övergiven av sin gifta älskare, men får en fin avskedsgåva, en gammal bok om broderier. Bokens tidigare ägarinna har dock inte bara använt den som instruktionsbok, utan även som dagbok. Ju mer Julia läser av den unga Catherines anteckningar, desto mer gripen blir hon av hennes öde. Catherine blir bortrövad av nordafrikanska sjörövare och Julia följer i hennes fotspår. Det visar sig att deras öden ska komma att få stora likheter, deras yttre olikhet till trots.

Settingen är som sagt extremt lovande för den som vill drömma sig bort till romatik och svunna tider. Tyvärr lyfter det aldrig riktigt. Det är som att boken innehåller lite för lite av allting (inte i storyn, utan i berättandet), för lite spänning, för lite mystik, för lite romantik. Det är ingen direkt dålig bok, ganska trevlig och harmlös snarare. Men den lovar lite mer än vad den förmår hålla. Tyvärr.

/Klara

Piraterna - de svenska fildelarna som plundrade Hollywood

av Anders Rydell & Sam Sundvall

En reportagebok när den är som bäst. Författarna följer den svenska piratrörelsen genom upphovsrättsstrider, tekniska framsteg, segrar och motgångar, ända fram till Pirate Bay-rättegången som inleddes och avslutades i vintras.

Det är en dramatiserad skildring, vilket då och då får mig att undra var gränsen mellan dikt och sanning går. Men det är ändå en trovärdig redogörelse som baseras på intervjuer med fildelare, åklagare, experter och antipirater, med återkopplingar till upphovsrättens uppkomst.

Genom att ta upp filmbolagens panik när videon uppfanns och musikbranschens starka rektioner mot kassettbandspelarna - "Hometaping is killing music" - visar författarna att problematiken och debatten inte är ny, även om tekniken är det.

Ett måste för alla som intresserar sig för upphovsrätt, fildelning och teknik.

/Sanna

Från singel till självbo

av Kicki Biärsjö

40 procent av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll. Siffran är högre i städerna och lägre på glesbygden, men faktum kvarstår: en stor del av Sveriges befolkning lever inte i familj med barn.

Från singel till självbo - konsten att trivas i sitt eget sällskap är en personlig och livsbejakande bok om den självvalda ensamheten. Kicki Biärsjö skriver öppet och okomplicerat om hennes väg från att leta lycka i andra till att hitta den i sig själv.

Hon tar upp positiv och negativ ensamhet, storhelger, resor, kärlek, vänskap, barn, parmiddagar och omgivningens reaktioner på hennes livsstil, och för den som valt att ställa sig utanför par- och familjenormen finns det mycket att känna igen sig i.

/Sanna

Vindens namn

av Patrick Rothfuss

Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev reglerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta.

Jag heter Kvothe.

Ni kanske har hört talas om mig.

Jag är så glad att hela Vindens namn kommit ut på svenska. Jag minns att det var i SF-bokhandeln i Stockholm som jag läste de här orden för första gången, då på engelska, och det var kärlek vid första ögonkastet. Varje ord som följde bekräftade bara vad jag redan visste: den här boken skulle helt förändra mina kriterier för vad som är bra fantasy. Plötsligt verkade allt annat dassigt, trist och klichéartat i jämförelse. Jag letade inte längre efter "bara" ha en bra bok - jag ville ha en som var lika bra som den bästa jag någonsin läst.

Det här är första delen i en ny fantasyserie, Berättelsen om kungadråparen. Del två, som heter The Wise Man's Fear, beräknas komma ut på engelska i april nästa år. Det är länge att vänta när man längtar så att det gör ont, men Vindens namn står sig väl på egen hand och håller för en och annan omläsning under tiden.

Jag kan inte rekommendera den här boken nog.

/Sanna

Våtmarker

En av årets snackisar alltså. Genial och provocerande? Eller bara provocerande och äcklig?Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Charlotte Roches Våtmarker.

Bokens huvudperson är 18-åriga Helen Memel, som ligger på sjukhus med en mycket besvärande analfissur (orsakad av slarvig intimrakning). Sin konvalescens använder Helen till att försöka sammanföra sin frånskilda föräldrar, samt hålla en inre monolog om sin syn på hygien och sex/onani. Helens syn på dessa ämnen skiljer sig radikalt från den gängse. Hon har få spärrar vad gäller sin egen kropp, och allt vad hon gör med den får läsaren ta del av. Den som funderar på att läsa boken bör förbereda sig på ett ymnigt flöde av kroppsvätskor och fekalier.

Ramberättelsen är, i mitt tycke, tunn och osannolik. Varför skulle en artonåring, som låter en främmande man raka hennes underliv varje lördag och som steriliserade sig så fort hon blev myndig, ha som högsta dröm att se sina skilda föräldrar återförenade?

Men jag ska inte sticka under stol med att jag fnissade mig igenom boken, Roche är både småfyndig och dråplig. Hon gör även en del fina poänger om att kvinnor inte ska skämmas över sina kroppar och deras funktioner/utsöndringar. Samtidigt undrar jag om det verkligen är viktigt att kämpa för allas rätt att få äta upp sina utklämda pormaskar? Ni kommer i alla fall inte att se mig på barrikaderna för den sakens skull...

/Klara

Förökning av trädgårdens alla växter

Ingela Jagne har skrivit en oumbärllig bok för alla trädgårdsintresserade.

Den är upplagd i olika kapitel, ett för varje sätt att föröka växter men även om botanik och olika jordar. Boken innehåller bra, överskådliga fotografier och teckningar till bokens text.

Jag ser fram emot att pröva några av metoderna redan i sommar.

/Lili

Visst finns det gudar i Alabama

av Joshilyn Jackson

Arlene har gjort en deal med Gud. Om han gör så att ingen hittar kroppen, så ska hon aldrig mer ljuga, aldrig mer ha sex före äktenskapet, och aldrig återvända hem till Alabama. Gud håller sin del av avtalet i tio år, men sedan händer något som gör att Arlene ställs ansikte mot ansikte med sitt förflutna. Och samtidigt ger hennes pojkvän henne ett ultimatium: antingen tar hon med sig honom till Alabama för att presentera honom för sin familj, eller så är deras förhållande slut. Vilket skulle vara mycket lättare om han inte råkade vara svart, och hennes familj inte var rasister hela högen...

Låter det bisarrt? Det är det, på ett underbart sätt! Det finns ingen beskrivning som gör den här romanen rättvisa. Den handlar om mord, kärlek, familjeband och fördomar, och den är lika överraskande som den är rolig. Ett rent nöje att läsa!

/Sanna

Darling Jim

av Christian Mørk

Det här var en riktig besvikelse. På baksidestexten lät det som en bok jag skulle gilla: "I sin succéroman Darling Jim har Christian Mørk förenat magi och grym verklighet på ett sätt som förfört både läsare och kritiker. Med ord tecknar han bilder så starka att de bränner sig fast på näthinnan och ger oss en modern saga som är på en gång andlös spänning och gripande drama, kort sagt storartad underhållning."

Den börjar starkt, med vad som verkar vara en obegriplig familjetragedi som utmynnar i tre brutala mord. Läsarens intresse väcks genast. Vad var det egentligen som hände? Varför?

Men när Mørk börjar nysta i mysteriet dras tempot ned rejält. Det som var andlöst spännande blir platt och klichéartat, den kringresande sagoberättarens lockelse förblir en gåta, miljöbeskrivningarna brister och personerna i boken kommer aldrig till liv. En stor del av romanen består av de dagböcker som skrevs av två av offren under deras sista timmar i livet. Och det är där berättelsen förlorar all sin trovärdighet. Ingen, som vet att hon högst har ett par timmar på sig att berätta sin livshistoria, skriver så omständligt. Dessutom är de båda dagböckerna - skrivna av två väldigt olika systrar - nästan identiska i ton och tilltal, vilket gör det ännu svårare för mig att tro på vad jag läser.

Det är väl ingen dålig bok, direkt. Men den är inte bra heller, och jag hade väldigt gärna velat ha en bra bok just nu.

/Sanna

Om Jesus

av Jonas Gardell

För snart ett år sedan skrev jag om Jonas Gardells Om Gud: "Att likna böcker vid resor är en uttjatad kliché, men i det här fallet är det svårt att hitta en mer passande beskrivning. Efter bara några sidor är jag fast." Den beskrivningen kan lika gärna användas på Om Jesus.

I sin nya bok ställer Gardell vår invanda tanke på en milt leende, ljushyad, ung Messias mot den mer historiskt korrekta bilden av en utblottad man, obildad, tandlös, utstött och åldrad i förtid. Han tecknar ett levande porträtt av den historiske Jesus från Nasaret, mannen som efter sin död blev helt och hållet undanträngd av myten. Jesus var vägvisaren som blev vägen, budbäraren som blev budskapet.

Gardell jämför olika bibliska och apokryfiska skrifter - kristna texter som av olika skäl inte tagits med i Bibeln - och kopplar samman dem med kunskap om hur samhället såg ut när Jesus levde och verkade.

Det är fascinerande läsning. Texten är personligt hållen och resonemanget enkelt att följa med i, och jag har svårt att lägga boken i från mig. Har den någon svaghet så är det att Gardell gärna upprepar sig och ibland får jag känslan av att han är lite väl förtjust i sina egna formuleringar. När han hittar en han tycker om återanvänder han den gärna om och om igen, i olika sammanhang. Men jämfört med bokens alla fördelar väger det irritationsmomentet lätt.

Om Jesus är en bok för dig som är intresserad av myter och religion och av hur de uppstår, utvecklas och överlever under årtusenden.

/Sanna