Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Detta är en riktigt tokig bok. Bara uppslaget är hur kul som helst. Allan Karlsson som ska fylla hundra år rymmer från ålderdomshemmet på sin födelsedag. Han har helt enkelt ledsnat på det tråkiga inrutade livet åldringsvården kan ge. Allan öppnar helt enkelt bara fönstret och kliver ut i friheten. Han inser att han måste försvinna från den lilla orten så snabbt som möjligt då både kommunalråd och tidningsreportrar skall uppvakta honom och att det kommer bli uppståndelse när de inser att han är försvunnen. På busshållplatsen kommer han över en väska som han lovar vakta åt en man medan mannen går på toaletten. Men Allan åker i stället iväg med bussen som kommer in på stationen och tar mannens packning med sig. Det är upptakten till att både polisen och mannen med väskan som visar sig vara kriminell och riktigt farlig jagar Allan Karlsson. Det ena tokigare än det andra händer på vägen och galenskaperna staplas på varandra att det till slut nästan blir lite för mycket. Författarens pauser är lika händelserika som den drivande historien. Men tillbakablickarna på den gamle mannens liv är kanske roligast. Vi får följa honom från hans födsel fram till den dag han rymmer genom fönstret. Hur Allan påverkar världspolitiken på sitt nollställda och coola vis. Vi möter president Truman, Churchill, Castro , ja alla de verkligt inflytelserika i världshistorien som är samtida med huvudpersonen. Allan Karlsson är eftertraktat för sina kunskaper i kärnfysik som är lätt som en plätt för denne man som bara gått 6 år i folkskola. Hans okomplicerade sätt att förhålla sig till livet där tanke och handling är samma sak följer som en röd tråd genom hela romanen.

På omslaget står det att Lasse Berghagen tycker att det är den roligaste bok han läst.

Och visst är den rolig. Det påminner mycket om vår käre Arto Paasilinnas berättarkonst, men i svensk tappning, kanske inte lika skarpsinnigt och språkligt elegant som Paasilinnas texter men väl värd att läsa och bli road av.

/ Lili

ANDNINGSGUNGA av Herta Müller

Årets nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, är en så begåvad och intressant författare. Hon är en illusionernas mästare. För var gång du öppnar boken är du omedelbart på den plats berättarjaget är. Det är stor magi och jag blir hänförd.

Denna gång är historien inte självupplevd men det är en sann berättelse om den unge, Oskar Pastiors, som deporteras till ryskt fångläger i slutet av andra världskriget. Alla arbetsföra tyskspråkiga rumäner tvångsförflyttades till arbetsläger i Sovjetunionen 1944. Denna bok är ett dokument över denna händelse. Mycket läsvärd / Lili

Jag skulle vara din hund...av Anneli Jordahl

Väntan. Och mer väntan. Häftiga humörsvängningar. skratt. Och gråt. Det är kärlek. Lycklig- och olycklig, men dock- alltid denna kärlek. Som inte förändrats särskilt mycket genom tiderna, bara formen på det vi väntar på. Nu: sms, mail, mobilsamtal eller vanligt telefonsamtal. Då: Brev. Brev brev och åter brev är vad Ellen väntar på i denna bok. Ellen Key och Urban von Feilitzen finner varandra under det radikala 1880-talet, då äktenskapet och könsrollerna har börjat ifrågasättas. Båda är kritiker. Ellen arbetar som lärare och bor i Stockholm. Urban är godsägare och bor med sin fru och sina fyra barn utanför Linköping. Kärleken blir himlastormande men svår, Urban tvekar ständigt mellan kärleken till Ellen och sin familj. Ellen väntar och väntar, på nästa brev, på nästa möte, på nästa kärleksförklaring. De kan inte leva utan varandra, men inte heller riktigt med varandra. Och Ellen längtar efter ett eget barn..

Ellen Key är känd som författare och pedagog. Som författare skrev hon bland annat en biografi över sin far, böcker om folkbildning, arbetarrrörelsen och samtidspolitiska pamfletter, och författaranalyser. Det verk som blivit mest omtalat är Barnets århundrade (1900) som översatts till ett tiotal språk och handlade om Keys synpunkter på skola och uppfostran.

Läsaren får ta del av några av de ofantligt många brev som de älskande skrev till varandra genom åren. Ellen framställs helt subjektivt, utan några som helst brister, men språket är vackert, och poetiskt, handlingen gripande och sorglig. Det är en speciell roman, det långsamma tempot något ovant, men om den får den tid den kräver är denna roman en pärla!

/Karin

Borta Bäst av Sara Kadefors

Den här boken var både rolig och socialrealistisk på ett uppfriskande sätt. Kadefors är bra på samhällsskildringar utan en massa pekpinnar. Det är en god berättelse med personer som hamnar i svårigheter på grund av karaktärsfel eller omständigheter och så småningom kommer till insikt och tar nya beslut för att förändra sina liv.

Den vackra och belevade Sylvia rör sig smidigt i sina märkeskläder och ingen anar att hon äter rester på restaurangen och tvättar sig på toaletten på Ikeas varuhus. Hon har vissa principer trots att hon är hemlös och utblottad. Det har även Lisbet, knarkaren och Astrid, bibliotekarien som blir Sylvias nya vänner.

Boken är så spännande, en riktig bladvändare. Att bokens omslag är så tilltalande både i färg och struktur var ett plus.

Läsvärd är även Sara Kadefors ungdomsroman,"Sandor Slash Ida". / Lili

Sista julnöten!

”Glad jul, morbror!” ropade någon med munter röst. ”Gud välsigne dig!”
Det var Scrooges systerson som kom in på kontoret. Gubben hade inte hört hans steg i gränden och blev fullständigt överrumplad.
”Asch!” muttrade Scrooge. ”Tala inte med mig om sådana dumma påhitt!”
Scrooges systerson var varm efter sin raska promenad i kylan, och hans kinder glödde varmt rosenröda. Ögonen glänste, och andedräkten stod som en sky omkring honom.
”Julen är väl inget dumt påhitt, morbror!” sa Scrooges systerson. ”Det menar du väl ändå inte!”
”Jo det är just vad jag gör”, sa Scrooge. ”Glad jul, säger du! Vad har du för rätt att vara glad? Har du någon anledning till det kanske? Så fattig som du är!”

Texten är hämtad från en klassisk julsaga men vem skrev den? Mejla svaret till: bibliotek-kultur@alvdalen.se och vinn lite jullitteratur!

Nobelveckan - Vilka ska man läsa?

Man kan ju tro att en bibliotekarie läst alla noblepristagare. Så är inte fallet, i mitt fall. Av 106 pristagare genom tiderna vet jag med säkerhet att jag läst något av 27 av dem. Många av de 106 utvalda tror jag är astrista och förtjänar den glömska vari de fallit, och jag har ingen som helst avsikt att någonsin läsa dem. Några skäms jag över att inte ha läst, till dessa hör exempelvis Toni Morrison och Doris Lessing. Jag vet ju att jag kommer att älska dem när jag väl läser, det är ödesbestämt.

Sen är jag nyfiken på ytterligare några. Har någon läst och har en åsikt? Hojta gärna till!

Ivo Andric (1892-1975, Bosnien-Hercegovina/Jugoslavien)

Balkanhalvöns sorgliga historia fascinerar mig. Splittrat och enat, om vart annat. Ibland betraktat som en stat, med ett folk. Sedan inbördeskrig och grannar som mördar varandra. Ivo Andric skrev främst historiska romaner om området, från tiden när det var under turkiskt herravälde (1400-1500 e. kr, lite beroende på). Klara säger "Ja tack" till detta.

Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008, Ryssland/Sovjetunionen)

Kapten i sovjetiska armén och sedan fänglsad i sibirien under Stalin, benådades efter dennes död. Hans verk handlar bland annat om vardagslivet i dessa läger. Sjukt intressant.

Naguib Mahfouz (1911-2006, Egypten)

Läste för några månader sen Alaa al-Aswanys Yacoubians hus (2003), som var en fascinerade skröna, vilken kretsade kring just Yacoubians hus och den gata där det låg. Man fick möta en rad olika människor och deras livsöden i det moderna Egypten. Vad jag förstått är den inspirerad av en roman av Mahfouz, nämligen Midaqq-gränden från 1947. Eftersom jag gillade al-Aswany, vill jag ju gärna bekanta mig med dennes inspirationskälla.

Harold Pinter (1930-2008, England)

Dramer måste inte bara ses på teatern. Ibland är det himla skönt att läsa dramatik, det glömmer man lätt bort. Man får en hel historia, som i en roman, men mycket mindre textmassa att arbeta sig igenom. Pinter känns som en färgstark gubbtjyv, både i liv och dikt. Arg politisk aktivist, som kallat Tony Blair för "massmördare", men samtidigt försvarat Kuba och självaste Slobodan Milosevic. Jag tror inte att hans dramatik går i samma anda (för det har jag verkligen ingen lust att läsa), utan snarare handlar om mänsklig kommunikation. Värt ett försök.

/Klara

Nobelveckan - Orka läsa poesi?!

Genom åren har nobelpriset i litteratur tillfallit en brokig skara författare. Tänkte göra ett nedslag hos tre sinsemellan mycket olika poeter. En tråkig, en svår och en riktigt bra (enligt mig då, såklart). Here goes:

Verner von Heidenstam (1859-1940)

Svensk gubbe, som avverkade kvinnor på löpande band och beundrade Mussolini. Inte poet i första hand kanske, utan prosaist. Men jag lägger fokus på poesin, för prosan är så tråkig att man riskerar att dö av leda om man ger sig in där. Till exempel finns där att läsa novellsamlingen Karolinerna, om svenska soldater under och efter Stora nordiska kriget (1700-1721). Ansatsen att beskriva kriget ur fotsoldaternas, snarare än kungar och fältherrars, ögon är förvisso lovvärd.

Ett smakprov ur Heidenstams poetiska repertoar, en liten dikt kallad Mannens sista ord till kvinnan:

Jag följde kärleksyr din rosenstig;

det tillhör stormens muntra tid och våren.

Jag mötte dig med löjen och med krig;

det tillhör sommaren och mandomsåren.

Du vart min lycka och jag tackar dig;

det tillhör hösten, då man bäddar båren.

Heidenstam skilde sig alltså tre gånger under sitt liv. Jag undrar om han är ironisk, eller om denna dikt är skriven till Kvinnan, snarare än någon specifik...

T S Eliot (1888-1965)

Mest känd för den 433 långa, med notapparat försedda, dikten The waste land. Den utkom 1922 och är ett försök att sätta fingret på det krigshärjade Europa. Titeln är talande, landet är fysiskt skadat och människorna i det förvirrade, desillusionerad och vilsna. Stilen är experimentell och notapparaten behövs... Svårtläst med vacker. I den utgåvan vi har på biblioteket finns en CD med, där Eliot själv läser uttdrag ur The waste land. Svårt att hänga med, men han läser väldigt bra och det känns både mysigt och inte så lite intellektuellt att lyssna på!

April is the cruellest month, breeding

Lilacs out of the dead land, mixing

Memory and desire, stiring

Dull roots with spring rain.

Musikalen Cats bygger på en diktsamling av T S Eliot. Hans största bidrag till eftervärlden?

Wislawa Szymborska (1923- )

Egentligen är jag fel person att skriva om poeter, eftersom jag sällan, nästan aldrig, läser poesi. Det är svårt, tycker jag. Det är något med formatet, att så mycket information måste in på så lite plats, att varje ord är betydelsebärande (så är ju inte fallet med all poesi såklart). I en roman kam man ofta skumläsa och ändå hänga med. Poesi kräver en helt annan typ av fokus. Orka.

En poet jag faktiskt orkar läsa är polskan Wislawa Szymborska. Hon är fenomenal på att få till det, så att hennes dikter är lättlästa, utan att bli banala. Viktigt och vardagligt behandlas på vackert men begripligt språk. Hon har skrivit en dikt om just poesi, som får avsluta det hela:

Somliga gillar poesi

Somliga-

alltså inte alla.

Inte de flesta, bara ett mindretal.

Om man inte räknar skolorna där de måste,

och poeterna själva,

så går det väl två såna på tusen.

Gillar-

men gillar gör man också makaronibuljong,

man gillar komplimanger och blått,

man gillar sin gamla sjal,

man gillar att hålla på sitt,

man gillar att klappa hunden.

Poesi-

fast vad är poesi för nånting.

Månget vingligt svar har getts på den frågan.

Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,

som i ett räddande räcke.

/Klara

Bitlit!!

I dessa vampyrtider tycker jag allt att man kan damma av Anne Rices Vampyrkrönikan. Den består av ett flertal titlar men den mest kända är En vampyrs bekännelse som filmatiserades under 90-talet med Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollerna. I En vampyrs bekännelser får en pojke som gör radiointervjuer en historia som han inte riktigt hade förväntat sig. En vampyr ber honom spela in dennes livshistoria och pojken får höra om ett minst sagt ovanligt liv som dessutom sträcker sig över ett par århundraden. En vampyrs bekännelser är en väldigt spännande men också ganska filosofisk bok och det diskuteras flitigt vad ondska är och om odödlighet verkligen är önskvärt. Anne Rice bygger verkligen upp sin vampyrvärld på ett välgrundat och fantasifullt sätt och flera av de vampyrer man får träffa i första boken återkommer senare i serien. Huvudpersonen i den här boken är Louis som inte riktigt kan förlika sig med sin vampyrtillvaro och än värre blir det när hans vän skapar ett vampyrbarn. Mycket blod, kärlek och mystik blir det och En vampyrs bekännelser är helt klart läsvärd om man inte kan få nog av vampyrer. Annan bitlit som böcker om vampyrer kallas är ju så klart den klassiska Dracula av Bram Stoker men varför inte Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in som är riktigt bra både som film och bok. Inger Edelfeldt har minsann också skrivit om vampyrer i Skuggorna i spegeln och vill du ha ännu mer bitlit-tips så kom in till bibblan och fråga!

/ Tove

Nobelveckan - Äckliga Elfriede

Han har inget hjärta denne man, som eld förtär han sitt hus och plågar sin fru. Barnet börjar böla. Ute kämpar ett ensamt avgasrör för uppmärksamheten hos de sovande, vilka likt djuret känner vittring men inte törs säga någonting. (ur Lust, 1989)

När Elfriede Jelinek fick nobelpriset 2004 lämnade en av svenska akademiens ledamöter (Knut Ahnlund) sin stol. Han tyckte att Jelineks böcker var pornografiska. Även andra var missnöjda med valet av pristagare, hon är för obskyr och för svår.

Detta är min snabba analys: Elfriede Jelineks böcker och dramer är inte pornografiska, eftersom hon näppeligen har för avsikt att skriva eggande. Visst är hon explicit, men hon skriver inte sensuellt. Företrädesvis redogör hon för våldtäktsscener.

Hon är inte obskyr, utan skriver om sådant de flesta av oss känner till. Hur det är att leva i västvärlden i efterkrigstid. Om relationen mellan man och kvinna, om relationen mellan arbete och privatliv, om vad det är för en värld våra barn tvingas växa upp i. Men draget till sin spets (förhoppningsvis behöver inte många gå igenom vad hennes figurer måste utså).

Vad som däremot stämmer är att hon är svårläst. Detta är ingen underhållningslitteratur. Jelinek är inte nådig mot sina karaktärer, de plågas och förnedras, fysiskt och psykiskt. Det är äckligt, smärsamt och sorgligt. Språket är fullkomligt lysande, men svårgenomträngligt. Jelinek blandar högt och lågt. Gammaldags meningsbyggnad och ålderdomliga ord används för att beskriva de mest banala ting. Mitt i allt det högtravande dyker det helt plötsligt upp svordomar och könsord.

Varför ska man då läsa detta elände? Jo, genom sin skruvade framställning dissikerar Jelinek relationen mellan människa och ekonomi, samhälle och sexualitet. Det är vansinnigt intressant och flera gånger har jag känt att det gått upp ett ljus för mig under läsningen "Aha, kanske är det så att...". Sen ska man läsa henne för språkets skull. Elfriede Jelinek är en sann konstnär. Mitt i allt det nattsvarta och vedervärdiga, lyckas hon göra situationer...dråpliga, komiska. Hon har en torr humor som är genial.

Allra bäst av det jag läst av Jelinek, tycker jag om Pianolärarinnan. Den är också en utmärkt bok att börja med om man vill närma sig henne. Jämförelsevis lättläst, mindre våld och sexuell förnedring än i exempelvis Lust. Pianolärarinnan finns även som film, vilken jag hört ska vara bra den med.

/Klara

Nobelveckan - Älskade Selma!

Som lokalpatriot och värmlänning går det ej att tala om nobelpristagare i litteratur utan att nämna Selma Lagerlöf. Selma är bäst. Hennes verk har allt. Spännande story, magi, fantastiskt spårk, ömsinta människoporträtt, you name it. Vad jag än läser och älskar återkommer jag alltid till Selma och läser om och läser om. Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien har jag läst så många gånger att jag tappat räkningen.
















Kommer det någonsin mer att skrivas en debutroman som Gösta Berlings saga? Jag tvivlar på det. Karaktärerna! Människoödena! De värmländska skogarna! Det är skröna och saga, samtidigt blodigt allvar och svindlande höjder. Hör bara här, om hur det går när Gösta Berling och den fagra Marianne Sinclaire, spelar teater under en bal på Ekeby:

Medan ridån gick upp och ned, stodo de unga tu alltjämt kvar i samma ställning. Göstas ögon fasthöllo Mariannes, de tiggde och trugade.

Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla, ingen såg dem.

Då böjde den sköna Marianne sig ned och kysste Gösta Berling. Hon visst inte varför, hon måste.

[...]

De unga på balkongen märkte ingenting, förrän applådåskan åter dundrade emot dem.

Marianne ryckte till och ville fly, men Gösta höll fast henne, viskande:

- Stå stilla, de tror, att det tillhör tablån!

Han kände hur hennes kropp skalv av en rysning och hur kyssarnas glöd slocknade på hennes läppar.

- Var inte rädd! viskade han. Sköna läppar har rätt att kyssa.

Ah! Ni förstår ju själva. Förutom romantik bjuds bland annat på både björnjakt, botgöring och hin håle själv i mänsklig skepnad.

/Klara

En udda feelgoodroman

Det var med en väldig skepsis jag plockade med mig Sara Lövestams Udda hem. Bokens tre huvudpersoner är Martin, som har en fetisch för amputerade kvinnor, Lelle, en obstinat punkflata och Paula som dokotrerar på patrikelverb och saknar båda benen.

Inte det att jag inte vill läsa böcker om sådana karaktärer. Det är bara det att när en författare skrivit in så många magrinaliserade grupper i en bok, anar jag alltid ugglor i mossen. Då förväntar jag mig politsk plakatroman á la Maria Sveland (Bitterfittan) eller Mian Lodalen. Och det är hemskt. När man tror att man ska få en skönlitterär upplevelse och istället får någons åsikter skrivna på näsan. Som om man vore dum i huvudet.

Udda klarar sig precis från att falla i den fällan. Man förstår ju att Lövestams ambition är att skapa förståelse och tvinga läsaren att se över sina fördomar, men det stör inte dirket. Boken är en bladvändare, jag låg uppe halva natten för att få veta hur det slutade. Den innehåller alla den romantiska filmens ingredienser, kärlek, svek, försoning o.s.v. Intrigen är långsökt och osannolik, men är samtidigt det som skapar spänning. Huvudpersonerna är fint skildrade och man tycker om dem. Det är ingen bok som kommer stanna i mitt medvetande länge, men den lämnade mig men en mysig känsla i magtrakten. Klassisk feelgood alltså, i annorlunda fodral.

/Klara

Nobelveckan

Tänkte passa på att härma den eminenta bokbloggen bokhora, som nobelveckan till ära uppmärksammar nobelpristagare.

Detta året har jag för ovanlighetens skull läst pristagaren redan innan priset delades ut. Någon gång i våras, vill jag minnas, läste vi Herta Müllers Hjärtdjur i bokcirkeln jag var med i. Jag var kluven då och nu minns jag inte så jättemycket av den. Det är väl ett halvdant betyg. Å ena sidan är den ganska svårläst. Språket är poetisk och det är svårt att hänga med i händelseförloppet. Man får nästan försöka släppa det och bara flyta med. Men bitivs skildrade den, å andra sidan, hemskt gripande och obehagligt livet i en diktatur. Både rädlsan och ledan. Hur vanisinngt tråkig vardagen i Ceauşescus Rumänien kunde vara, var något jag inte reflekterat över innan.

Förutom Hjärtdjur har vi även:



Redan då var räven jägare


/Klara

Tredje julnöten

En dag förra sommaren ringde min vän Rahim Khan från Pakistan. Han bad mig komma dit och hälsa på honom. När jag stod i köket med luren mot örat visste jag att det inte bara var Rahim Khan som ringde. Det var hela mitt förflutna, med alla synder som jag inte gjort bot för. När jag hade lagt på tog jag en promenad längs Spreckels Lake i norra delen av Golden Gate Park. Det var tidig eftermiddag och solen glittrade i vattnet där dussintals modellbåtar seglade, drivna av en frisk bris. Sedan lyfte jag blicken och fick syn på ett par drakar som svävade i skyn, röda med långa blå svansar. De dansade högt ovanför träden i västra änden av parken, ovanför väderkvarnarna, svävade sida vid sida som två ögon som blickade ner på San Francisco, den stad jag nu kallar mitt hem. Och plötsligt viskade Hassan i mitt huvud: För dig ska jag göra det tusen gånger om. Hassan den harmynte draklöparen.

Vad heter boken?
Maila ditt svar till: bibliotek-kultur@alvdalen.se

Årets bästa julskiva!

Att Bob Dylan skulle göra en julskiva var väldigt otippat i min värld. Nästan lika osannolikt som att man skulle sätta upp en Lars Norén-pjäs som musikal, en tanke som kan roa en i åtskilliga minuter om man mediterar över den (vet ni förresten att The Kinks gjort en musikal om Ingmar Bergman? Ett stickspår bara). 

Fortsatt otippat är att Christmas in the Heart är skitbra. Den innehåller tolkningar av både kända och okända julsånger. Bland annat en av mina personliga favoriter O' come all ye faithful (Dagen är kommen), Dylans raspiga röst passar den utmärkt och det hela resulterar i gåshud. Som kontrast kan nämnas Christmas Island, som låter precis som de låtar som börjar spelas i butikerna i slutet av oktober. Så att man vill kräkas på dem i början på november. Fast Dylan gör det bättre, så klart. 

Finns till utlån på biblioteket, givetvis.

/Klara

Hypnotisören

En man hittas mördad på en idrottsplats och därefter hittas frun och ena dottern döda i en lägenhet, sonen är svårt skadad och han äldsta dotter löper också stor risk att bli offer för gärningsmannen. Den enda som kan vittna om vem mördaren är, är den svårt skadade sonen som pendlar mellan koma och något annat konstigt tillstånd. Och det är endast genom hypnos som han kan tala om vad det är som hänt. Utredaren Joona tar kontakt med läkaren och hypnotisören Erik Maria Bark, som visserligen lovat att aldrig mer hypnotisera men som ändå går med på det för att rädda pojkens storasyster från en säker död. ..

Efter den otroliga mediala uppmärksamhet som denna bok fått från början, med sin spektakulära intrig, spekulationerna kring vem eller vilka författare som dolt sig bakom pseudonymen Lars Kepler, så gav jag mig tveksamt i kast med denna tegelsten. Den har kallats en tryggad pension (för författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril) och den har fått mycket varierad kritik, en del tycker att den är rent skräp, en del att den är helt genial och välskriven. Vad tycker jag då? Jo men visst är den välskriven. Och lite spännande, det måste jag ju medge, även om jag inte vill erkänna att jag går på alla de regelrätta deckar- och thrillerknepen. Men, jag tycker också att författarna gjort det enkelt för sig när de snott lite från Stieg Larsson, lite från Johan Theorin och resten från de vanliga andra nordiska deckarförfattarna, den är ett säkert kort. Men spekulativ, otäck, helt osannolik och ganska obehaglig. Men som sagt- spännande och klart läsvärd. Hm..

Dyngkåt och hur helig som helst

När jag lånade Dyngkåt och hur helig som helst hade jag skyhöga förväntningar. Det ska man aldrig ha. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men antagligen var det Roll on eller Mia och Klara i bokform. Jag ÄLSKAR Mia Skäringer och Klara Zimmergren i radio och på tv. Så en hel bok med Skäringer verkade ju som himmelriket.

Det som är charmen med Skäringer/Zimmergren tycker jag är hänsynslösheten, satiren och cynismen. Gjort med hjärta såklart. Man skrattar både med och åt Tabita och Gulletussan. Men Dyngkåt och hur helig som helst, som innehåller både krönikor och en sammanställning av Skäringers blogg, innehåller nästan bara hjärta och väldigt lite sarkasmer. Och jag känner att jag kommer henne för nära. Föredrar att ha illusionen av fiktion mellan mig och henne.

När man kollar på Mia och Klara förstår man ju att karaktärer och situationer ofta är hämtade ur deras liv, men dragna till sin spets, tillskruvade. I boken känns det mer som att jag sitter med Mia Skäringer och hela familjen i soffan ute på ön i göteborgs skärgård. Men där har jag ju egentligen inget att göra.

/Klara