torsdag 25 februari 2010

Marshmallows till frukost

av Dorothy Koomson

En feelgood-roman, men som inte är lättviktig, skulle jag vilja kalla den här berättelsen.
Bara titeln låter lockande tycker jag!

Det är en varm historia, men med kalla stråk av något hotfullt som finns i bakgrunden och som läsaren får små ledtrådar till, undan för undan. Outhärdligt små ledtrådar – man vill hela tiden vidare fort för att se vad som döljer sig i det förflutna….

Kendra kommer tillbaka till England efter några år i Sydney, rejält tilltufsad av livet och med en mörk och väl dold hemlighet i bagaget. Hon hyr ett rum av Kyle, som just blivit lämnad med tvillingarna Summer och Jaxson sex år, av sin alkoholiserade fru. Deras liv är kaotiskt och barnen tyr sig till Kendra och har snart”adopterat” henne som sin nya mamma.Hon i sin tur vill bara bli lämnad i fred och släpper ingen in på livet, men med tiden kommer hon alltmer att bli en del av Kyles familj och hon upptäcker att hon verkligen fäst sig vid dessa två barn.

Kvar i Australien finns en trasig kärlekhistoria med Will, den ende mannen i Kendras liv, och som var en av anledningarna till att hon reste.

Boken är verkligen bra. Den handlar om relationer, kärlek och mod att våga växa som människa och bearbeta det som är svårt och som hindrar. Kendra är, trots sina svårigheter, en kvinna som är orädd och som står stadigt med båda fötterna på jorden. De egenskaperna blir räddningen för Kyle och barnen. Och faktiskt också för Kendra själv.

Ewa Nyhlén
2010-02-25

tisdag 23 februari 2010

Children of men

Varför jag inte sett Children of men tidigare är en gåta (den är inte precis ny). Dystopier är ju bland det bästa jag vet. Särskilt bra tycker jag att de gör sig i visuella media, jag kollar hellre på det än läser det. Samma sak med deckare förresten. Läser nästan aldrig deckare, men har antagligen sett alla avsnitt av Midsomer Murders som finns att tillgå. Inte heller har jag läst Children of men av P.D James. Men dystopier som film/tv är alltså min melodi. Minns ni Dark Angel som gick på 4:an för ett antal år sedan, med Jessica Alba? Varje måndagkväll samlades vi, ibland 10-15 personer, för att kolla i min lägenhet om 15 kvm (finns det hjärterum så finns det stjärterum). Det var liksom veckans höjdpunkt. När serien lades ned och slutade mitt i en cliffhanger var vi otröstliga.

I Children of men får vi följa med till Storbritannien 2027. Sedvanliga dystopiingredienser återfinnens, såsom miljöförstöring, laglöshet, fattigdom, politisk/religiös extremism och en korrumperad och repressiv statsapparat. Dessutom har mänskligheten blivit infertil. Det har inte fötts ett barn på 18 år, ett faktum som sprider en känsla av hopplöshet över hela världen.

Vår hjälte, Theo Faron, får ett uppdrag av en gerillagrupp: att hjälpa en flykting att lämna landet. Alla behandlar hennes som om hon vore gjord av glas och värd sin vikt i guld. Theo förstår snart varför. Hon är gravid i åttonde månaden.

Infertilitetstemat i denna dystopi tycker jag är intressant. Dels frågor som rör hur vuxna påverkas av att det inte finns några barn, inte någonstans. Men också frågan om individ kontra kollektiv i detta fallet. Det första barnet som föds på 18 år kan bli en symbol för hopp för hela mänskligheten. Men har man rätt att använda en människa, ett barn som politiskt flaggskepp? Jätteintressanta frågor, som gärna hade kunnat diskuteras grundligare (kanske ska läsa boken ändå...).

Varning utfärdas för mycket våld och obehagliga scener. Men överlag en spännande och tankeväckande film. Och slutligen - Clive Owen. Är han snygg, eller är han snygg?!

Låna den av oss!

/Klara

onsdag 17 februari 2010

Delaktighet inom äldreomsorgen - Om att låta de äldre få behålla makten över sina liv. av Charlotte Roos



Boken är mycket angelägen i fråga om etik inom äldrevården. Charlotte Roos inleder med hur det kan se ut. Vad delaktighet betyder. Vidare om de
svårigheter som kan uppstå. Hur man kan kan arbeta för att öka de äldres delaktighet. Människosyn, vårdideologi, värdegrund och praktiska tillämpningar.
Att arbeta med äldrevård är viktigt. Det är mycket intressant och roligt också. Därför är den här boken viktig att läsa för beslutfattare som direkt styr över den tid vårdpersonal har med brukare.

I tidningen Dagens samhälle nr 5, 2010 kan man läsa en fin artikel om hur äldre har inflytande över sina hemtjänsttimmar. De har länge kunnat välja om de vill ha städat, spela kort eller gå ut på promenad. Jag blir så glad åt denna utveckling för vårdtagarnas och personalens skull.

/Lili

onsdag 10 februari 2010

Vi som aldrig sa hora


Det har tagit mig lång tid att förmå mig att läsa Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Det var ju en hel del ståhej kring den när den kom, och därför tänkte jag att den kunde vara intressant. Men redan vid titeln tar det nästan stopp för mig. Jag blir så provocerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vad vill Sandahl med den titeln? Att alla tjejer unisont ska resa sig upp och göra vågen?


Nu gör jag det oförlåtliga och blandar ihop person och fiktion. Bara för att Sandahl skriver en bok om unga män som vill ha applåder för att de inte beter sig direkt illa, behöver han ju inte vara av samma åsikt själv. Men, jag kommer inte ifrån känslan att han vill ha något sagt, både med titeln och med hela romanen. Detta något kan lite enkelt sammanfattas i följande sensmoral: tjejer tycker inte om snälla killar, utan är bara intresserade av skitstövlar, därför måste snälla killar också börja bete sig illa, annars får de aldrig ligga. Typ. Har ni hört den förr? Det har jag. Gäääsp. Och det var länge sedan jag läste om karaktärer som tyckte så förtvivlat synd om sig själva.


Synd. För Sandahl skriver bra och boken är spännande. Man vill veta hur det går. Ibland lyckas han också gå utanför ramarna för sin sensmoral (som jag så schematiskt beskrev ovan). Och då blir det intressant. Ämnet - unga män och maskulinitet - är ju faktiskt angeläget.


/Klara

måndag 8 februari 2010

Bergets döttrar

Älskar du vardagsnära skildring av människoöden i folkhemssverige? Skildring av kvinnor, män, deras relationer, glädjeämnen och sorger? Har du läst allt av Elsie Johansson för länge sedan?

Jag får alltid problem när det kommer låntagare och vill läsa något som liknar Elsie Johansson. Trots att jag vet precis vad ni menar. Trots att jag älskar genren själv. Men får hjärnsläpp när jag ska rekommendera något. Det är det slut med nu.

I Anna Jörgensdotters Bergets döttrar får vi följa syskonen Steen från en liten by utanför Sandviken. Främst får vi lära känna systrarna Sofia och Emelie och följa dem från ungdom till medelålder. Berättelsen börjar 1938 och avslutas 1958.

Spänningen i romanen ligger i kontrasterna. Mitt i vardagen och småbestyren möte karaktärerna ond bråd död. Bakom den knapphändiga dialogen döljer sig känslor så stora att de riskerar att förbruka allt syre. I Sandviken med omnejd går livet sin gilla gång, ute i Europa rasar kriget, både avlägset och ständigt närvarande.

Anna Jörgensdotters språk är magiskt. Hon kan göra det lilla, obetydliga vansinningt intressant. Det är vackert. Det känns som att man är liten och sitter med mormors smyckeskrin och lyfter ut lådor och lager, hittar det ena vackrare än det andra. Lägger pärlor på rad, sorterar silvret, drömmer. Man kan nästan läsa Bergets döttrar bara för språkets estetik.

Ska man säga något negativt är boken möjligen en smula lång. Hur ljuvligt språkbruk Jörgensdotter än har, tappar jag koncentrationen de sista hundra sidorna. Där går intrigen lite i stå. Det blir inte dåligt, inte alls. Men första halva av boken är så stark, att andra halva bleknar lite i jämförelse.

onsdag 3 februari 2010

BO HAGSTRÖMS KOKBOK FRÅN MORMOR TILL MEDELHAVET


Alla som följer TV-programmet "Solens mat" kommer glädjas åt denna fina kokbok. Bo Hagström har sådan inlevelse och är så kunnig. Han älskar verkligen god och bra mat.
Några recept jag absolut skall prova är, skånsk senapssill, pilgrimsmusslor med sparrismajonäs, paj med ugnspakade körsbärstomater m.m.
/ Lili

tisdag 2 februari 2010

Kändisar och böcker!

Det har blivit allt vanligare att kändisar skriver böcker, både biografier och skönlitteratur. Ofta handlar de om personens barndom som varit mer eller mindre tuff i rad olika variationer. Ett exempel är skådespelaren Mikael Nykvists bok När barnet lagt sig som handlar om hur han påverkats av att vara adoptivbarn och vilken roll teatern har haft i hans identitetssökande. Nykvist beskriver också sökandet efter sina biologiska föräldrar. Själv säger författaren att han började skriva boken när han fick barn och insåg att dottern var den enda biologiska släkting han träffat.







Mia Skäringer är ännu en kändis som gett ut en bok under 2009. Dyngkåt och hur helig som helst heter den och innehåller egentligen mest material från Skäringers väldigt omtalade och självutlämnande blogg. Tidigare har Mia Skäringer gjort det fantastiska humorprogrammet Mia och Klara men också Roll on i P3. Är du nyfiken på den så läs Klaras blogginlägg längre ned!







Jonas Karlsson är ytterligare en skådespelare som tänker sig en författarkarriär. I sin första novellsamling Det andra målet tycker jag att han har lyckats med bravur om än att lite finslipning eftersökes. Jonas Karlsson skriver kul, ironiskt och rappt och hans noveller är inte sådana som man läser och glömmer bort utan de stannar kvar i minnet. 2009 gav han ut en ny bok: Den perfekte vännen. Om man gillar Jonas Karlsson kan man även lyssna på hans sommarprat från 2005 på sr.se! Det är minst sagt väldigt underhållande!







Även Alex Schulman som mest är känd för sin bloggkarriär och provokativa humor har skrivit om sin barndom och relationen till sin pappa i Skynda att älska. Jag har inte varit så imponerad av Schulman och hans påhitt förut men nyligen har han öppnat en bokhandel i Stockholm där han säljer så kallad “skräplitteratur” för runt en tusing stycket och ordnar bokbål med “god litteratur”. Vågat tycker jag och det är alltid lite befriande när någon försöker vända på vedertagna normer och smak. Så jag gav karln en chans och läste Skynda att älska. Jag blev faktiskt positivt överraskad trots att boken inte fått ett direkt översvallande mottagande. Jag är ju också på tok för ung för att kunna relatera till hans kända pappa Allan Schulman så för mig blir det som vilken barndomsskildring som helst. Alex pappa närmade sig redan sextioårsåldern när sonen föddes vilket är något som präglar deras relation ganska tidigt. Alex pappa orkar inte göra allt som andra barns pappor orkar och deras tid tillsammans blir alldeles för kort. Alex tänker efter pappans död tillbaka på en mängd barndomsminnen av sin pappa som är både fina och roliga samtidigt som dom är väldigt rörande. Jag tycker Skynda att älska är väldigt kärleksfull och sorglig. Och olik det som Schulman tidigare gjort vilket gör att jag mer än gärna läser om hur han alldeles för sent bearbetar sorgen över sin far.