onsdag 2 februari 2011

Det vita bandet av Michael Haneke


Krypande hot och stillsamt obehag i Hanekes historiska film från 2009


Året är 1913 och en hårt hållen protestantism präglar den lilla byn i norra Tyskland där Michael Hanekes film från 2009 utspelar sig. Byn och dess invånare och de tillhörande sociala hierarkierna utgör ett eget litet isolerat universum där livet verkar lugnt och harmoniskt vid första anblicken. Men märkliga och oförklarliga illdåd och våldsyttringar skakar plötsligt bygden och en tyst misstänksamhet sprider sig bland byborna. Vem är det som gillrar livsfarliga fällor? Varför har någon fört bort den unge baronsonen och misshandlat honom mitt under den pågående skördefesten? Barnen i byn verkar dölja något...


Filmen är ytterst obehaglig men samtidigt fri från skildringar av grafiskt våld. Den olustiga stämningen byggs istället upp av det som antyds i dialog och ageranden och av det stillsamma men olycksbådande kameraarbetet. Hela filmen igenom känner man hotet av en annalkande katastrof och relationerna byborna emellan framträder som mer och mer osunda och snedvridna ju längre det lider. Haneke har tidigare chokat publiken med filmer som ”Cache” (Dolt hot) och ytterst otäcka ”Funny Games” och delar av samma obehag genomsyrar även denna film. Men jag upplever ”det vita bandet” som mer mångbottnad och återhållsam i jämförelse med Handkes tidigare provokationer. Här har ambitionen varit att skapa en trovärdig och ambitiös skillring av den tyska landsbygden i början av 1900-talet och den hotfulla stämningen tätnar än mer då den får dela plats med en väldigt fin och skör kärlekshistoria.


Som vanligt när det gäller Haneke känner jag mig lite kluven. Det är helt enkelt svårt att förhålla sig till hans mörka och ofta förvirrande filmer. Det vita bandet slutar ganska abrupt och lämnar mig med en påtagligt oförlöst obehagskänsla, på gott och ont. Hur som helst så är det en mycket välregisserad och vacker film där det svartvita fotot och de perfekt castade skådespelarna bidrar till en extremt autentisk känsla. Röster kring filmen har antytt att Haneke med filmen har velat säga något om det tragiska som hände i Tyskland senare under 1900-talet. Denna dimension gör filmen extra tänkvärd och intressant.


/Jonas