Inget att förlora

Det är bra att erkänna, jag är helt såld på

alla dessa Jack Reacher-böcker! Jag blir tårögd av lycka när det kommer en ny (och det gör det ju titt som tätt) och när jag lånat hem en så turas jag och sambon om att läsa och nappar åt oss boken så snart den andre råkar lägga den ifrån sig en stund. Jack Reacher är hård, hårdare än de flesta, en ensamvarg som dock alltid lyckas ragga upp någon lika hård, (men snyggare) brud. Det jag gillar mest med dessa böcker är dels alla ingående beskrivningar av vapen, slagsmål och ruffiga miljöer, dels att det alltid finns en tuff brud med, som Reacher inte skulle klara sig utan. Bakom hårdheten finns alltid en stor portion humor och därför är det ett rent nöje att läsa dessa hårdföra böcker!

I den här boken befinner sig Jack som vanligt på drift, han har hamnat någonstans mellan städerna Hope och Dispair. Jack beslutar sig för att vänta på lift i Despair och tar sig under tiden något att äta. Men i Despair vill man inte ha någon okänd hårding lös och Jack hamnar genast i trubbel med polisen. Det verkar som om man har något att dölja i staden och självklart vill Jack ta reda på vad...till sin hjälp har han den här gången en kvinnlig polis från staden Hope. Spännande, rolig och ack så underhållande..jag fortsätter med glädje att sluka fler Jack Reacher..

Hypnotisören

En man hittas mördad på en idrottsplats och därefter hittas frun och ena dottern döda i en lägenhet, sonen är svårt skadad och han äldsta dotter löper också stor risk att bli offer för gärningsmannen. Den enda som kan vittna om vem mördaren är, är den svårt skadade sonen som pendlar mellan koma och något annat konstigt tillstånd. Och det är endast genom hypnos som han kan tala om vad det är som hänt. Utredaren Joona tar kontakt med läkaren och hypnotisören Erik Maria Bark, som visserligen lovat att aldrig mer hypnotisera men som ändå går med på det för att rädda pojkens storasyster från en säker död. ..

Efter den otroliga mediala uppmärksamhet som denna bok fått från början, med sin spektakulära intrig, spekulationerna kring vem eller vilka författare som dolt sig bakom pseudonymen Lars Kepler, så gav jag mig tveksamt i kast med denna tegelsten. Den har kallats en tryggad pension (för författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril) och den har fått mycket varierad kritik, en del tycker att den är rent skräp, en del att den är helt genial och välskriven. Vad tycker jag då? Jo men visst är den välskriven. Och lite spännande, det måste jag ju medge, även om jag inte vill erkänna att jag går på alla de regelrätta deckar- och thrillerknepen. Men, jag tycker också att författarna gjort det enkelt för sig när de snott lite från Stieg Larsson, lite från Johan Theorin och resten från de vanliga andra nordiska deckarförfattarna, den är ett säkert kort. Men spekulativ, otäck, helt osannolik och ganska obehaglig. Men som sagt- spännande och klart läsvärd. Hm..