Filmrecension av Coco Chanel

Jag är en liten, men en ack så påverkad modevärlds följare och nu har jag äntligen sett även denna film om modevärldens legendariska kläd- och stilskapare, Coco Chanel (2008)!
Filmen handlar om hur den unga och fattiga Gabrielle, kämpar mot överklassens nedvärderande blickar samtidigt som hon skapar sitt eget namn och senare också en revolution inom modevärlden. Historien innehåller också en livshistoria som är båda fylld med passionerad kärlek och tragiska motgångar,och är helt enkelt slående vacker!

Filmen är underbart bra, den är både rolig och sorglig och har blivit favoriten av de filmer jag har sett om Coco Chanel. Jag tyckte om att filmen visade både den unga och den äldre Coco, och fast att de pratar engelska så har både Shirley Maclaine och Barbora Bobulova visat en varsin strålande version av Coco som person och som den kända modeskaparinnan. Att filmen är uppdelad i två delar... vet jag inte vad jag tycker om, men det funkade och flöt på ändå.

Ett filmmåste för alla som älskar mode eller går i god för ett och annat kostymdrama!

/Marie

Andra bra franska filmer som du också hittar på biblioteket är:

Det stora blå

Vi har köpt in kultrullen Det stora blå av Luc Besson. Där får man träffa Jacques och Enzo redan som små pojkar, där de dyker efter mynt i hamnen. Båda fortsätter att dyka upp i vuxen ålder och mellan dem finns en märklig vänskap, med starka inslag av rivalitet. Och efterhand triggar rivaliteten dem emellan rent livsfarliga situationer i tävlingssammanhang.

Förutom relationen de båda dykande männen emellan, får vi även följa med när Jacques träffar Johana. Hon älskar honom förbehålls- och besinningslöst, och Jacques älskar henne. Men inte tillräckligt för att sätta punkt för det farliga fridykningstävlandet.

Det stora blå är på många sätt en stor film. Karaktärerna är fint gestaltade, med stor personlighet. Särskilt Enzo, spelad av Jean Reno. Helt otroligt rolig, jag skrattade mig igenom halva filmen tack vare honom. Men trots all komedi innehåller filmen stor tragik i relationerna mellan Jacques, Enzo och Johana. Sen har vi ju dykscenerna, som är legendariska. Gillar man sådant är Det stora blå värd att se bara för den sakens skull (undertecknad har dock undervattensfobi och blundade sig därmed igenom alla dykscener). Tyvärr kan jag inte låta bli att reta mig på karaktärerna ganska mycket. De är ganska störande personer allihop, som krånglar och har sig.

Till syvende och sist är det ju lite så att man ska ha sett Det stora blå, vad jag förstått. Så när man gjort det kan man ju klappa sig lite på axeln och känna sig intellektuell. Utan att det ens var jobbigt att uppnå.

/Klara

(500) Days of Summer

Är en film om unga vuxna, recension här.

Children of men

Varför jag inte sett Children of men tidigare är en gåta (den är inte precis ny). Dystopier är ju bland det bästa jag vet. Särskilt bra tycker jag att de gör sig i visuella media, jag kollar hellre på det än läser det. Samma sak med deckare förresten. Läser nästan aldrig deckare, men har antagligen sett alla avsnitt av Midsomer Murders som finns att tillgå. Inte heller har jag läst Children of men av P.D James. Men dystopier som film/tv är alltså min melodi. Minns ni Dark Angel som gick på 4:an för ett antal år sedan, med Jessica Alba? Varje måndagkväll samlades vi, ibland 10-15 personer, för att kolla i min lägenhet om 15 kvm (finns det hjärterum så finns det stjärterum). Det var liksom veckans höjdpunkt. När serien lades ned och slutade mitt i en cliffhanger var vi otröstliga.

I Children of men får vi följa med till Storbritannien 2027. Sedvanliga dystopiingredienser återfinnens, såsom miljöförstöring, laglöshet, fattigdom, politisk/religiös extremism och en korrumperad och repressiv statsapparat. Dessutom har mänskligheten blivit infertil. Det har inte fötts ett barn på 18 år, ett faktum som sprider en känsla av hopplöshet över hela världen.

Vår hjälte, Theo Faron, får ett uppdrag av en gerillagrupp: att hjälpa en flykting att lämna landet. Alla behandlar hennes som om hon vore gjord av glas och värd sin vikt i guld. Theo förstår snart varför. Hon är gravid i åttonde månaden.

Infertilitetstemat i denna dystopi tycker jag är intressant. Dels frågor som rör hur vuxna påverkas av att det inte finns några barn, inte någonstans. Men också frågan om individ kontra kollektiv i detta fallet. Det första barnet som föds på 18 år kan bli en symbol för hopp för hela mänskligheten. Men har man rätt att använda en människa, ett barn som politiskt flaggskepp? Jätteintressanta frågor, som gärna hade kunnat diskuteras grundligare (kanske ska läsa boken ändå...).

Varning utfärdas för mycket våld och obehagliga scener. Men överlag en spännande och tankeväckande film. Och slutligen - Clive Owen. Är han snygg, eller är han snygg?!

Låna den av oss!

/Klara