Till styvmoderns lov av Mario Vargas Llosa Nobelpristagare i litteratur 2010

Mario Vargas Llosa är en gudabenådad historieberättare och hans språk är så vackert och rikt. Trots att det är en mycket speciellt komponerad bok är handlingen ganska lätt att följa. Den lilla boken består av 165 sidor med 15 korta kapitel och ett pinakotek, (ett tavelgalleri). Huvudberättelsen handlar om den rike aristokraten Rigoberto som har tagit sig en ny hustru, den sköna Lucrecia, som han avgudar. Deras älskog är utöver det vanliga och varje famntag beskrivs så vackert och med sådan inlevelse att illusionen blir fullständig. Desto obehagligare blir det när Rigobertos son börjar göra närmanden på sin styvmoder. Redan i inledningen förstår man att det moraliska förfallet kommer att förstöra den ljuva lyckan. Det utvecklas till en riktigt smaklös och grym historia. De kapitel där vi får följa Rigobertos ritualer i badrummet blir en aning för fysiskt och tråkigt.
Vissa kapitel är fantasier över konstverken i tavelgalleriet, längst bak i boken, och som vävs in i berättelsen med sin symbolik och bildspråk. Det är otroligt suggestivt och mästerligt uppbyggt.
När man tror att det dramatiska slutet skall komma berättar författaren i stället den vackraste tänkbara historien till konstverket "Bebådelsen" av Angelico, om hur Jungfru Maria tar emot ärkeängeln Gabriels förebud. Den historien etsar sig fast i ens medvetande. Därefter kommer slutet i epilogen vilket jag inte skall gå närmare in på för de som har tänkt läsa boken.

Det är en fördel att ha en uppslagsbok om antikens mytologi när man läser denna bok så blir läsupplevelsen ännu rikare. / Lili

Nobelveckan - Vilka ska man läsa?

Man kan ju tro att en bibliotekarie läst alla noblepristagare. Så är inte fallet, i mitt fall. Av 106 pristagare genom tiderna vet jag med säkerhet att jag läst något av 27 av dem. Många av de 106 utvalda tror jag är astrista och förtjänar den glömska vari de fallit, och jag har ingen som helst avsikt att någonsin läsa dem. Några skäms jag över att inte ha läst, till dessa hör exempelvis Toni Morrison och Doris Lessing. Jag vet ju att jag kommer att älska dem när jag väl läser, det är ödesbestämt.

Sen är jag nyfiken på ytterligare några. Har någon läst och har en åsikt? Hojta gärna till!

Ivo Andric (1892-1975, Bosnien-Hercegovina/Jugoslavien)

Balkanhalvöns sorgliga historia fascinerar mig. Splittrat och enat, om vart annat. Ibland betraktat som en stat, med ett folk. Sedan inbördeskrig och grannar som mördar varandra. Ivo Andric skrev främst historiska romaner om området, från tiden när det var under turkiskt herravälde (1400-1500 e. kr, lite beroende på). Klara säger "Ja tack" till detta.

Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008, Ryssland/Sovjetunionen)

Kapten i sovjetiska armén och sedan fänglsad i sibirien under Stalin, benådades efter dennes död. Hans verk handlar bland annat om vardagslivet i dessa läger. Sjukt intressant.

Naguib Mahfouz (1911-2006, Egypten)

Läste för några månader sen Alaa al-Aswanys Yacoubians hus (2003), som var en fascinerade skröna, vilken kretsade kring just Yacoubians hus och den gata där det låg. Man fick möta en rad olika människor och deras livsöden i det moderna Egypten. Vad jag förstått är den inspirerad av en roman av Mahfouz, nämligen Midaqq-gränden från 1947. Eftersom jag gillade al-Aswany, vill jag ju gärna bekanta mig med dennes inspirationskälla.

Harold Pinter (1930-2008, England)

Dramer måste inte bara ses på teatern. Ibland är det himla skönt att läsa dramatik, det glömmer man lätt bort. Man får en hel historia, som i en roman, men mycket mindre textmassa att arbeta sig igenom. Pinter känns som en färgstark gubbtjyv, både i liv och dikt. Arg politisk aktivist, som kallat Tony Blair för "massmördare", men samtidigt försvarat Kuba och självaste Slobodan Milosevic. Jag tror inte att hans dramatik går i samma anda (för det har jag verkligen ingen lust att läsa), utan snarare handlar om mänsklig kommunikation. Värt ett försök.

/Klara

Nobelveckan - Orka läsa poesi?!

Genom åren har nobelpriset i litteratur tillfallit en brokig skara författare. Tänkte göra ett nedslag hos tre sinsemellan mycket olika poeter. En tråkig, en svår och en riktigt bra (enligt mig då, såklart). Here goes:

Verner von Heidenstam (1859-1940)

Svensk gubbe, som avverkade kvinnor på löpande band och beundrade Mussolini. Inte poet i första hand kanske, utan prosaist. Men jag lägger fokus på poesin, för prosan är så tråkig att man riskerar att dö av leda om man ger sig in där. Till exempel finns där att läsa novellsamlingen Karolinerna, om svenska soldater under och efter Stora nordiska kriget (1700-1721). Ansatsen att beskriva kriget ur fotsoldaternas, snarare än kungar och fältherrars, ögon är förvisso lovvärd.

Ett smakprov ur Heidenstams poetiska repertoar, en liten dikt kallad Mannens sista ord till kvinnan:

Jag följde kärleksyr din rosenstig;

det tillhör stormens muntra tid och våren.

Jag mötte dig med löjen och med krig;

det tillhör sommaren och mandomsåren.

Du vart min lycka och jag tackar dig;

det tillhör hösten, då man bäddar båren.

Heidenstam skilde sig alltså tre gånger under sitt liv. Jag undrar om han är ironisk, eller om denna dikt är skriven till Kvinnan, snarare än någon specifik...

T S Eliot (1888-1965)

Mest känd för den 433 långa, med notapparat försedda, dikten The waste land. Den utkom 1922 och är ett försök att sätta fingret på det krigshärjade Europa. Titeln är talande, landet är fysiskt skadat och människorna i det förvirrade, desillusionerad och vilsna. Stilen är experimentell och notapparaten behövs... Svårtläst med vacker. I den utgåvan vi har på biblioteket finns en CD med, där Eliot själv läser uttdrag ur The waste land. Svårt att hänga med, men han läser väldigt bra och det känns både mysigt och inte så lite intellektuellt att lyssna på!

April is the cruellest month, breeding

Lilacs out of the dead land, mixing

Memory and desire, stiring

Dull roots with spring rain.

Musikalen Cats bygger på en diktsamling av T S Eliot. Hans största bidrag till eftervärlden?

Wislawa Szymborska (1923- )

Egentligen är jag fel person att skriva om poeter, eftersom jag sällan, nästan aldrig, läser poesi. Det är svårt, tycker jag. Det är något med formatet, att så mycket information måste in på så lite plats, att varje ord är betydelsebärande (så är ju inte fallet med all poesi såklart). I en roman kam man ofta skumläsa och ändå hänga med. Poesi kräver en helt annan typ av fokus. Orka.

En poet jag faktiskt orkar läsa är polskan Wislawa Szymborska. Hon är fenomenal på att få till det, så att hennes dikter är lättlästa, utan att bli banala. Viktigt och vardagligt behandlas på vackert men begripligt språk. Hon har skrivit en dikt om just poesi, som får avsluta det hela:

Somliga gillar poesi

Somliga-

alltså inte alla.

Inte de flesta, bara ett mindretal.

Om man inte räknar skolorna där de måste,

och poeterna själva,

så går det väl två såna på tusen.

Gillar-

men gillar gör man också makaronibuljong,

man gillar komplimanger och blått,

man gillar sin gamla sjal,

man gillar att hålla på sitt,

man gillar att klappa hunden.

Poesi-

fast vad är poesi för nånting.

Månget vingligt svar har getts på den frågan.

Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,

som i ett räddande räcke.

/Klara

Nobelveckan - Äckliga Elfriede

Han har inget hjärta denne man, som eld förtär han sitt hus och plågar sin fru. Barnet börjar böla. Ute kämpar ett ensamt avgasrör för uppmärksamheten hos de sovande, vilka likt djuret känner vittring men inte törs säga någonting. (ur Lust, 1989)

När Elfriede Jelinek fick nobelpriset 2004 lämnade en av svenska akademiens ledamöter (Knut Ahnlund) sin stol. Han tyckte att Jelineks böcker var pornografiska. Även andra var missnöjda med valet av pristagare, hon är för obskyr och för svår.

Detta är min snabba analys: Elfriede Jelineks böcker och dramer är inte pornografiska, eftersom hon näppeligen har för avsikt att skriva eggande. Visst är hon explicit, men hon skriver inte sensuellt. Företrädesvis redogör hon för våldtäktsscener.

Hon är inte obskyr, utan skriver om sådant de flesta av oss känner till. Hur det är att leva i västvärlden i efterkrigstid. Om relationen mellan man och kvinna, om relationen mellan arbete och privatliv, om vad det är för en värld våra barn tvingas växa upp i. Men draget till sin spets (förhoppningsvis behöver inte många gå igenom vad hennes figurer måste utså).

Vad som däremot stämmer är att hon är svårläst. Detta är ingen underhållningslitteratur. Jelinek är inte nådig mot sina karaktärer, de plågas och förnedras, fysiskt och psykiskt. Det är äckligt, smärsamt och sorgligt. Språket är fullkomligt lysande, men svårgenomträngligt. Jelinek blandar högt och lågt. Gammaldags meningsbyggnad och ålderdomliga ord används för att beskriva de mest banala ting. Mitt i allt det högtravande dyker det helt plötsligt upp svordomar och könsord.

Varför ska man då läsa detta elände? Jo, genom sin skruvade framställning dissikerar Jelinek relationen mellan människa och ekonomi, samhälle och sexualitet. Det är vansinnigt intressant och flera gånger har jag känt att det gått upp ett ljus för mig under läsningen "Aha, kanske är det så att...". Sen ska man läsa henne för språkets skull. Elfriede Jelinek är en sann konstnär. Mitt i allt det nattsvarta och vedervärdiga, lyckas hon göra situationer...dråpliga, komiska. Hon har en torr humor som är genial.

Allra bäst av det jag läst av Jelinek, tycker jag om Pianolärarinnan. Den är också en utmärkt bok att börja med om man vill närma sig henne. Jämförelsevis lättläst, mindre våld och sexuell förnedring än i exempelvis Lust. Pianolärarinnan finns även som film, vilken jag hört ska vara bra den med.

/Klara

Nobelveckan - Älskade Selma!

Som lokalpatriot och värmlänning går det ej att tala om nobelpristagare i litteratur utan att nämna Selma Lagerlöf. Selma är bäst. Hennes verk har allt. Spännande story, magi, fantastiskt spårk, ömsinta människoporträtt, you name it. Vad jag än läser och älskar återkommer jag alltid till Selma och läser om och läser om. Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien har jag läst så många gånger att jag tappat räkningen.
















Kommer det någonsin mer att skrivas en debutroman som Gösta Berlings saga? Jag tvivlar på det. Karaktärerna! Människoödena! De värmländska skogarna! Det är skröna och saga, samtidigt blodigt allvar och svindlande höjder. Hör bara här, om hur det går när Gösta Berling och den fagra Marianne Sinclaire, spelar teater under en bal på Ekeby:

Medan ridån gick upp och ned, stodo de unga tu alltjämt kvar i samma ställning. Göstas ögon fasthöllo Mariannes, de tiggde och trugade.

Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla, ingen såg dem.

Då böjde den sköna Marianne sig ned och kysste Gösta Berling. Hon visst inte varför, hon måste.

[...]

De unga på balkongen märkte ingenting, förrän applådåskan åter dundrade emot dem.

Marianne ryckte till och ville fly, men Gösta höll fast henne, viskande:

- Stå stilla, de tror, att det tillhör tablån!

Han kände hur hennes kropp skalv av en rysning och hur kyssarnas glöd slocknade på hennes läppar.

- Var inte rädd! viskade han. Sköna läppar har rätt att kyssa.

Ah! Ni förstår ju själva. Förutom romantik bjuds bland annat på både björnjakt, botgöring och hin håle själv i mänsklig skepnad.

/Klara

Nobelveckan

Tänkte passa på att härma den eminenta bokbloggen bokhora, som nobelveckan till ära uppmärksammar nobelpristagare.

Detta året har jag för ovanlighetens skull läst pristagaren redan innan priset delades ut. Någon gång i våras, vill jag minnas, läste vi Herta Müllers Hjärtdjur i bokcirkeln jag var med i. Jag var kluven då och nu minns jag inte så jättemycket av den. Det är väl ett halvdant betyg. Å ena sidan är den ganska svårläst. Språket är poetisk och det är svårt att hänga med i händelseförloppet. Man får nästan försöka släppa det och bara flyta med. Men bitivs skildrade den, å andra sidan, hemskt gripande och obehagligt livet i en diktatur. Både rädlsan och ledan. Hur vanisinngt tråkig vardagen i Ceauşescus Rumänien kunde vara, var något jag inte reflekterat över innan.

Förutom Hjärtdjur har vi även:



Redan då var räven jägare


/Klara