Det tycker i alla fall jag, om Stephenie Meyers vuxenroman Genom dina ögon. Missförstå mig rätt, jag var helt uppslukad av Twilight Saga när jag läste dem på ljudbok. Låg hemma på min kammare och glömde bort att äta, tvätta mig, you name it. Det var en kärlekshistoria som spelade på helt rätt strängar, så att man blev alldeles matt och själv nästan lite kär i Edward Cullen.
Men Genom dina ögon är så otroligt mycket mer intressant. Antagligen är det genren som tilltalar mig, sci-fi och dystopi. Jorden har blivit kolonialiserad av en art som heter Själar. De är en parasit, som behöver en värdkropp för att överleva. När en Själ väl ockuperat en värdkropp börjar den ta över. Den har tillgång till sin mänskliga värds minnen och känslor, men människan själv försvinner. Men ibland går någonting snett. En själ som kallas Vandraren opereras in i den mänskliga värden Melanie. Problemet är att Melanie vägrar ge upp sin kropp och sitt medvetande. Hon kan inte dö innan hon vet att hennes älskade är i säkerhet.
Personligen gillar jag dystopier för att de tvingar en att tänka på det som är obehagligt. Instinktivt reagerar jag mot att en annan art ska kolonialisera jorden och utplåna mänskligheten. Men samtidigt, precis som Meyer låter själarna påpeka, gör vi människor vårt bästa för att utplåna både vår art och vår planet på egen hand. Förtjänar vi verkligen att finnas, som art betraktat alltså?
Sen, eftersom det är Stphenie Meyer vi talar om, är Genom dina ögon givetvis en kärlekshistoria också. Inte lika intensiv som i Twilight och därför inte heller lika störande. Det är svårt att inte påverkas av Meyers romantik, men så fort jag tittar på det utifrån blir jag lite bestört. Hennes hjältinnor är så barnlika och själuppoffrande och hennes hjältar alltid aggressiva och överbeskyddande. Jag undrar vad Freuds skulle säga...
/Klara
