Första Moseboken, Genesis

illustrerad av Robert Crumb

Detta är något så spännande som Första Mosebok i serieform! Serietecknaren Robert Crumb har gett sig i kast med denna, i vår del av världen, så centrala och betydelsefulla text. Detta är ingen tolkning i litterär mening, den riktiga texten finns där, i oförändrat skick. Crumbs bidrag ligger istället i illustrationerna. För Första Mosebok kan såklart läsas och tolkas olika!

Konceptet är i min mening genialt. Illustrationerna lättar upp texten, som annars kan vara svårläst. Men de ger samtidigt en ny dimension och saker som varit svåra att begripa blir tydligare. Plus att serien är snygg. Men glöm inte att den också är en tolkning, läs och gör din egen!

/Klara

Annonsflickan från Odessa

Detta, mina damer och herrar, är typiskt bra chick lit. Enligt min mening. Annonsflickan från Odessa av Janest Skeslien Charles, handlar om Darja, en ung, vacker ukrainska. För att försörja sig själv och sin mormor har hon två jobb. Ett som sekreterare på ett israeliskt importföretag i Odessa, ett som översättare på en kontaktförmedling mellan ukrainska kvinnor och amerikanska män. Förmedlingen drivs av en gammal pamp från kommunistpartiet och heter fyndigt nog Soviet Unions.

Darja som är både välutbildad och kompetent, drömmer om USA. Där skulle hon kunna få arbeta som maskiningenjör istället för att muta tulltjänstemän och koka kaffe. Hon misstänker att hennes chef på Soviet Unions är något på spåren - för att få komma till USA behöver man en amerikansk man. Men Darja är kär i den lokale maffiabossen Vlad...

Lite ovanlig inramning för en chick lit kanske. Men den innehåller de klassiska ingredienserna. En ung kvinna, kärlek, karriär etc. Den är lättsam och lättläst, utan att bli enfaldig. Och den visar på ett Ukraina vi sällan ser i väst.

/Klara

Finns inte på kartan

Vad sägs om lite glesbygdsfeelgood (ja, jag hittade på det ordet själv)? Carin Hjulströms Finns inte på kartan handlar om Frida som läser sista året på journalisthögskolan i Göteborg. Det har blivit dags för praktik och när klasskamraterna hamnar på creddiga tidningar som Aftonbladet och SOLO, visar det sig att Frida inte fått något av sina fem rankade val. Hon ska istället skeppas ut på landsbygden, närmare bestämt till en liten ort på småländska höglandet vid namn Bruseryd. Stadstjejen Frida är alldeles förstörd. Vad ska hon där i obygden att göra? Skriva reportage om bortsprungna katter?

I sin jakt på något, vad som helst, att skriva om, råkar Frida snubbla över Cartago AB. De ritar kartorna som finns i telefonkatalogen och en ny upplaga är på väg. I den upplaga kommer Bruseryd inte att finnas med. Det är för litet. Denna upptäckt sätter såklart igång en hel kedja av händelser, som jag inte tänker avslöja så mycket om.

Finns inte på kartan är i mitt tycker utomordentlig hängmatteläsning. Typisk feelgood. Ganska förutsägbar, osannolik och tunn, förvisso. Men ack så spännande och trevlig. Här finns kärlek, en kamp för en gemensam sak, misslyckade människor som tar tag i sina liv etc etc. När man läst sista sidan är man glad och tycker om sina medmänniskor.

/Klara

Semesterläsning

Jaha, gott folk, snart är det semestertider. För mig innebär det att jag ska ta tag i någon tegelsten som gnager mitt samvete. En sån där bok man vill läsa, men inte känner att man hinner/orkar annars.

I år har jag semester i två omgångar, och därmed två rejäla läsprojekt:

1. Bröderna Karamazov Fjodor Dostojevskij

Varför jag inte läst den hittills är en gåta. Brott och Straff och Idioten tillhör båda två mina allra största läsupplevelser. Dostojevskij har lite oförtjänt (tycker jag) fått symbolisera svår, pretentiös finkultur. Visst, flera av hans verk är rätt långa och ganska snåriga (med alla personer och platser och händelser). Men utrustad med tid och koncentrationsförmåga blir man rikligen belönad.

2. Krig och fred Leo Tolstoj

Här har vi den ultimata romanen att läsa för den som vill visa sig på styva linan. Och det vill jag. Om jag läser hela Krig och fred behöver jag aldrig mer bevisa något i hela mitt liv.

När Oprah Winfrey valde Tolstojs Anna Karenina till sin bokklubb, tryckte hon samtidigt upp T-shirts där det stod typ "I survived Anna Karenina", som läsarna fick (köpa?). Mesigt. Visst, den är lång, men den är nästan lika lättsmält som en romantisk hollywoodfilm. Krig och fred däremot... Jag känner mig nästan lite rädd. 3 band, 1500 sidor. Sida upp och sida ner med militärstrategiska redogörelser (har jag hört). Men nån gång måste det göras, om man heter Klara Cederstrand.

Utifrån dessa, mina två läsprojekt, skulle vi kunna dra slutsatsen att jag är både slavofil och masochist. Delvis sant. Men oroa er icke, jag kommer givetvis att gå på en balanserad diet i sommar, som även innehåller deckare och chick lit! Till exempel är jag lite sugen på:

Vad ska ni läsa på semestern? Och vad har ni för "borde läsa"-böcker, som gör att ni ligger och vrider och vänder er om nätterna?

/Klara

Det stora blå

Vi har köpt in kultrullen Det stora blå av Luc Besson. Där får man träffa Jacques och Enzo redan som små pojkar, där de dyker efter mynt i hamnen. Båda fortsätter att dyka upp i vuxen ålder och mellan dem finns en märklig vänskap, med starka inslag av rivalitet. Och efterhand triggar rivaliteten dem emellan rent livsfarliga situationer i tävlingssammanhang.

Förutom relationen de båda dykande männen emellan, får vi även följa med när Jacques träffar Johana. Hon älskar honom förbehålls- och besinningslöst, och Jacques älskar henne. Men inte tillräckligt för att sätta punkt för det farliga fridykningstävlandet.

Det stora blå är på många sätt en stor film. Karaktärerna är fint gestaltade, med stor personlighet. Särskilt Enzo, spelad av Jean Reno. Helt otroligt rolig, jag skrattade mig igenom halva filmen tack vare honom. Men trots all komedi innehåller filmen stor tragik i relationerna mellan Jacques, Enzo och Johana. Sen har vi ju dykscenerna, som är legendariska. Gillar man sådant är Det stora blå värd att se bara för den sakens skull (undertecknad har dock undervattensfobi och blundade sig därmed igenom alla dykscener). Tyvärr kan jag inte låta bli att reta mig på karaktärerna ganska mycket. De är ganska störande personer allihop, som krånglar och har sig.

Till syvende och sist är det ju lite så att man ska ha sett Det stora blå, vad jag förstått. Så när man gjort det kan man ju klappa sig lite på axeln och känna sig intellektuell. Utan att det ens var jobbigt att uppnå.

/Klara

Den goda människan från Sezuan

Imorgon ges Bertolt Brechts Den goda människan från Sezuan uppe i sporthallen. Är det något att se tro?

Brecht levde mellan 1898 - 1956, föddes i Tyskland, men tvingades i exil under nazitiden eftersom han var kommunist. Mycket av hans produktion är starkt politiskt färgad. Men Brecht är långt ifrån någon plakat-teater, han var helt enkelt mycket mer begåvad än så. Han arbetade med vad som kallas episk teater, vars syfte är att mana åskådaren till tanke och aktivitet, istället för att enbart underhålla. Publiken skulle inte gå och se Brechts pjäser för att absorberas helt av föreställningen och därmed fly undan vardagen. Ett knep för att uppnå detta är att använda sk. distanseringseffekter, som att låta skådespelarna tilltala publiken direkt, fråga oss om vår åsikt (oroa er inte, att publiken svarar direkt ingår inte!).

Den goda människan från Sezuan är ett av Brechts centrala verk. Här går att läsa in författarens politiska åskådning, men det går också att se handligen som en moralisk frågeställning. Denna frågeställning lyder: Går det att vara god i en värld som är ond?

Shen Te är en ung kvinna som försöker göra gott och hjälpa sina medmänniskor, trots att hon har det fattigt och eländigt själv. Gudarna ser henne och ger henne en liten tobaksaffär, både som en gåva och som ett test. Kommer hon fortsätta att vara god, nu när hon klättrat på samhällsstegen?

Ja, Shen Te är god. Hon är god så till den milda grad att andra människor utnyttjar henne. Tillslut blir situationen ohållbar och Shen Te måste värja sig. Då kommer Shui Ta in på scenen. Han kan ryta ifrån och han kan peka med hela handen. Han är precis vad Shen Te behöver för att inte gå under. Vad många inte vet är att Shui Ta är Shen Te, fast med manskäder...

Shui Ta räddar som sagt Shen Te, men hur god är han egentligen?

Trots att Den goda männsikan från Sezuan är skriven runt 1940 och handlingen utspelar sig i ett agrart Kina, känns den väldigt modern. Den passar i det kinesiska bondesamhället, men fungerar lika bra i nutid. Jag har sett en uppsättning där handlingen förlagts till våra dagar, med Shen Te som blyg viol och Shui Ta som världens playboy med Armani-kostym och flådiga bilar. Fungerade utmärkt. Nu ser jag med spänning fram emot vad Dalateatern gjort med pjäsen!

/Klara

(500) Days of Summer

Är en film om unga vuxna, recension här.

Children of men

Varför jag inte sett Children of men tidigare är en gåta (den är inte precis ny). Dystopier är ju bland det bästa jag vet. Särskilt bra tycker jag att de gör sig i visuella media, jag kollar hellre på det än läser det. Samma sak med deckare förresten. Läser nästan aldrig deckare, men har antagligen sett alla avsnitt av Midsomer Murders som finns att tillgå. Inte heller har jag läst Children of men av P.D James. Men dystopier som film/tv är alltså min melodi. Minns ni Dark Angel som gick på 4:an för ett antal år sedan, med Jessica Alba? Varje måndagkväll samlades vi, ibland 10-15 personer, för att kolla i min lägenhet om 15 kvm (finns det hjärterum så finns det stjärterum). Det var liksom veckans höjdpunkt. När serien lades ned och slutade mitt i en cliffhanger var vi otröstliga.

I Children of men får vi följa med till Storbritannien 2027. Sedvanliga dystopiingredienser återfinnens, såsom miljöförstöring, laglöshet, fattigdom, politisk/religiös extremism och en korrumperad och repressiv statsapparat. Dessutom har mänskligheten blivit infertil. Det har inte fötts ett barn på 18 år, ett faktum som sprider en känsla av hopplöshet över hela världen.

Vår hjälte, Theo Faron, får ett uppdrag av en gerillagrupp: att hjälpa en flykting att lämna landet. Alla behandlar hennes som om hon vore gjord av glas och värd sin vikt i guld. Theo förstår snart varför. Hon är gravid i åttonde månaden.

Infertilitetstemat i denna dystopi tycker jag är intressant. Dels frågor som rör hur vuxna påverkas av att det inte finns några barn, inte någonstans. Men också frågan om individ kontra kollektiv i detta fallet. Det första barnet som föds på 18 år kan bli en symbol för hopp för hela mänskligheten. Men har man rätt att använda en människa, ett barn som politiskt flaggskepp? Jätteintressanta frågor, som gärna hade kunnat diskuteras grundligare (kanske ska läsa boken ändå...).

Varning utfärdas för mycket våld och obehagliga scener. Men överlag en spännande och tankeväckande film. Och slutligen - Clive Owen. Är han snygg, eller är han snygg?!

Låna den av oss!

/Klara

Vi som aldrig sa hora

Det har tagit mig lång tid att förmå mig att läsa Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Det var ju en hel del ståhej kring den när den kom, och därför tänkte jag att den kunde vara intressant. Men redan vid titeln tar det nästan stopp för mig. Jag blir så provocerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vad vill Sandahl med den titeln? Att alla tjejer unisont ska resa sig upp och göra vågen?

Nu gör jag det oförlåtliga och blandar ihop person och fiktion. Bara för att Sandahl skriver en bok om unga män som vill ha applåder för att de inte beter sig direkt illa, behöver han ju inte vara av samma åsikt själv. Men, jag kommer inte ifrån känslan att han vill ha något sagt, både med titeln och med hela romanen. Detta något kan lite enkelt sammanfattas i följande sensmoral: tjejer tycker inte om snälla killar, utan är bara intresserade av skitstövlar, därför måste snälla killar också börja bete sig illa, annars får de aldrig ligga. Typ. Har ni hört den förr? Det har jag. Gäääsp. Och det var länge sedan jag läste om karaktärer som tyckte så förtvivlat synd om sig själva.

Synd. För Sandahl skriver bra och boken är spännande. Man vill veta hur det går. Ibland lyckas han också gå utanför ramarna för sin sensmoral (som jag så schematiskt beskrev ovan). Och då blir det intressant. Ämnet - unga män och maskulinitet - är ju faktiskt angeläget.

/Klara

Bergets döttrar

Älskar du vardagsnära skildring av människoöden i folkhemssverige? Skildring av kvinnor, män, deras relationer, glädjeämnen och sorger? Har du läst allt av Elsie Johansson för länge sedan?

Jag får alltid problem när det kommer låntagare och vill läsa något som liknar Elsie Johansson. Trots att jag vet precis vad ni menar. Trots att jag älskar genren själv. Men får hjärnsläpp när jag ska rekommendera något. Det är det slut med nu.

I Anna Jörgensdotters Bergets döttrar får vi följa syskonen Steen från en liten by utanför Sandviken. Främst får vi lära känna systrarna Sofia och Emelie och följa dem från ungdom till medelålder. Berättelsen börjar 1938 och avslutas 1958.

Spänningen i romanen ligger i kontrasterna. Mitt i vardagen och småbestyren möte karaktärerna ond bråd död. Bakom den knapphändiga dialogen döljer sig känslor så stora att de riskerar att förbruka allt syre. I Sandviken med omnejd går livet sin gilla gång, ute i Europa rasar kriget, både avlägset och ständigt närvarande.

Anna Jörgensdotters språk är magiskt. Hon kan göra det lilla, obetydliga vansinningt intressant. Det är vackert. Det känns som att man är liten och sitter med mormors smyckeskrin och lyfter ut lådor och lager, hittar det ena vackrare än det andra. Lägger pärlor på rad, sorterar silvret, drömmer. Man kan nästan läsa Bergets döttrar bara för språkets estetik.

Ska man säga något negativt är boken möjligen en smula lång. Hur ljuvligt språkbruk Jörgensdotter än har, tappar jag koncentrationen de sista hundra sidorna. Där går intrigen lite i stå. Det blir inte dåligt, inte alls. Men första halva av boken är så stark, att andra halva bleknar lite i jämförelse.

Nobelveckan - Vilka ska man läsa?

Man kan ju tro att en bibliotekarie läst alla noblepristagare. Så är inte fallet, i mitt fall. Av 106 pristagare genom tiderna vet jag med säkerhet att jag läst något av 27 av dem. Många av de 106 utvalda tror jag är astrista och förtjänar den glömska vari de fallit, och jag har ingen som helst avsikt att någonsin läsa dem. Några skäms jag över att inte ha läst, till dessa hör exempelvis Toni Morrison och Doris Lessing. Jag vet ju att jag kommer att älska dem när jag väl läser, det är ödesbestämt.

Sen är jag nyfiken på ytterligare några. Har någon läst och har en åsikt? Hojta gärna till!

Ivo Andric (1892-1975, Bosnien-Hercegovina/Jugoslavien)

Balkanhalvöns sorgliga historia fascinerar mig. Splittrat och enat, om vart annat. Ibland betraktat som en stat, med ett folk. Sedan inbördeskrig och grannar som mördar varandra. Ivo Andric skrev främst historiska romaner om området, från tiden när det var under turkiskt herravälde (1400-1500 e. kr, lite beroende på). Klara säger "Ja tack" till detta.

Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008, Ryssland/Sovjetunionen)

Kapten i sovjetiska armén och sedan fänglsad i sibirien under Stalin, benådades efter dennes död. Hans verk handlar bland annat om vardagslivet i dessa läger. Sjukt intressant.

Naguib Mahfouz (1911-2006, Egypten)

Läste för några månader sen Alaa al-Aswanys Yacoubians hus (2003), som var en fascinerade skröna, vilken kretsade kring just Yacoubians hus och den gata där det låg. Man fick möta en rad olika människor och deras livsöden i det moderna Egypten. Vad jag förstått är den inspirerad av en roman av Mahfouz, nämligen Midaqq-gränden från 1947. Eftersom jag gillade al-Aswany, vill jag ju gärna bekanta mig med dennes inspirationskälla.

Harold Pinter (1930-2008, England)

Dramer måste inte bara ses på teatern. Ibland är det himla skönt att läsa dramatik, det glömmer man lätt bort. Man får en hel historia, som i en roman, men mycket mindre textmassa att arbeta sig igenom. Pinter känns som en färgstark gubbtjyv, både i liv och dikt. Arg politisk aktivist, som kallat Tony Blair för "massmördare", men samtidigt försvarat Kuba och självaste Slobodan Milosevic. Jag tror inte att hans dramatik går i samma anda (för det har jag verkligen ingen lust att läsa), utan snarare handlar om mänsklig kommunikation. Värt ett försök.

/Klara

Nobelveckan - Orka läsa poesi?!

Genom åren har nobelpriset i litteratur tillfallit en brokig skara författare. Tänkte göra ett nedslag hos tre sinsemellan mycket olika poeter. En tråkig, en svår och en riktigt bra (enligt mig då, såklart). Here goes:

Verner von Heidenstam (1859-1940)

Svensk gubbe, som avverkade kvinnor på löpande band och beundrade Mussolini. Inte poet i första hand kanske, utan prosaist. Men jag lägger fokus på poesin, för prosan är så tråkig att man riskerar att dö av leda om man ger sig in där. Till exempel finns där att läsa novellsamlingen Karolinerna, om svenska soldater under och efter Stora nordiska kriget (1700-1721). Ansatsen att beskriva kriget ur fotsoldaternas, snarare än kungar och fältherrars, ögon är förvisso lovvärd.

Ett smakprov ur Heidenstams poetiska repertoar, en liten dikt kallad Mannens sista ord till kvinnan:

Jag följde kärleksyr din rosenstig;

det tillhör stormens muntra tid och våren.

Jag mötte dig med löjen och med krig;

det tillhör sommaren och mandomsåren.

Du vart min lycka och jag tackar dig;

det tillhör hösten, då man bäddar båren.

Heidenstam skilde sig alltså tre gånger under sitt liv. Jag undrar om han är ironisk, eller om denna dikt är skriven till Kvinnan, snarare än någon specifik...

T S Eliot (1888-1965)

Mest känd för den 433 långa, med notapparat försedda, dikten The waste land. Den utkom 1922 och är ett försök att sätta fingret på det krigshärjade Europa. Titeln är talande, landet är fysiskt skadat och människorna i det förvirrade, desillusionerad och vilsna. Stilen är experimentell och notapparaten behövs... Svårtläst med vacker. I den utgåvan vi har på biblioteket finns en CD med, där Eliot själv läser uttdrag ur The waste land. Svårt att hänga med, men han läser väldigt bra och det känns både mysigt och inte så lite intellektuellt att lyssna på!

April is the cruellest month, breeding

Lilacs out of the dead land, mixing

Memory and desire, stiring

Dull roots with spring rain.

Musikalen Cats bygger på en diktsamling av T S Eliot. Hans största bidrag till eftervärlden?

Wislawa Szymborska (1923- )

Egentligen är jag fel person att skriva om poeter, eftersom jag sällan, nästan aldrig, läser poesi. Det är svårt, tycker jag. Det är något med formatet, att så mycket information måste in på så lite plats, att varje ord är betydelsebärande (så är ju inte fallet med all poesi såklart). I en roman kam man ofta skumläsa och ändå hänga med. Poesi kräver en helt annan typ av fokus. Orka.

En poet jag faktiskt orkar läsa är polskan Wislawa Szymborska. Hon är fenomenal på att få till det, så att hennes dikter är lättlästa, utan att bli banala. Viktigt och vardagligt behandlas på vackert men begripligt språk. Hon har skrivit en dikt om just poesi, som får avsluta det hela:

Somliga gillar poesi

Somliga-

alltså inte alla.

Inte de flesta, bara ett mindretal.

Om man inte räknar skolorna där de måste,

och poeterna själva,

så går det väl två såna på tusen.

Gillar-

men gillar gör man också makaronibuljong,

man gillar komplimanger och blått,

man gillar sin gamla sjal,

man gillar att hålla på sitt,

man gillar att klappa hunden.

Poesi-

fast vad är poesi för nånting.

Månget vingligt svar har getts på den frågan.

Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,

som i ett räddande räcke.

/Klara

Nobelveckan - Äckliga Elfriede

Han har inget hjärta denne man, som eld förtär han sitt hus och plågar sin fru. Barnet börjar böla. Ute kämpar ett ensamt avgasrör för uppmärksamheten hos de sovande, vilka likt djuret känner vittring men inte törs säga någonting. (ur Lust, 1989)

När Elfriede Jelinek fick nobelpriset 2004 lämnade en av svenska akademiens ledamöter (Knut Ahnlund) sin stol. Han tyckte att Jelineks böcker var pornografiska. Även andra var missnöjda med valet av pristagare, hon är för obskyr och för svår.

Detta är min snabba analys: Elfriede Jelineks böcker och dramer är inte pornografiska, eftersom hon näppeligen har för avsikt att skriva eggande. Visst är hon explicit, men hon skriver inte sensuellt. Företrädesvis redogör hon för våldtäktsscener.

Hon är inte obskyr, utan skriver om sådant de flesta av oss känner till. Hur det är att leva i västvärlden i efterkrigstid. Om relationen mellan man och kvinna, om relationen mellan arbete och privatliv, om vad det är för en värld våra barn tvingas växa upp i. Men draget till sin spets (förhoppningsvis behöver inte många gå igenom vad hennes figurer måste utså).

Vad som däremot stämmer är att hon är svårläst. Detta är ingen underhållningslitteratur. Jelinek är inte nådig mot sina karaktärer, de plågas och förnedras, fysiskt och psykiskt. Det är äckligt, smärsamt och sorgligt. Språket är fullkomligt lysande, men svårgenomträngligt. Jelinek blandar högt och lågt. Gammaldags meningsbyggnad och ålderdomliga ord används för att beskriva de mest banala ting. Mitt i allt det högtravande dyker det helt plötsligt upp svordomar och könsord.

Varför ska man då läsa detta elände? Jo, genom sin skruvade framställning dissikerar Jelinek relationen mellan människa och ekonomi, samhälle och sexualitet. Det är vansinnigt intressant och flera gånger har jag känt att det gått upp ett ljus för mig under läsningen "Aha, kanske är det så att...". Sen ska man läsa henne för språkets skull. Elfriede Jelinek är en sann konstnär. Mitt i allt det nattsvarta och vedervärdiga, lyckas hon göra situationer...dråpliga, komiska. Hon har en torr humor som är genial.

Allra bäst av det jag läst av Jelinek, tycker jag om Pianolärarinnan. Den är också en utmärkt bok att börja med om man vill närma sig henne. Jämförelsevis lättläst, mindre våld och sexuell förnedring än i exempelvis Lust. Pianolärarinnan finns även som film, vilken jag hört ska vara bra den med.

/Klara

Nobelveckan - Älskade Selma!

Som lokalpatriot och värmlänning går det ej att tala om nobelpristagare i litteratur utan att nämna Selma Lagerlöf. Selma är bäst. Hennes verk har allt. Spännande story, magi, fantastiskt spårk, ömsinta människoporträtt, you name it. Vad jag än läser och älskar återkommer jag alltid till Selma och läser om och läser om. Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien har jag läst så många gånger att jag tappat räkningen.
















Kommer det någonsin mer att skrivas en debutroman som Gösta Berlings saga? Jag tvivlar på det. Karaktärerna! Människoödena! De värmländska skogarna! Det är skröna och saga, samtidigt blodigt allvar och svindlande höjder. Hör bara här, om hur det går när Gösta Berling och den fagra Marianne Sinclaire, spelar teater under en bal på Ekeby:

Medan ridån gick upp och ned, stodo de unga tu alltjämt kvar i samma ställning. Göstas ögon fasthöllo Mariannes, de tiggde och trugade.

Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla, ingen såg dem.

Då böjde den sköna Marianne sig ned och kysste Gösta Berling. Hon visst inte varför, hon måste.

[...]

De unga på balkongen märkte ingenting, förrän applådåskan åter dundrade emot dem.

Marianne ryckte till och ville fly, men Gösta höll fast henne, viskande:

- Stå stilla, de tror, att det tillhör tablån!

Han kände hur hennes kropp skalv av en rysning och hur kyssarnas glöd slocknade på hennes läppar.

- Var inte rädd! viskade han. Sköna läppar har rätt att kyssa.

Ah! Ni förstår ju själva. Förutom romantik bjuds bland annat på både björnjakt, botgöring och hin håle själv i mänsklig skepnad.

/Klara

En udda feelgoodroman

Det var med en väldig skepsis jag plockade med mig Sara Lövestams Udda hem. Bokens tre huvudpersoner är Martin, som har en fetisch för amputerade kvinnor, Lelle, en obstinat punkflata och Paula som dokotrerar på patrikelverb och saknar båda benen.

Inte det att jag inte vill läsa böcker om sådana karaktärer. Det är bara det att när en författare skrivit in så många magrinaliserade grupper i en bok, anar jag alltid ugglor i mossen. Då förväntar jag mig politsk plakatroman á la Maria Sveland (Bitterfittan) eller Mian Lodalen. Och det är hemskt. När man tror att man ska få en skönlitterär upplevelse och istället får någons åsikter skrivna på näsan. Som om man vore dum i huvudet.

Udda klarar sig precis från att falla i den fällan. Man förstår ju att Lövestams ambition är att skapa förståelse och tvinga läsaren att se över sina fördomar, men det stör inte dirket. Boken är en bladvändare, jag låg uppe halva natten för att få veta hur det slutade. Den innehåller alla den romantiska filmens ingredienser, kärlek, svek, försoning o.s.v. Intrigen är långsökt och osannolik, men är samtidigt det som skapar spänning. Huvudpersonerna är fint skildrade och man tycker om dem. Det är ingen bok som kommer stanna i mitt medvetande länge, men den lämnade mig men en mysig känsla i magtrakten. Klassisk feelgood alltså, i annorlunda fodral.

/Klara

Nobelveckan

Tänkte passa på att härma den eminenta bokbloggen bokhora, som nobelveckan till ära uppmärksammar nobelpristagare.

Detta året har jag för ovanlighetens skull läst pristagaren redan innan priset delades ut. Någon gång i våras, vill jag minnas, läste vi Herta Müllers Hjärtdjur i bokcirkeln jag var med i. Jag var kluven då och nu minns jag inte så jättemycket av den. Det är väl ett halvdant betyg. Å ena sidan är den ganska svårläst. Språket är poetisk och det är svårt att hänga med i händelseförloppet. Man får nästan försöka släppa det och bara flyta med. Men bitivs skildrade den, å andra sidan, hemskt gripande och obehagligt livet i en diktatur. Både rädlsan och ledan. Hur vanisinngt tråkig vardagen i Ceauşescus Rumänien kunde vara, var något jag inte reflekterat över innan.

Förutom Hjärtdjur har vi även:



Redan då var räven jägare


/Klara

Årets bästa julskiva!

Att Bob Dylan skulle göra en julskiva var väldigt otippat i min värld. Nästan lika osannolikt som att man skulle sätta upp en Lars Norén-pjäs som musikal, en tanke som kan roa en i åtskilliga minuter om man mediterar över den (vet ni förresten att The Kinks gjort en musikal om Ingmar Bergman? Ett stickspår bara). 

Fortsatt otippat är att Christmas in the Heart är skitbra. Den innehåller tolkningar av både kända och okända julsånger. Bland annat en av mina personliga favoriter O' come all ye faithful (Dagen är kommen), Dylans raspiga röst passar den utmärkt och det hela resulterar i gåshud. Som kontrast kan nämnas Christmas Island, som låter precis som de låtar som börjar spelas i butikerna i slutet av oktober. Så att man vill kräkas på dem i början på november. Fast Dylan gör det bättre, så klart. 

Finns till utlån på biblioteket, givetvis.

/Klara

Dyngkåt och hur helig som helst

När jag lånade Dyngkåt och hur helig som helst hade jag skyhöga förväntningar. Det ska man aldrig ha. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men antagligen var det Roll on eller Mia och Klara i bokform. Jag ÄLSKAR Mia Skäringer och Klara Zimmergren i radio och på tv. Så en hel bok med Skäringer verkade ju som himmelriket.

Det som är charmen med Skäringer/Zimmergren tycker jag är hänsynslösheten, satiren och cynismen. Gjort med hjärta såklart. Man skrattar både med och åt Tabita och Gulletussan. Men Dyngkåt och hur helig som helst, som innehåller både krönikor och en sammanställning av Skäringers blogg, innehåller nästan bara hjärta och väldigt lite sarkasmer. Och jag känner att jag kommer henne för nära. Föredrar att ha illusionen av fiktion mellan mig och henne.

När man kollar på Mia och Klara förstår man ju att karaktärer och situationer ofta är hämtade ur deras liv, men dragna till sin spets, tillskruvade. I boken känns det mer som att jag sitter med Mia Skäringer och hela familjen i soffan ute på ön i göteborgs skärgård. Men där har jag ju egentligen inget att göra.

/Klara

Bättre än Twilight

Det tycker i alla fall jag, om Stephenie Meyers vuxenroman Genom dina ögon. Missförstå mig rätt, jag var helt uppslukad av Twilight Saga när jag läste dem på ljudbok. Låg hemma på min kammare och glömde bort att äta, tvätta mig, you name it. Det var en kärlekshistoria som spelade på helt rätt strängar, så att man blev alldeles matt och själv nästan lite kär i Edward Cullen.

Men Genom dina ögon är så otroligt mycket mer intressant. Antagligen är det genren som tilltalar mig, sci-fi och dystopi. Jorden har blivit kolonialiserad av en art som heter Själar. De är en parasit, som behöver en värdkropp för att överleva. När en Själ väl ockuperat en värdkropp börjar den ta över. Den har tillgång till sin mänskliga värds minnen och känslor, men människan själv försvinner. Men ibland går någonting snett. En själ som kallas Vandraren opereras in i den mänskliga värden Melanie. Problemet är att Melanie vägrar ge upp sin kropp och sitt medvetande. Hon kan inte dö innan hon vet att hennes älskade är i säkerhet.

Personligen gillar jag dystopier för att de tvingar en att tänka på det som är obehagligt. Instinktivt reagerar jag mot att en annan art ska kolonialisera jorden och utplåna mänskligheten. Men samtidigt, precis som Meyer låter själarna påpeka, gör vi människor vårt bästa för att utplåna både vår art och vår planet på egen hand. Förtjänar vi verkligen att finnas, som art betraktat alltså?

Sen, eftersom det är Stphenie Meyer vi talar om, är Genom dina ögon givetvis en kärlekshistoria också. Inte lika intensiv som i Twilight och därför inte heller lika störande. Det är svårt att inte påverkas av Meyers romantik, men så fort jag tittar på det utifrån blir jag lite bestört. Hennes hjältinnor är så barnlika och själuppoffrande och hennes hjältar alltid aggressiva och överbeskyddande. Jag undrar vad Freuds skulle säga...

/Klara

Nya Satansverserna?

Sherry Jones debutroman Medinas Juvel hyllades först av förlaget den skulle ges ut på, men när det började närma sig utgivning fick man plötsligt kalla fötter. Den stoppades med hänvisning till terrorhot. I USA har en historien lett till en debatt om yttrandefrihet och rädsla. Jag har inte sett till den debatten här, någon annan som har? Om inte så - synd, för det är ganska intressant. Vad får man skriva om religiösa auktoriteter? Vad är intressant och vad är bara stötande?

Jones roman handlar främst om profeten Muhammeds hustru Aisha. Om hennes längtan efter frihet, rättigheter, men också hennes längtan efter Muhammeds kärlek. Jag har inte svårt att förstå varför boken är kontroversiell. Muhammed hade många fruar, vanliga män fick ta sig max fyra hustrur, Muhammed hade det dubbla. Äktenskapen var förseglingar av allianser med andra mäktiga män. Men genom Aishas ögon ser vi också hur det handlar om lusta. Muhammed framställs som en riktig kvinnokarl. Det uppskattas antagligen inte av vissa. Samtidigt tycker jag Jones är mycket försiktig, visar på stor respekt för islam. Ingenting är helt svart eller vitt.

Temat för boken är intressant och den är ett gediget hantverk, bitvis mycket medryckande. Den fick mig att tänka. Samtidigt är det något som retar mig. Hellre hade jag läst en bok på samma tema skriven av en moderat muslimsk kvinna än en vit, amerikansk, kristen feminist. Någon som lever och andas i den muslimska världen, men ändå har ett kritiskt öga. Först då hade den blivit riktigt angelägen.

/Klara