Den sista önskningen

Den polska författaren Andrzej Sapkowski har blivit hyllad och vunnit flera priser inom fantasy-genren för sin serie Sagan om häxkarlen så det är allt på tiden att den kommit ut på svenska!

Den sista önskningen är den första boken av sju och här blir läsaren presenterad för den ökända, bittra och blaserade häxkarlen Geralt. Hans arbete går ut på att fara land och rike runt och slå ihjäl olika monster och väsen med hjälp av både våld och magi. Arvodet som människorna betalar för de döda monstren är Geralts enda inkomst och monster-prognosen ser inte bra ut. De har blivit allt färre och de monster som är kvar har människorna börjat vänja sig vid och faktiskt dra nytta av. Men trots det finns det gott om farliga äventyr kvar för Geralt som träffar på många olika hemskheter och förtrollningar. Språket är bitvis grovt och fyllt av svart humor.

Sapkowski lyckas bra med att förmedla en bild av en svunnen tid och enligt hans förlag Coltso har han byggt upp sin värld på medeltida syn och tro på magi, häxor och oknytt. Coolt grepp tycker jag! Jag gillar också att Geralt trots att han är häxkarl fattar ologiska beslut, har svårt med behärskningen och inte alls stämmer överrens med min bild av en vis, stark och lite tråkig trollkarl. Vad jag däremot har svårt för är den unkna kvinnosyn som förmedlas i boken och den grabbiga jargongen. Där blir det verkligen ett fett minus trots att boken i övrigt är klart läsvärd.

Sapkowskis Sagan om häxkarlen ligger till grund för spelet The Witcher som du kan kika på här. Trailern ger en ganska bra bild av hur boken faktiskt är.

Vindens namn

av Patrick Rothfuss

Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev reglerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta.

Jag heter Kvothe.

Ni kanske har hört talas om mig.

Jag är så glad att hela Vindens namn kommit ut på svenska. Jag minns att det var i SF-bokhandeln i Stockholm som jag läste de här orden för första gången, då på engelska, och det var kärlek vid första ögonkastet. Varje ord som följde bekräftade bara vad jag redan visste: den här boken skulle helt förändra mina kriterier för vad som är bra fantasy. Plötsligt verkade allt annat dassigt, trist och klichéartat i jämförelse. Jag letade inte längre efter "bara" ha en bra bok - jag ville ha en som var lika bra som den bästa jag någonsin läst.

Det här är första delen i en ny fantasyserie, Berättelsen om kungadråparen. Del två, som heter The Wise Man's Fear, beräknas komma ut på engelska i april nästa år. Det är länge att vänta när man längtar så att det gör ont, men Vindens namn står sig väl på egen hand och håller för en och annan omläsning under tiden.

Jag kan inte rekommendera den här boken nog.

/Sanna

Mördarens lärling

av Robin Hobb

Det här är första delen i en fantasytriologi som på svenska fått namnet Berättelsen om Fjärrskådarna. Huvudpersonen är Sonen, oäkting till rikets tronarvinge, som kommer till hovet som barn och där utbildas till lönnmördare i största hemlighet.

Mördarens lärling berättas i första person av Sonen själv som blickar tillbaka på sin uppväxt i Bockborgen. Han får en ung furstes uppfostran men alla vet att han aldrig riktigt kommer att höra till: han är och förblir en oäkting, ett redskap för kungafamiljen att använda som de önskar. Bara några få känner till hans huvudsakliga syssla, och ännu färre vet att han äger Klokskapen, den avskydda förmåga som gör det möjligt för människor att dela djurs sinnesintryck, tankar och känslor, men samtidigt riskerar att göra dem mer som djur själva.

Det här är fantasy för vuxna, med svåra etiska och moraliska dilemman och många nyanser av grått. Den är lagom kuslig och mörk, med väl skildrade personer som är lätta att identifiera sig med och bry sig om. Jag sträckläste första delen och längtar efter att fortsätta med nästa.

Första boken i serien kom ut för nästan femton år sedan, och varje gång jag pratat fantasy med någon har de förr eller senare frågat "Har du läst Robin Hobb?" Med god orsak. Hobb är en skicklig författare, och gillar man den här serien så finns det ytterligare två att ge sig i kast med när man är klar.

/Sanna

Den stulna barnet

av Keith Donohue

Som jag har väntat! Den här boken, med sitt vackra omslag och titeln lånad från artonhundratalsdikten av Yeats, ser ut att vara fantasyläsarens dröm. Det är en vacker, engagerande nutidssaga där magisk realism för en gångs skull känns som en passande beskrivning, och inte bara ett sätt att säga "fantasy" utan att göra kopplingar till Tolkien, Goodkind och Jordan.

Jag tyckte om den. Inte så mycket som jag hade hoppats, men jag har alltid höga förhoppningar på ny fantasy. Det är den genren mitt hjärta slår för, och jag kan inte påbörja en ny roman utan att hoppas att just den här kommer att vara det bästa jag någonsin läst.

Det stulna barnet är inte det bästa jag läst - inte ens det bästa jag läst de senaste månaderna - men den är bra, väldigt, väldigt bra. Den handlar om Henry Day som rymmer hemifrån och blir stulen av bortbytingarna, som tar honom med sig, döper om honom till Aniday och fångar honom i en evig barndom utanför tiden och samhället.

I hans ställe lämnas en dubbelgångare som tar över Henrys liv. Den nye Henry Day blir bokens andra huvudperson, och kapitlen skrivs växelvis ur Henrys och Anidays perspektiv. Donohue skildrar barnets och mannens längtan efter familj och tillhörighet, deras sökande efter identitet och sammanhang. Henry Day brottas med rädsla och skuldkänslor, och skräcken för att själv förlora sin egen son till bortbytingarna riskerar att förstöra hela det liv han byggt upp. Det är en vemodig, stillsam, ibland hjärtskärande vacker berättelse.

/Sanna