Det vita bandet av Michael Haneke

Krypande hot och stillsamt obehag i Hanekes historiska film från 2009

Året är 1913 och en hårt hållen protestantism präglar den lilla byn i norra Tyskland där Michael Hanekes film från 2009 utspelar sig. Byn och dess invånare och de tillhörande sociala hierarkierna utgör ett eget litet isolerat universum där livet verkar lugnt och harmoniskt vid första anblicken. Men märkliga och oförklarliga illdåd och våldsyttringar skakar plötsligt bygden och en tyst misstänksamhet sprider sig bland byborna. Vem är det som gillrar livsfarliga fällor? Varför har någon fört bort den unge baronsonen och misshandlat honom mitt under den pågående skördefesten? Barnen i byn verkar dölja något...

Filmen är ytterst obehaglig men samtidigt fri från skildringar av grafiskt våld. Den olustiga stämningen byggs istället upp av det som antyds i dialog och ageranden och av det stillsamma men olycksbådande kameraarbetet. Hela filmen igenom känner man hotet av en annalkande katastrof och relationerna byborna emellan framträder som mer och mer osunda och snedvridna ju längre det lider. Haneke har tidigare chokat publiken med filmer som ”Cache” (Dolt hot) och ytterst otäcka ”Funny Games” och delar av samma obehag genomsyrar även denna film. Men jag upplever ”det vita bandet” som mer mångbottnad och återhållsam i jämförelse med Handkes tidigare provokationer. Här har ambitionen varit att skapa en trovärdig och ambitiös skillring av den tyska landsbygden i början av 1900-talet och den hotfulla stämningen tätnar än mer då den får dela plats med en väldigt fin och skör kärlekshistoria.

Som vanligt när det gäller Haneke känner jag mig lite kluven. Det är helt enkelt svårt att förhålla sig till hans mörka och ofta förvirrande filmer. Det vita bandet slutar ganska abrupt och lämnar mig med en påtagligt oförlöst obehagskänsla, på gott och ont. Hur som helst så är det en mycket välregisserad och vacker film där det svartvita fotot och de perfekt castade skådespelarna bidrar till en extremt autentisk känsla. Röster kring filmen har antytt att Haneke med filmen har velat säga något om det tragiska som hände i Tyskland senare under 1900-talet. Denna dimension gör filmen extra tänkvärd och intressant.

/Jonas

När barnet lagt sig

2007 sommarpratade Michael Nyqvist i P1:s ”Sommar” och berättade då för första gången att han var adopterad. Boken När barnet lagt sig ska vara en fördjupning av det ”sommarpratet”.

Hur kändes det att få veta att du var adopterad? Hur hittade du din identitet och blev en av Sveriges populäraste skådespelare utan en aning om vilka dina biologiska föräldrar var?

Det vill jag veta när jag öppnar Michael Nyqvists självbiograf. Jag vill bli berörd på samma sätt som jag ofta blir av Michaels skådespeleri, fångas av känslorna så att tiden upphör. Men jag blir inte berörd….det är något som fattas. Han sparar på sig och sitt. Han beskriver platser, miljöer, människor och sina känslor förvisso, men det är tillrättalagt och lämnar inte ut något som skulle kunna misstolkas. Det är som om han inte har landat detta inom sig själv ännu, han vill inte såra…han aktar sig för det djupa, han är osäker.

Språket är rakt och meningarna korta. Det känns lite stumt och platt. Därför undrar jag bara när boken är slut varför han skrev den, varför han inte väntade lite längre, lät det mogna inom sig. Eller är boken bara ett försök att kramar ur liiite mer ur den pågående berömmelsevågen?

För den som bara vill ha en lättsmält liten inblick i teaterns värld passar boken utmärkt. //Annika

När kalla nätter plågar mig med minnen...

Sångerskan Jessica Andersson har i den här boken naket och ärligt berättat om uppväxten med en alkoliserad mamma och hur detta har påverkat och gjort henne till den hon är idag.

Boken är lättläst med ett enkelt språk och relativt korta kapitel. Man får följa Jessica från liten flicka till genombrottet som artist i och med hennes medverkan i TV:succén Famefactory. Hon berättar om våldsamma situationer i familjehemmet, hur syskonen splittras och hamnar i olika fosterfamiljer. Hon blir om och om igen sviken av samhället men ger aldrig upp drömmen hon har att få göra det hon allra helst vill, nämligen att SJUNGA. Det är där på scenen, omgiven av musiken som hon kan vila från allt det andra...
En lite sorglig men stark berättelse om ännu ett "maskrosbarn"! Läs den och du förstår vemodet i Jessicas ögon... //Annika

Hungerflickan

Hungerflickan av Hillevi Wahl är uppföljaren på Kärleksbarnet som kom ut för några år sedan. Böckerna handlar om Irmeli som växer upp i en väldigt trasig och dysfunktionell familj. Föräldrarna dricker och tar inget ansvar alls för sitt barn. I Hungerflickan är Irmeli äldre än i den första boken och har helt brutit med sin missbrukande mor. Hon bor nu med sin lika missbrukande men mindre misshandlande pappa. Eller bor och bor, han vill inte alls ha henne där och hon får stanna på nåder. Irmeli får klara allt ensam trots att hon fortfarande är alldeles för ung. Speciellt hemskt tycker jag det är när Irmeli skadar sin tumme. Blodet flyter och av skolsystern tvingas hon ringa hem till sin fulla pappa som inte alls bryr sig om hur dottern ska ta sig till akuten. Irmeli får stå där med både smärtan och skammen.

Irmelis barndom gör att hon ständigt söker nya starter i livet och tänker varje gång att hon äntligen ska få ett värdigt liv. Men med hennes bagage är det inte helt lätt att bryta sig loss och börja om. Hennes ständiga oro och ångest får henne till slut att utveckla ett eget missbruk. Men inte alkohol eller droger utan mat.

Hungerflickan har undertiteln En berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan och det är precis det som Hungerflickan handlar om. Om du gillade Susanna Alakoskis Svinalängorna eller Åsa Linderborgs Mig äger ingen så är Hillevi Wahls delvis självbiografiska roman något för dig. Den går bra att läsa utan att ha läst Kärleksbarnet.

Jag är bröderna Walker

Jag är bröderna Walker av Jan Kjærstad handlar om Odd Marius Walaker som under en tid i sin ungdom - glappet mellan barn och tonåring - upplever att han får något som liknar superkrafter. Hans självförtroende höjs till skyarna och han får en suverän intellektuell förmåga att genomskåda verkligheten och synliggöra sakers verkliga samband. Han börjar använda ord som han inte tidigare förstått och inser att verkligheten är mer komplex än den ser ut att vara. Och att människor inte bara har en sida utan oändligt många. Odd Marius ger sig ut på Oslos gator för att teckna av människors händer och intervjua de personer som han tycker är intressanta. Människorna som han intervjuar har de mest fantastiska historier att berätta men vad Odd Marius frågar får läsaren lista ut själv. Allt som han upplever under den här tiden skriver han ned i sin dagbok. Slutligen försvinner hans superkrafter och han börjar istället intressera sig för sitt utseende och fester.

Det finns också en parallellhistoria där Odd Marius är Norges mäktigaste man och står inför en stor katastrof som håller på att drabba landet. Han tvingas vända tillbaka till den tid då han var ung och såg saker ur ett klarare perspektiv för att ha en chans att lösa krisen.

Egentligen är det inte handlingen som är den viktiga i Jag är bröderna Walker utan hur historierna i boken berättas. Jan Kjærstad lägger stor vikt på historier och han väver ihop sina berättelser på ett sätt som är unikt. Till slut hänger allt samman på de mest sällsynta sätt. Kjærstad målar upp ett helt otroligt persongalleri och alla karaktärer i hans böcker förtjänar sin egen roman. Här finns gott om intressanta människoöden och inte en endaste tråkig biroll. Kjærstad vrider och vänder på sina karaktärer och till slut är ingen den som man först trott att den var. Nackdelen med alla dessa paralleller och fantastiska samband är att det tar lite tid innan läsningen flyter på. Det tar en liten stund att vänja sig dels vid Kjærstads otroliga språk men också att vara tillräckligt uppmärksam för att kunna hänga med i alla perspektivändringar. Ingen tråd lämnas lös så det gäller att hänga med! Jan Kjærstad beskrivs som en av nordens ledande författare och han skriver intelligent och nyskapande med en väldigt personlig stil. Även om Jag är bröderna Walker är en fantastisk roman så är det ändå hans trilogi om Jonas Wergeland (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren) som lätt hamnar på min tio-i-topplista över favoritromaner.

/ Tove

Älskade syster

Av Joyce Carol Oates har jag tidigare bara läst Dödgrävarens dotter och tyckte inte alls om den. Jag läste inte ens ut den! Men eftersom alla fortsätter att hävda Oates storhet gav jag henne under julen en ny chans för att begripa varför alla är så lyriska över hennes böcker. Och vilken tur att jag gjorde det!

Älskade syster är fantastisk och den enda som jag kan kristera är väl den etiska aspekten. Oates har i Älskade syster gjort en skönlitterär historia om en verklig händelse: det extremt uppmärksammade mordet på skridskoprinsessan JonBenét Ramsey. Det är inte första gången som hon skriver med verklig förankring: Blonde som kom ut i Sverige 2001 handlar om Marilyn Monroes liv. I Älskade syster är huvudpersonen den mördade flickans bror som i boken kallas för Skyler. Hans liv raseras när systern mördas. Massmedias hetsjakt, föräldrarnas oförmåga att ta hand om sitt barn och alla mediciner som proppades i honom mot den långa listan av diagnoser gjorde honom till en väldig trasig människa. Skyler blir även misstänkt för att ha mördat sin syster vilket till slut får honom att själv tvivla på sin oskuld.

Skyler skriver därför om sin barndom för att hitta svaren på vad som egentligen hände hans älskade syster och varför han inte kunde skydda henne från det hemska. Familjen är en minst sagt disfunktionell familj där pappan är otrogen och bara bryr sig om karriären, mamman mån om att bli accepterad i det fina området och hon tar dotterns talang till hjälp. Men boken handlar också om systern som har otroliga krav på sig både gällande skridskoåkningen men också utseendet. Istället för att leka i parken måste hon träna i timtal, få håret lagt, äta strikt och får inte en tillstymmelse till barndom. Till slut blir hon ett sexårigt nervvrak. Skyler däremot glöms ofta bort av föräldrarna som bara har ögon för systerns karriär.

Jag tycker det är intressant att Oates har valt brodern som huvudperson när hon vrider och vänder på det här gamla mordfallet som massmedia har varit som galna över. Hon kommer nära på ett sätt som inte fanns i Dödgrävarens dotter och resultatet blir väldigt gripande. Men jag tycker det blir lite dubbetydigt när Oates så målande beskriver Skylers upplevelser av massmedias jakt på familjen när det faktiskt är vad hon samtidigt gör med den här boken. Så jag tycker allt att det är lite omoraliskt att skriva den här historien. Det måste kännas väldigt osmakligt för den riktige ”Skyler” att en författare skriver en historia med utgångspunkt i dennes liv. Och att det hemska än en gång granskas och ny uppmärksamhet skapas krig familjen.

/ Tove

Sekten av Peter Pohl

Peter Pohls bok Sekten är en väldigt obehaglig bok om en familj som blivit felbehandlade av vården och istället söker alternativ hjälp för sin sjuka dotter. De kommer i kontakt med en healer på ett hälsocenter som lovar dem att flickan ska bli frisk och till en början ser det ut som om healern kan bota henne. Men snart kommer kraven krypande. Familjen måste leva strikt gällande kost och hygien och de måste be i timtal varje dag annars kommer flickan aldrig att återhämta sig. De får heller inte träffa sina ”orena” vänner och tvingas bryta med sin familj. Till slut får de inte heller ha kvar sina jobb, barnen får inte gå i skolan med risk för att bli smittade av orena människor och bostaden i stan är för syndig. De flyttar till Hälsocentret och isolerar sig helt tillsammans med de andra medlemmarna medan tillvaron blir allt mer styrd. Inom sekten förekommer mängder av kränkningar både psykiska och fysiska, till och med barnmisshandel.
Sekten har undertiteln – En sann historia och Peter Pohl har mött några av människorna som varit medlemmar i sekten och tagit del av deras berättelser för att sedan bygga sin egen historia. Och det märks. Sekten ger i alla fall en liten förklaring på hur en människa kan låta sig manipuleras och styras så totalt av en så uppenbart despotisk och ego-centrerad person utan att reagera.

Peter Pohl skriver framförallt barn- och ungdomsböcker och står alltid på barnens sida. Han har en förmåga att berätta ur barnens perspektiv och om ämnen som berör. Även i Sekten skriver han ur barnens synvinkel och beskriver hur de får utstå slag och psykiska kränkningar för saker de inte vet att de har gjort och hur de upplever att de inte kan lita på någon då till och med föräldrarna är angivare. Pohl skildrar också hur det känns för barnen att radera ut sin egen personlighet av rädsla för att få skäll och slag och framförallt hur de går miste om sin barndom.

/ Tove

Ett hem vid världens ände

av Michael Cunningham

På sistone har jag varit rastlös. Jag har svårt för att se på film, kan inte koncentrera mig på att skriva, och om en roman inte fångar mig inom tio sidor lägger jag av. Jag lånar hem berg av böcker som jag bara bläddrar lite slött i och sen lämnar tillbaka olästa. Det mesta tråkar ut mig.

Därför var det så underbart att börja läsa Ett hem vid världens ände. Boken handlar om Jonathan och Bobby, som växer upp som bästa vänner i en amerikansk småstad på 1970-talet. Deras vänskap blir till kärlek som håller i sig ända tills Jonathan flyttar för att börja på college.

I vuxen ålder återförenas Jonathan och Bobby i New York. De flyttar ihop i en lägenhet i ett nedgånget kvarter tillsammans med den äldre kvinnan Clare. Jonathan brottas med att bli vuxen, sin rädsla för AIDS och svartsjukan när Clare och Bobby inleder ett sexuellt förhållande. Triangelförhållandet kompliceras ytterligare när Clare blir gravid. I ett försök att bygga upp ett gemensamt liv flyttar alla tre ut till ett hus utanför staden.

Ett hem vid världens ände är en stillsam, vacker berättelse om ensamhet, förlust, kärlek och överlevnad, skriven med otrolig fingertoppskänsla. Det är en njutning från första sidan till sista, trovärdig och lätt att leva in sig i.

/Sanna

Karlstad zoologiska

"Karlstad Zoologiska" av Hanna Hellquist är en intressant bok för alla djurälskare. Nämn det djur Hanna och hennes pappa INTE har haft. Boken är skriven med över nittio korta kapitel. Varje viktig händelse och varje djur har sitt eget kapitel. De korta berättelserna är kärnfulla ofta med en underfundig avslutning. Vissa episoder är roliga och man skrattar gott åt allt tokigt de gör och får vara med om, speciellt pappans galenskaper. Men hans
ansvarslöshet gentemot sin dotter väcker även sorg. Hanna Hellquist skriver ärligt om sin annorlunda uppväxt. / Lili

Den stulna barnet

av Keith Donohue

Som jag har väntat! Den här boken, med sitt vackra omslag och titeln lånad från artonhundratalsdikten av Yeats, ser ut att vara fantasyläsarens dröm. Det är en vacker, engagerande nutidssaga där magisk realism för en gångs skull känns som en passande beskrivning, och inte bara ett sätt att säga "fantasy" utan att göra kopplingar till Tolkien, Goodkind och Jordan.

Jag tyckte om den. Inte så mycket som jag hade hoppats, men jag har alltid höga förhoppningar på ny fantasy. Det är den genren mitt hjärta slår för, och jag kan inte påbörja en ny roman utan att hoppas att just den här kommer att vara det bästa jag någonsin läst.

Det stulna barnet är inte det bästa jag läst - inte ens det bästa jag läst de senaste månaderna - men den är bra, väldigt, väldigt bra. Den handlar om Henry Day som rymmer hemifrån och blir stulen av bortbytingarna, som tar honom med sig, döper om honom till Aniday och fångar honom i en evig barndom utanför tiden och samhället.

I hans ställe lämnas en dubbelgångare som tar över Henrys liv. Den nye Henry Day blir bokens andra huvudperson, och kapitlen skrivs växelvis ur Henrys och Anidays perspektiv. Donohue skildrar barnets och mannens längtan efter familj och tillhörighet, deras sökande efter identitet och sammanhang. Henry Day brottas med rädsla och skuldkänslor, och skräcken för att själv förlora sin egen son till bortbytingarna riskerar att förstöra hela det liv han byggt upp. Det är en vemodig, stillsam, ibland hjärtskärande vacker berättelse.

/Sanna

Till Mervas

av Elisabeth Rynell

Marta, Mart! Jag är i Mervas. Längre bort går det inte att komma. Och inte närmare heller. Din Kosti.

Så står det i brevet Marta får från sin ungdoms älskade, en man hon inte haft kontakt med på tjugo år. De korta raderna, nedklottrade på en bit kopieringspapper, drar genom henne som en stark vind och för med sig minnen från det förflutna. Hon säljer sina saker, köper en bil och ger sig av till Mervas, ett nedlagt gruvsamhälle mitt i den norrländska ödemarken.

Till Mervas är en smärtsamt vacker, stillsam skildring av en kvinnas strävan efter att återta det liv hon gömt sig för i nästan tjugo år. Det är en läsupplevelse som griper tag och skakar om, en bok värd att återkomma till. Elisabeth Rynell har även gett ut lyrik och det märks. Språket är poetiskt och sakligt på en och samma gång, skört och oerhört vackert.

Jag har hört andra beskriva romanen som tung, deprimerande och kall, men själv upplevde jag den som trösterik och vilsam, även om den stundvis fick mig att gråta.

Boken nominerades till Augustpriset 2002.

/Sanna