Ett hem vid världens ände

av Michael Cunningham

På sistone har jag varit rastlös. Jag har svårt för att se på film, kan inte koncentrera mig på att skriva, och om en roman inte fångar mig inom tio sidor lägger jag av. Jag lånar hem berg av böcker som jag bara bläddrar lite slött i och sen lämnar tillbaka olästa. Det mesta tråkar ut mig.

Därför var det så underbart att börja läsa Ett hem vid världens ände. Boken handlar om Jonathan och Bobby, som växer upp som bästa vänner i en amerikansk småstad på 1970-talet. Deras vänskap blir till kärlek som håller i sig ända tills Jonathan flyttar för att börja på college.

I vuxen ålder återförenas Jonathan och Bobby i New York. De flyttar ihop i en lägenhet i ett nedgånget kvarter tillsammans med den äldre kvinnan Clare. Jonathan brottas med att bli vuxen, sin rädsla för AIDS och svartsjukan när Clare och Bobby inleder ett sexuellt förhållande. Triangelförhållandet kompliceras ytterligare när Clare blir gravid. I ett försök att bygga upp ett gemensamt liv flyttar alla tre ut till ett hus utanför staden.

Ett hem vid världens ände är en stillsam, vacker berättelse om ensamhet, förlust, kärlek och överlevnad, skriven med otrolig fingertoppskänsla. Det är en njutning från första sidan till sista, trovärdig och lätt att leva in sig i.

/Sanna

Blåsta - Nedskärningsåren som formade en generation

av Gustav Fridolin

Åttiotalisterna är den första generation som inte förväntar sig att få det lite bättre ställt än sina föräldrar. Det är generationen som växte upp under 90-talets ekonomiska kris och massiva nedskärningar inom den offentliga sektorn som ledde till att skolkuratorer försvann, fritidsgårdar stängdes, skolbibliotek lades ned och lärartätheten minskade.

Gustav Fridolin diskuterar med stort engagemang nedskärningarnas effekter på en hel generation. Han skriver förvånansvärt personligt och varvar statistik och aktuell forskning med minnen från den egna uppväxten i nittiotalets Sverige.

Det är en viktig bok, och särskilt aktuell nu när vi är inne i en ny kris utan att ha hämtat oss från följderna av den förra. Ibland kan jag tycka att Fridolin generaliserar lite väl brett, och störa mig på att upplevelser som han beskriver som universiella för alla åttiotalister i själva verket är stadsfenomen och inget jag känner igen från min uppväxt i den tornedalska glesbygden. Ändå är Blåsta en spännande, engagerade, och mycket läsvärd bok.

/Sanna

Piraterna - de svenska fildelarna som plundrade Hollywood

av Anders Rydell & Sam Sundvall

En reportagebok när den är som bäst. Författarna följer den svenska piratrörelsen genom upphovsrättsstrider, tekniska framsteg, segrar och motgångar, ända fram till Pirate Bay-rättegången som inleddes och avslutades i vintras.

Det är en dramatiserad skildring, vilket då och då får mig att undra var gränsen mellan dikt och sanning går. Men det är ändå en trovärdig redogörelse som baseras på intervjuer med fildelare, åklagare, experter och antipirater, med återkopplingar till upphovsrättens uppkomst.

Genom att ta upp filmbolagens panik när videon uppfanns och musikbranschens starka rektioner mot kassettbandspelarna - "Hometaping is killing music" - visar författarna att problematiken och debatten inte är ny, även om tekniken är det.

Ett måste för alla som intresserar sig för upphovsrätt, fildelning och teknik.

/Sanna

Från singel till självbo

av Kicki Biärsjö

40 procent av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll. Siffran är högre i städerna och lägre på glesbygden, men faktum kvarstår: en stor del av Sveriges befolkning lever inte i familj med barn.

Från singel till självbo - konsten att trivas i sitt eget sällskap är en personlig och livsbejakande bok om den självvalda ensamheten. Kicki Biärsjö skriver öppet och okomplicerat om hennes väg från att leta lycka i andra till att hitta den i sig själv.

Hon tar upp positiv och negativ ensamhet, storhelger, resor, kärlek, vänskap, barn, parmiddagar och omgivningens reaktioner på hennes livsstil, och för den som valt att ställa sig utanför par- och familjenormen finns det mycket att känna igen sig i.

/Sanna

Vindens namn

av Patrick Rothfuss

Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev reglerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta.

Jag heter Kvothe.

Ni kanske har hört talas om mig.

Jag är så glad att hela Vindens namn kommit ut på svenska. Jag minns att det var i SF-bokhandeln i Stockholm som jag läste de här orden för första gången, då på engelska, och det var kärlek vid första ögonkastet. Varje ord som följde bekräftade bara vad jag redan visste: den här boken skulle helt förändra mina kriterier för vad som är bra fantasy. Plötsligt verkade allt annat dassigt, trist och klichéartat i jämförelse. Jag letade inte längre efter "bara" ha en bra bok - jag ville ha en som var lika bra som den bästa jag någonsin läst.

Det här är första delen i en ny fantasyserie, Berättelsen om kungadråparen. Del två, som heter The Wise Man's Fear, beräknas komma ut på engelska i april nästa år. Det är länge att vänta när man längtar så att det gör ont, men Vindens namn står sig väl på egen hand och håller för en och annan omläsning under tiden.

Jag kan inte rekommendera den här boken nog.

/Sanna

Visst finns det gudar i Alabama

av Joshilyn Jackson

Arlene har gjort en deal med Gud. Om han gör så att ingen hittar kroppen, så ska hon aldrig mer ljuga, aldrig mer ha sex före äktenskapet, och aldrig återvända hem till Alabama. Gud håller sin del av avtalet i tio år, men sedan händer något som gör att Arlene ställs ansikte mot ansikte med sitt förflutna. Och samtidigt ger hennes pojkvän henne ett ultimatium: antingen tar hon med sig honom till Alabama för att presentera honom för sin familj, eller så är deras förhållande slut. Vilket skulle vara mycket lättare om han inte råkade vara svart, och hennes familj inte var rasister hela högen...

Låter det bisarrt? Det är det, på ett underbart sätt! Det finns ingen beskrivning som gör den här romanen rättvisa. Den handlar om mord, kärlek, familjeband och fördomar, och den är lika överraskande som den är rolig. Ett rent nöje att läsa!

/Sanna

Darling Jim

av Christian Mørk

Det här var en riktig besvikelse. På baksidestexten lät det som en bok jag skulle gilla: "I sin succéroman Darling Jim har Christian Mørk förenat magi och grym verklighet på ett sätt som förfört både läsare och kritiker. Med ord tecknar han bilder så starka att de bränner sig fast på näthinnan och ger oss en modern saga som är på en gång andlös spänning och gripande drama, kort sagt storartad underhållning."

Den börjar starkt, med vad som verkar vara en obegriplig familjetragedi som utmynnar i tre brutala mord. Läsarens intresse väcks genast. Vad var det egentligen som hände? Varför?

Men när Mørk börjar nysta i mysteriet dras tempot ned rejält. Det som var andlöst spännande blir platt och klichéartat, den kringresande sagoberättarens lockelse förblir en gåta, miljöbeskrivningarna brister och personerna i boken kommer aldrig till liv. En stor del av romanen består av de dagböcker som skrevs av två av offren under deras sista timmar i livet. Och det är där berättelsen förlorar all sin trovärdighet. Ingen, som vet att hon högst har ett par timmar på sig att berätta sin livshistoria, skriver så omständligt. Dessutom är de båda dagböckerna - skrivna av två väldigt olika systrar - nästan identiska i ton och tilltal, vilket gör det ännu svårare för mig att tro på vad jag läser.

Det är väl ingen dålig bok, direkt. Men den är inte bra heller, och jag hade väldigt gärna velat ha en bra bok just nu.

/Sanna

Om Jesus

av Jonas Gardell

För snart ett år sedan skrev jag om Jonas Gardells Om Gud: "Att likna böcker vid resor är en uttjatad kliché, men i det här fallet är det svårt att hitta en mer passande beskrivning. Efter bara några sidor är jag fast." Den beskrivningen kan lika gärna användas på Om Jesus.

I sin nya bok ställer Gardell vår invanda tanke på en milt leende, ljushyad, ung Messias mot den mer historiskt korrekta bilden av en utblottad man, obildad, tandlös, utstött och åldrad i förtid. Han tecknar ett levande porträtt av den historiske Jesus från Nasaret, mannen som efter sin död blev helt och hållet undanträngd av myten. Jesus var vägvisaren som blev vägen, budbäraren som blev budskapet.

Gardell jämför olika bibliska och apokryfiska skrifter - kristna texter som av olika skäl inte tagits med i Bibeln - och kopplar samman dem med kunskap om hur samhället såg ut när Jesus levde och verkade.

Det är fascinerande läsning. Texten är personligt hållen och resonemanget enkelt att följa med i, och jag har svårt att lägga boken i från mig. Har den någon svaghet så är det att Gardell gärna upprepar sig och ibland får jag känslan av att han är lite väl förtjust i sina egna formuleringar. När han hittar en han tycker om återanvänder han den gärna om och om igen, i olika sammanhang. Men jämfört med bokens alla fördelar väger det irritationsmomentet lätt.

Om Jesus är en bok för dig som är intresserad av myter och religion och av hur de uppstår, utvecklas och överlever under årtusenden.

/Sanna

Mördarens lärling

av Robin Hobb

Det här är första delen i en fantasytriologi som på svenska fått namnet Berättelsen om Fjärrskådarna. Huvudpersonen är Sonen, oäkting till rikets tronarvinge, som kommer till hovet som barn och där utbildas till lönnmördare i största hemlighet.

Mördarens lärling berättas i första person av Sonen själv som blickar tillbaka på sin uppväxt i Bockborgen. Han får en ung furstes uppfostran men alla vet att han aldrig riktigt kommer att höra till: han är och förblir en oäkting, ett redskap för kungafamiljen att använda som de önskar. Bara några få känner till hans huvudsakliga syssla, och ännu färre vet att han äger Klokskapen, den avskydda förmåga som gör det möjligt för människor att dela djurs sinnesintryck, tankar och känslor, men samtidigt riskerar att göra dem mer som djur själva.

Det här är fantasy för vuxna, med svåra etiska och moraliska dilemman och många nyanser av grått. Den är lagom kuslig och mörk, med väl skildrade personer som är lätta att identifiera sig med och bry sig om. Jag sträckläste första delen och längtar efter att fortsätta med nästa.

Första boken i serien kom ut för nästan femton år sedan, och varje gång jag pratat fantasy med någon har de förr eller senare frågat "Har du läst Robin Hobb?" Med god orsak. Hobb är en skicklig författare, och gillar man den här serien så finns det ytterligare två att ge sig i kast med när man är klar.

/Sanna

Gåsmors sagor

av Charles Perrault, med teckningar av Gustave Doré

När jag städade i sagohyllan hittade jag denna pärla - en trettio år gammal sagosamling med mer eller mindre kända sagor, återberättade av Charles Perrault.

1873 gav Julius Humble ut sin svenska översättning Charles Perrault: Sagor med teckningar af Gustave Doré. Den här boken, från 1979, är (eller snarare, var) ett nytryck av hans översättning, där främst stavningen moderniserats.

Det mest fantastiska med den här boken är inte återberättningarna, det gräddvita pappret, de vackra rubrikerna eller anfangerna som inleder varje saga. Nej, det som verkligen förtrollar mig är Gustave Dorés illustrationer. Jag kan ingenting om konst, men när jag först slog upp den här boken och såg teckningen av Rödluvan (eller den lilla Rödhättan, som hon heter i den här versionen) sida vid sida med den stora, raggiga vargen i skogen, glömde jag för några ögonblick att andas.

Det här är ingen sagosamling för de allra minsta, men underbar för vuxna och lite äldre barn att läsa tillsammans, eller bara att bläddra i på egen hand, njuta av illustrationerna och låta sig förtrollas och förfäras av några av de sagor som vi minns från när vi var små.

/Sanna

Vildmarken kallar - min flykt till Alaska

av Guy Grieve

Skotske Guy Grieve är trött på sitt kontorsjobb, trött på sina skulder, och trött på att sitta i bilen i timmar varje dag för att ta sig till och från jobbet. Efter mycket vånda lämnar han sin fru och sina två små barn i Skottland och reser till Alaska för att tillbringa en vinter ensam ute i ödemarken, omgiven av skog, snö, grizzlybjörnar, vargar och älgar i temperaturer som regelbundet sjunker under minus 40 grader.

Han vet ingenting om att överleva i naturen när han ger sig av hemifrån, och han inser snart att han bara har ett val - antingen lär han sig snabbt, eller så dör han.

Denna spännande skildring av ett år i Alaskas vidsträckta ödemarker är ett måste för alla oss som någongång älskat Jack Londons Skriet från vildmarken.

/Sanna

Den stulna barnet

av Keith Donohue

Som jag har väntat! Den här boken, med sitt vackra omslag och titeln lånad från artonhundratalsdikten av Yeats, ser ut att vara fantasyläsarens dröm. Det är en vacker, engagerande nutidssaga där magisk realism för en gångs skull känns som en passande beskrivning, och inte bara ett sätt att säga "fantasy" utan att göra kopplingar till Tolkien, Goodkind och Jordan.

Jag tyckte om den. Inte så mycket som jag hade hoppats, men jag har alltid höga förhoppningar på ny fantasy. Det är den genren mitt hjärta slår för, och jag kan inte påbörja en ny roman utan att hoppas att just den här kommer att vara det bästa jag någonsin läst.

Det stulna barnet är inte det bästa jag läst - inte ens det bästa jag läst de senaste månaderna - men den är bra, väldigt, väldigt bra. Den handlar om Henry Day som rymmer hemifrån och blir stulen av bortbytingarna, som tar honom med sig, döper om honom till Aniday och fångar honom i en evig barndom utanför tiden och samhället.

I hans ställe lämnas en dubbelgångare som tar över Henrys liv. Den nye Henry Day blir bokens andra huvudperson, och kapitlen skrivs växelvis ur Henrys och Anidays perspektiv. Donohue skildrar barnets och mannens längtan efter familj och tillhörighet, deras sökande efter identitet och sammanhang. Henry Day brottas med rädsla och skuldkänslor, och skräcken för att själv förlora sin egen son till bortbytingarna riskerar att förstöra hela det liv han byggt upp. Det är en vemodig, stillsam, ibland hjärtskärande vacker berättelse.

/Sanna

Baby Jane

av Sofi Oksanen

Vad hände med Helsingfors coolaste flata? Hur blev den fräcka och gränslösa tjejen fånge i sitt eget hem, på gränsen till undernärd?

Baby Jane är en kärlekshistoria som griper tag. Det snåriga förhållandet mellan berättarjaget och hennes flickvän skildras tonsäkert, rakryggat, och med sinne för detaljer, men utan att rygga undan från det som gör ont. Det är samtidigt en berättelse om panikångest, svartsjuka, ensamhet och längtan.

Rekommenderas varmt!

/Sanna

Drottningen vänder blad

av Alan Bennett

Stressad? Ledsen? Trött och inte på humör? Då har jag det perfekta botemedlet; en liten bok som gör sin läsare varm och glad ända in i själen.

Drottningen vänder blad handlar om Englands drottning som i sina gamla år upptäcker tjusningen med att läsa. Hovfolket begriper inte, premiärministern är konfunderad och rådgivarna misstänker att drottningen blivit senil. För hur ska man annars förklara att hon inte längre är lika intresserad av att inviga broar eller dela ut ordnar, och istället för att fråga sina undersåtar om parkeringsproblem och hur långt de rest börjat förhöra sig om deras läsvanor?

Det är en varm, charmig, och alldeles underbar bok om läsning och hur den kan förändra livet. Om du bara tänker läsa en bok till i år tycker jag att du ska läsa den här!

/Sanna

Lilit med Adam i Paradiset och Satan i Underjorden

av Suzanne Gottfarb och Beata Boucht

På Lättläst-hyllan finns en alldeles ny roman av Suzanne Gottfarb, som bygger på en den mer än tusen år gamla historien om Adams första hustru. Det är en berättelse om kärlek och hat, åtrå, svek, och orättvisa.

Det som verkligen lyfter romanen är Beata Bouchts färgsprakande och fantasieggande illustrationer som ramar in och ger liv åt den ganska enkla berättelsen.

Låna hem, bläddra, läs och njut!

/Sanna

Drift

av Liv Strömquist och Jan Bielecki

Feministiska sexserier? Är det verkligen någonting för biblioteken? Jag skulle säga ja på ren princip, men Drift är så otroligt mycket mer än ett politiskt statement. Det är en serie tecknad i läcker 50-talsstil, om Lena och Robert som möts på en nattbuss mellan Helsingborg och Norrköping och börjar prata.

De första rutorna är textlösa - en solnedgång, en busshållplats, en kvinna som spanar in en man och klär av honom med blicken. Det slår mig hur pass sällan det är man ser något sådant skildras i litteraturen. När bussen börjat rulla är det hon som tar kontakt med orden: "Ursäkta, jag ville bara säga att jag har kollat in alla människorna på den här bussen och kommit fram till att du är den snyggaste."

Samtalet kommer snabbt in på deras respektive flickvänner och deras tidigare sexuella erfarenheter och äventyr. Det skulle kunna bli så fel, men istället blir det så rätt. Teckningarna är tydliga utan att vara övertydliga, och berättelsen har ett oväntat djup och en intressant vändning på slutet.


/Sanna

Människohamn

av John Ajvide Lindqvist

Det är alltid svårast att skriva om de författare som betyder mest för en. Jag älskar skräck, och Ajvide Lindqvist är en mästare. Han har förmågan att skapa en växande olustkänsla som får det att krypa i skinnet långt innan någonting skrämmande händer. En golvplanka som knakar eller en dörr som står och slår på ett förrådshus ute i skrägården kan göra mig matt av rädsla.

Inte blir det sämre av Ajvide Lindqvists oöverträffade förmåga att skildra människor och deras relationer. Hans romanfigurer är aldrig perfekta men deras brister gör dem bara allt mer trovärdiga och engagerande.

De första tvåhundra sidorna var fantastiska. Skräck, magi, kärlek och förlust, med havet så väl beskrivet att jag praktiskt taget kunde känna saltstänken i ansiktet och doften av tång. Men slutet av romanen gjorde mig besviken.

Det är en etablerad sanning att monster förlorar sin förmåga att skrämma och fascinera så fort de visar sig i dagsljus, och i Människohamn blev det tydligt: det hotfulla, illasinnade havet var mer fantasieggande och mardrömslikt än de övernaturliga varelser som hemsökte Domarö i bokens andra del.

Ändå är Människohamn en bok väl värd att läsa, inte bara för skräckentusiaster. Underbart för mörka, regniga höstkvällar, när vindarna sliter runt husknuten!

/Sanna

Smärtbäraren

av Åsa Nilsonne

En annorlunda och fascinerande roman som utspelar sig i gränslandet mellan science fiction, deckare och thriller. Ada Zack har förmågan att gå in i andras kroppar och hantera deras ångest, smärta, rädsla, missbruk och viktproblem åt dem.

Hon arbetar på en lyxklinik för rika överklasskvinnor som kombinerar hennes tjänster med mer traditionella ingrepp som plastkirurgi och fettsugning. Hittills har allt gått som det ska, men den senaste klienten är annorlunda. Kroppen visar inga tecken på att ha försökt banta, det finns inga missbruk, inga blåmärken, inga sjukdomar, men ändå vaknar hon mitt i natten med ångest.

När klienten utsätts för ett mordförsök försöker Ada lämna kroppen, och upptäcker till sin förfäran att hon är fast. Fångad i någon annans kropp måste hon ta reda på vad det är som händer och vem som försöker mörda hennes klient...

/Sanna

Den som inte tar bort luddet ska dö!

av David Batra

Religion, drama och feminism i all ära, men ibland vill man bara läsa någonting roligt. Den som inte tar bort luddet ska dö! är en bok fylld med arga lappar hämtade från tvättstugor, trapphus och kontorspentryn, och den fick mig att skratta tills tårarna rann.

Det går från filosofiskt till ilsket till personligt, och slutresultatet blir en hysteriskt rolig bok att bläddra i, citera högt ur, och känna igen sig i.

Ett par exempel:

Den som spikar på julafton har allvarliga problem

Morgondagen inställd på grund av bristande intresse

Du som följde med hem i fre. Tog inte bara min oskuld utan även tvättstuge nyckel. Varför? Onödigt. Det här förhållandet saknar kommunikation. /D


Får inte missas!

/Sanna

Om Gud

av Jonas Gardell

Om Gud kom ut för fem år sedan och jag har gått och sneglat på boken sedan dess. Egentligen vet jag inte varför det tagit mig så länge att börja. Var det ämnet som kändes för stort, för främmande? Eller var det att Jonas Gardell är en fantastisk komiker, men att jag tvivlade på hans förmåga att skriva facklitteratur på ett övertygande sätt?

Det var med viss skepsis som jag lånade hem boken. På baksidan står det att den riktar sig till likväl troende som tvivlande. "Den kan läsas av den bibelvane lika gärna som av sökande som ännu aldrig öppnat en bibel. I boken söker Jonas Gardell Guds spår. Följ med på en resa, på spaning efter Gud."

Att likna böcker vid resor är en uttjatad kliché, men i det här fallet är det svårt att hitta en mer passande beskrivning. Efter bara några sidor är jag fast. Gardell menar att den kristna guden inte är en gud, utan resultatet av mängder av gudsbilder som smält samman under historiens gång. Med utgångspunkt i Gamla Testamentet tecknar han en fascinerande berättelse om en näst intill schizofren gudomlig kraft som går från att vara en enkel, personlig stamgud till en krigs- och skapargud så helig att ingen människa kan se hans ansikte och överleva.

Boken tar sin början i Gardells personliga gudsbild och den ständiga frågan om hur Gud kan vara både kärleksfull och blodtörstig på en och samma gång. Jag tror inte alls att man behöver vara kristen för att uppskatta den. Med sitt personliga tilltal kan boken med fördel läsas som en roman om kampen mellan gudar och människor genom årtusendena.

/Sanna