Borta Bäst av Sara Kadefors

Den här boken var både rolig och socialrealistisk på ett uppfriskande sätt. Kadefors är bra på samhällsskildringar utan en massa pekpinnar. Det är en god berättelse med personer som hamnar i svårigheter på grund av karaktärsfel eller omständigheter och så småningom kommer till insikt och tar nya beslut för att förändra sina liv.

Den vackra och belevade Sylvia rör sig smidigt i sina märkeskläder och ingen anar att hon äter rester på restaurangen och tvättar sig på toaletten på Ikeas varuhus. Hon har vissa principer trots att hon är hemlös och utblottad. Det har även Lisbet, knarkaren och Astrid, bibliotekarien som blir Sylvias nya vänner.

Boken är så spännande, en riktig bladvändare. Att bokens omslag är så tilltalande både i färg och struktur var ett plus.

Läsvärd är även Sara Kadefors ungdomsroman,"Sandor Slash Ida". / Lili

Nobelveckan - Äckliga Elfriede

Han har inget hjärta denne man, som eld förtär han sitt hus och plågar sin fru. Barnet börjar böla. Ute kämpar ett ensamt avgasrör för uppmärksamheten hos de sovande, vilka likt djuret känner vittring men inte törs säga någonting. (ur Lust, 1989)

När Elfriede Jelinek fick nobelpriset 2004 lämnade en av svenska akademiens ledamöter (Knut Ahnlund) sin stol. Han tyckte att Jelineks böcker var pornografiska. Även andra var missnöjda med valet av pristagare, hon är för obskyr och för svår.

Detta är min snabba analys: Elfriede Jelineks böcker och dramer är inte pornografiska, eftersom hon näppeligen har för avsikt att skriva eggande. Visst är hon explicit, men hon skriver inte sensuellt. Företrädesvis redogör hon för våldtäktsscener.

Hon är inte obskyr, utan skriver om sådant de flesta av oss känner till. Hur det är att leva i västvärlden i efterkrigstid. Om relationen mellan man och kvinna, om relationen mellan arbete och privatliv, om vad det är för en värld våra barn tvingas växa upp i. Men draget till sin spets (förhoppningsvis behöver inte många gå igenom vad hennes figurer måste utså).

Vad som däremot stämmer är att hon är svårläst. Detta är ingen underhållningslitteratur. Jelinek är inte nådig mot sina karaktärer, de plågas och förnedras, fysiskt och psykiskt. Det är äckligt, smärsamt och sorgligt. Språket är fullkomligt lysande, men svårgenomträngligt. Jelinek blandar högt och lågt. Gammaldags meningsbyggnad och ålderdomliga ord används för att beskriva de mest banala ting. Mitt i allt det högtravande dyker det helt plötsligt upp svordomar och könsord.

Varför ska man då läsa detta elände? Jo, genom sin skruvade framställning dissikerar Jelinek relationen mellan människa och ekonomi, samhälle och sexualitet. Det är vansinnigt intressant och flera gånger har jag känt att det gått upp ett ljus för mig under läsningen "Aha, kanske är det så att...". Sen ska man läsa henne för språkets skull. Elfriede Jelinek är en sann konstnär. Mitt i allt det nattsvarta och vedervärdiga, lyckas hon göra situationer...dråpliga, komiska. Hon har en torr humor som är genial.

Allra bäst av det jag läst av Jelinek, tycker jag om Pianolärarinnan. Den är också en utmärkt bok att börja med om man vill närma sig henne. Jämförelsevis lättläst, mindre våld och sexuell förnedring än i exempelvis Lust. Pianolärarinnan finns även som film, vilken jag hört ska vara bra den med.

/Klara

Visst finns det gudar i Alabama

av Joshilyn Jackson

Arlene har gjort en deal med Gud. Om han gör så att ingen hittar kroppen, så ska hon aldrig mer ljuga, aldrig mer ha sex före äktenskapet, och aldrig återvända hem till Alabama. Gud håller sin del av avtalet i tio år, men sedan händer något som gör att Arlene ställs ansikte mot ansikte med sitt förflutna. Och samtidigt ger hennes pojkvän henne ett ultimatium: antingen tar hon med sig honom till Alabama för att presentera honom för sin familj, eller så är deras förhållande slut. Vilket skulle vara mycket lättare om han inte råkade vara svart, och hennes familj inte var rasister hela högen...

Låter det bisarrt? Det är det, på ett underbart sätt! Det finns ingen beskrivning som gör den här romanen rättvisa. Den handlar om mord, kärlek, familjeband och fördomar, och den är lika överraskande som den är rolig. Ett rent nöje att läsa!

/Sanna

En ordsymfoni som förvånar

Varje jul läser jag en bok som faller utanför min vanliga preferensram. Eftersom jag blir lätt generad brukar jag skippa kärleksromaner så Jungfrutronen av Sue Monk Kidds verkade vara det perfekta valet som årets julbok. Den visade sig dock inte vara alltför generande trots lovande baksidetext.

Huvudpersonen Jessie far tillbaka till sitt föräldrahem när hennes mor huggit av sig sitt pekfinger. Det verkar inte röra sig om någon olycka utan modern verkar på ett mycket medvetet sett siktat köttyxan och kapat fingret. Varför?

Jessie och modern har haft ett bräckligt förhållande ända sen fadern gick bort när Jessie bara var 9 år. Trevande försöker Jessie nå sin mor och börjar samtidigt reflektera över sitt eget liv. I samma veva möter hon en munk, broder Thomas, som fungerar som en slags katalysator för Jessies uppvaknande (i brist på bättre ord). Faderns död finns hela tiden i bakgrunden och det förflutna dyker ständigt upp till ytan.

Jungfrutronen är en lättsam bok om relationer, både Jessies relation till sig själv och till andra. Det som överraskar är språket. Detta är stundtals väldigt ovanligt, inte nödvändigtvis särskilt bra men det är trevligt med ett språk som överraskar. Om det beror på författaren eller översättaren låter jag stå osagt. Avslutningsvis så ger jag prov på en av mina favoritbeskrivningar från boken.

Huvudpersonen Jessie tänker på sin man:

"Hans hår och ögon hade de fylliga höstfärgerna som för tankarna till majskolvar och tacksägelsearrangemang, och han hade en vacker grop i hakan."

Hur ser en sådan karl ut undrar jag.

God fortsättning! / Wilda