Det har tagit mig lång tid att förmå mig att läsa Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Det var ju en hel del ståhej kring den när den kom, och därför tänkte jag att den kunde vara intressant. Men redan vid titeln tar det nästan stopp för mig. Jag blir så provocerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vad vill Sandahl med den titeln? Att alla tjejer unisont ska resa sig upp och göra vågen?
Nu gör jag det oförlåtliga och blandar ihop person och fiktion. Bara för att Sandahl skriver en bok om unga män som vill ha applåder för att de inte beter sig direkt illa, behöver han ju inte vara av samma åsikt själv. Men, jag kommer inte ifrån känslan att han vill ha något sagt, både med titeln och med hela romanen. Detta något kan lite enkelt sammanfattas i följande sensmoral: tjejer tycker inte om snälla killar, utan är bara intresserade av skitstövlar, därför måste snälla killar också börja bete sig illa, annars får de aldrig ligga. Typ. Har ni hört den förr? Det har jag. Gäääsp. Och det var länge sedan jag läste om karaktärer som tyckte så förtvivlat synd om sig själva.
Synd. För Sandahl skriver bra och boken är spännande. Man vill veta hur det går. Ibland lyckas han också gå utanför ramarna för sin sensmoral (som jag så schematiskt beskrev ovan). Och då blir det intressant. Ämnet - unga män och maskulinitet - är ju faktiskt angeläget.
/Klara
