Ett hem vid världens ände

av Michael Cunningham

På sistone har jag varit rastlös. Jag har svårt för att se på film, kan inte koncentrera mig på att skriva, och om en roman inte fångar mig inom tio sidor lägger jag av. Jag lånar hem berg av böcker som jag bara bläddrar lite slött i och sen lämnar tillbaka olästa. Det mesta tråkar ut mig.

Därför var det så underbart att börja läsa Ett hem vid världens ände. Boken handlar om Jonathan och Bobby, som växer upp som bästa vänner i en amerikansk småstad på 1970-talet. Deras vänskap blir till kärlek som håller i sig ända tills Jonathan flyttar för att börja på college.

I vuxen ålder återförenas Jonathan och Bobby i New York. De flyttar ihop i en lägenhet i ett nedgånget kvarter tillsammans med den äldre kvinnan Clare. Jonathan brottas med att bli vuxen, sin rädsla för AIDS och svartsjukan när Clare och Bobby inleder ett sexuellt förhållande. Triangelförhållandet kompliceras ytterligare när Clare blir gravid. I ett försök att bygga upp ett gemensamt liv flyttar alla tre ut till ett hus utanför staden.

Ett hem vid världens ände är en stillsam, vacker berättelse om ensamhet, förlust, kärlek och överlevnad, skriven med otrolig fingertoppskänsla. Det är en njutning från första sidan till sista, trovärdig och lätt att leva in sig i.

/Sanna

Till Mervas

av Elisabeth Rynell

Marta, Mart! Jag är i Mervas. Längre bort går det inte att komma. Och inte närmare heller. Din Kosti.

Så står det i brevet Marta får från sin ungdoms älskade, en man hon inte haft kontakt med på tjugo år. De korta raderna, nedklottrade på en bit kopieringspapper, drar genom henne som en stark vind och för med sig minnen från det förflutna. Hon säljer sina saker, köper en bil och ger sig av till Mervas, ett nedlagt gruvsamhälle mitt i den norrländska ödemarken.

Till Mervas är en smärtsamt vacker, stillsam skildring av en kvinnas strävan efter att återta det liv hon gömt sig för i nästan tjugo år. Det är en läsupplevelse som griper tag och skakar om, en bok värd att återkomma till. Elisabeth Rynell har även gett ut lyrik och det märks. Språket är poetiskt och sakligt på en och samma gång, skört och oerhört vackert.

Jag har hört andra beskriva romanen som tung, deprimerande och kall, men själv upplevde jag den som trösterik och vilsam, även om den stundvis fick mig att gråta.

Boken nominerades till Augustpriset 2002.

/Sanna