Children of men

Varför jag inte sett Children of men tidigare är en gåta (den är inte precis ny). Dystopier är ju bland det bästa jag vet. Särskilt bra tycker jag att de gör sig i visuella media, jag kollar hellre på det än läser det. Samma sak med deckare förresten. Läser nästan aldrig deckare, men har antagligen sett alla avsnitt av Midsomer Murders som finns att tillgå. Inte heller har jag läst Children of men av P.D James. Men dystopier som film/tv är alltså min melodi. Minns ni Dark Angel som gick på 4:an för ett antal år sedan, med Jessica Alba? Varje måndagkväll samlades vi, ibland 10-15 personer, för att kolla i min lägenhet om 15 kvm (finns det hjärterum så finns det stjärterum). Det var liksom veckans höjdpunkt. När serien lades ned och slutade mitt i en cliffhanger var vi otröstliga.

I Children of men får vi följa med till Storbritannien 2027. Sedvanliga dystopiingredienser återfinnens, såsom miljöförstöring, laglöshet, fattigdom, politisk/religiös extremism och en korrumperad och repressiv statsapparat. Dessutom har mänskligheten blivit infertil. Det har inte fötts ett barn på 18 år, ett faktum som sprider en känsla av hopplöshet över hela världen.

Vår hjälte, Theo Faron, får ett uppdrag av en gerillagrupp: att hjälpa en flykting att lämna landet. Alla behandlar hennes som om hon vore gjord av glas och värd sin vikt i guld. Theo förstår snart varför. Hon är gravid i åttonde månaden.

Infertilitetstemat i denna dystopi tycker jag är intressant. Dels frågor som rör hur vuxna påverkas av att det inte finns några barn, inte någonstans. Men också frågan om individ kontra kollektiv i detta fallet. Det första barnet som föds på 18 år kan bli en symbol för hopp för hela mänskligheten. Men har man rätt att använda en människa, ett barn som politiskt flaggskepp? Jätteintressanta frågor, som gärna hade kunnat diskuteras grundligare (kanske ska läsa boken ändå...).

Varning utfärdas för mycket våld och obehagliga scener. Men överlag en spännande och tankeväckande film. Och slutligen - Clive Owen. Är han snygg, eller är han snygg?!

Låna den av oss!

/Klara

Bättre än Twilight

Det tycker i alla fall jag, om Stephenie Meyers vuxenroman Genom dina ögon. Missförstå mig rätt, jag var helt uppslukad av Twilight Saga när jag läste dem på ljudbok. Låg hemma på min kammare och glömde bort att äta, tvätta mig, you name it. Det var en kärlekshistoria som spelade på helt rätt strängar, så att man blev alldeles matt och själv nästan lite kär i Edward Cullen.

Men Genom dina ögon är så otroligt mycket mer intressant. Antagligen är det genren som tilltalar mig, sci-fi och dystopi. Jorden har blivit kolonialiserad av en art som heter Själar. De är en parasit, som behöver en värdkropp för att överleva. När en Själ väl ockuperat en värdkropp börjar den ta över. Den har tillgång till sin mänskliga värds minnen och känslor, men människan själv försvinner. Men ibland går någonting snett. En själ som kallas Vandraren opereras in i den mänskliga värden Melanie. Problemet är att Melanie vägrar ge upp sin kropp och sitt medvetande. Hon kan inte dö innan hon vet att hennes älskade är i säkerhet.

Personligen gillar jag dystopier för att de tvingar en att tänka på det som är obehagligt. Instinktivt reagerar jag mot att en annan art ska kolonialisera jorden och utplåna mänskligheten. Men samtidigt, precis som Meyer låter själarna påpeka, gör vi människor vårt bästa för att utplåna både vår art och vår planet på egen hand. Förtjänar vi verkligen att finnas, som art betraktat alltså?

Sen, eftersom det är Stphenie Meyer vi talar om, är Genom dina ögon givetvis en kärlekshistoria också. Inte lika intensiv som i Twilight och därför inte heller lika störande. Det är svårt att inte påverkas av Meyers romantik, men så fort jag tittar på det utifrån blir jag lite bestört. Hennes hjältinnor är så barnlika och själuppoffrande och hennes hjältar alltid aggressiva och överbeskyddande. Jag undrar vad Freuds skulle säga...

/Klara