Om Gud kom ut för fem år sedan och jag har gått och sneglat på boken sedan dess. Egentligen vet jag inte varför det tagit mig så länge att börja. Var det ämnet som kändes för stort, för främmande? Eller var det att Jonas Gardell är en fantastisk komiker, men att jag tvivlade på hans förmåga att skriva facklitteratur på ett övertygande sätt?Det var med viss skepsis som jag lånade hem boken. På baksidan står det att den riktar sig till likväl troende som tvivlande. "Den kan läsas av den bibelvane lika gärna som av sökande som ännu aldrig öppnat en bibel. I boken söker Jonas Gardell Guds spår. Följ med på en resa, på spaning efter Gud."
Att likna böcker vid resor är en uttjatad kliché, men i det här fallet är det svårt att hitta en mer passande beskrivning. Efter bara några sidor är jag fast. Gardell menar att den kristna guden inte är en gud, utan resultatet av mängder av gudsbilder som smält samman under historiens gång. Med utgångspunkt i Gamla Testamentet tecknar han en fascinerande berättelse om en näst intill schizofren gudomlig kraft som går från att vara en enkel, personlig stamgud till en krigs- och skapargud så helig att ingen människa kan se hans ansikte och överleva.
Boken tar sin början i Gardells personliga gudsbild och den ständiga frågan om hur Gud kan vara både kärleksfull och blodtörstig på en och samma gång. Jag tror inte alls att man behöver vara kristen för att uppskatta den. Med sitt personliga tilltal kan boken med fördel läsas som en roman om kampen mellan gudar och människor genom årtusendena.
/Sanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar