..eller en berättelse om en stad? Ja, i Vi, de drunknade får läsaren allt och lite till! Staden som står i centrum är danska Marstal, som trots sin litenhet kan beskrivas som en världsmetropol. Marstals historia är tätt sammanflätad med sjöfarten och i Marstal kan man träffa på den första dansk som korsat Afrika eller någon annan som seglat 17 år utanför Japans kust. Märkliga och främmande föremål fraktas hem eller vad sägs om en turkisk vattenpipa, amforor från Kefalos, en indisk amulett eller varför inte...ett skrumphuvud?
Boken börjar väldigt våldsamt med det dansk-tyska kriget om Slesvig- Holstein 1848 . Först tror jag att det är en krigsroman men just som jag ska lägga ifrån mig den, lite snopen och besviken, (jag hade ju hoppats på mer!), så ändrar boken karaktär och blir plötsligt en sjöroman. Och såna älskar jag! I centrum står först Laurids Madsen som under kriget flyger i luften när hans skepp sprängs, men räddas av de tunga sjöstövlarna. Laurids blir sig aldrig riktigt lik efter himlafärden och plötsligt försvinner han, liksom många andra sjömän före honom. Men sonen, Albert, är övertygad om att Laurids lever och ger sig ut på en lång och innehållsrik resa över haven för att söka efter sin far.
Författaren kommer själv från Marstal och han känner sin stad. Många som läst boken reagerar över att kvinnorna fått så liten roll i boken, men så ser jag det inte riktigt. Det är lika mycket kvinnornas historia som beskrivs, hur de sliter i vardagen med ögon som är röda av trötthet och gråt och hur de väntar och längtar efter sina män som kommer hem ibland och sedan lämnar dem igen för nya resor på haven.
Vi, de drunknade är visserligen evighetslång och lite småtråkig och långrandig på sina ställen ,men det gör inget, för det är fantastisk läsning man erbjuds! Så många skrönor, så många öden, så många vackra, dramatiska och våldsamma bilder författaren planterar i huvet på sin läsare! Jag läser och läser och trots att jag ibland svär över dess omfång önskar jag att den aldrig ska ta slut!
/Karin
