Klockan 21.37

av Karin Alfredsson

En av mina favoritförfattare alla kategorier!

Det här är den tredje boken om kvinnoläkaren Ellen Elg, som när historien börjar, just fått sitt andra barn och är mammaledig. Hon får ett erbjudande från en holländsk kvinnoorganisation om att följa med båten Aurora till Polen och där ankra på internationellt vatten för att kunna erbjuda polska kvinnor abort, sexualrådgivning och preventivmedel. Allt detta är förbjudet i Polen, med den självklara följden att de många illegala aborterna får förödande konsekvenser för många kvinnor. Förbudet, som till stor del beror på att den katolska kyrkans förtryckarfascism nästlat sig in i politiken, leder givetvis också till att många barn föds ovälkomna till misär och elände.

Ellen, som också i de tidigare böckerna engagerat sig i, och arbetat för kvinnors utsatta situation i både Vietnam (Kvinnorna på 10:e våningen) och i Zambia (80 º från Varmvattnet) känner att hon måste tacka ja till det här erbjudandet. Det ska visa sig att uppdraget är långt ifrån riskfritt…..

Parallellt med Ellens familjeliv får vi följa några medlemmar ur en polsk familj av idag, men vi får också insyn i en rätt så ruggig organisation med rötterna i USAs religiösa högerextremistiska antiabortrörelse, som håller på att etablera sig i Polen med hjälp av vilsna ungdomar som kyrkan fått sitt grepp om. De kallar sig Hela Polens ungdom och har en mycket konservativ inställning till det mesta som rör kvinnors rättigheter och jämställdhet överhuvudtaget.

Genom bokens berättelse löper också en privat brevväxling från 1960-talet, alltså på den tiden när abort var förbjudet i Sverige men tillåtet i Polen….

Som i de andra böckerna om Ellen Elg, säger Karin Alfredsson även här att allt viktigt är sant, trots den påhittade inramningen.

En jättebra spänningsroman som engagerar djupt!

Karin Alfredsson är journalist och författare, har jobbat som reporter på Aftonbladet och som redaktör för Aktuellt. Hon har också skrivit för Sidas tidning och bott i flera olika länder. För sin första bok om Ellen Elg (80º från Varmvattnet) fick hon Svenska Deckarakademins debutantpris.

Ewa Nyhlén

Den orolige mannen

av Henning Mankell

Här känns det som att vi tar adjö av Kurt Wallander, och det en mycket trött och inte helt frisk kommissarie vi möter. I epilogen säger Mankell själv att detta är den sista boken om Ystadspolisen Kurt Wallander, som nu hunnit bli 60 år, men trots det inte blivit varsammare med sig själv eller sitt liv.

I långa stycken känns det som om Wallander gör upp med sitt liv och sitt åldrande – att det inte går att förvänta sig något mer positivt av livet när man nått så här långt. Han bereder sig på en tilltagande skröplighet och han är rädd för döden.
Han köper ett hus och en hund – Jussi – och flyttar ut på landet.

Dottern Linda har träffat en man och skaffat barn. Wallander har alltså blivit morfar till en liten flicka – Klara – som verkar vara den enda ljusglimten på hans annars rätt dystra himmel.
En dag försvinner Lindas svärfar, den pensionerade sjöofficeren Håkan von Enke, spårlöst under sin vanliga promenad på Djurgården. Stockholmspolisen får hand om fallet, men Wallander blir givetvis engagerad, fast mer som privatspanare. Han har nämligen gott om tid, eftersom han just blivit suspenderad från sin tjänst för ett tag framöver.

Det finns inga spår efter von Enke och efter ett tag försvinner även hans hustru Louise lika spårlöst. Frågetecknen blir bara fler, samtidigt som Wallander nystar, funderar och letar uppslag och trådändar. Till slut börjar det hända saker och vi leds tillbaka till 1980-talet och jakten på U-båtar i svensk skärgård. Wallander befinner sig plötsligt 2008 mitt i det kalla kriget igen, med politiska spänningar och spionhärvor som involverar både Ryssland och USA. Och hur var det egentligen med Sveriges alliansfrihet?

En rätt så spännande bok när Kurt Wallander väl får upp ångan och hans fenomenala förmåga att se och att tolka det han ser, tar fart.

Men som helhet är det en rätt tragisk historia som färgas mycket av Wallanders egen sorgsna övertygelse om att livet nog inte har särskilt mycket mer att erbjuda, och att samhället gått åt helvete.

Ewa Nyhlén

Tjuvarnas stad

Den här boken är så välskriven och är ett sådant mästerstycke att man skulle kunna tro att den är skriven av en av de riktigt stora, gamla, klassiska författarna. Den här författaren, David Benioff, är ung, amerikan och har skrivit flera filmmanus. Han har lagt stor vikt vid språket och den berättarteknik som kännetecknar en bra roman. Personerna är komplexa och levande, intrigen är trovärdig och den har ett lite oväntat slut. Det är spännande, roligt och sorgligt Historien utspelar sig under brinnande krig. Leningrad är belägrat av tyskarna. Under några dygn utspelar sig en kamp om livet för de två unga männen boken handlar om. De skall genomföra ett till synes omöjligt uppdrag och bli fria. Om de misslyckas kommer de avrättas. Boken lär ha verklighetsbakgrund

Läs denna underbara bok. / Lili

Lycka är en god bok!

Efter föregående besvikelser på litteraturfronten kände jag att jag verkligen behövde läsa någon bra för att få tillbaka tron på litteraturen och dess kraft igen. Var dock lite misstänksam mot denna bok eftersom jag inte var så jättelyrisk över den förra, Vindens skugga. Men skam den som ger sig, författaren förtjänade en chans till och- oh, vilken lycka! En spännande dramatisk, oförutsägbar roman om det skrivna och framförallt- det oskrivna!

David Martín är en ung författare på väg att nå framgång men vars liv förmörkas av en olycklig kärlekshistoria. En dag träder en man, som påstår sig vara förläggare, fram ur skuggorna och ger honom ett märkligt erbjudande som han inte kan motstå: David ska skriva en bok åt honom, en bok av ett slag som världen aldrig tidigare skådat. I utbyte ska han få en stor summa pengar, och kanske något annat.

Så spännande, så vacker och som tur är- så tjock! Håller inte med en läsare som tyckte att man borde läsa Claes Ohlsson-katalogen istället, däremot en annan läsare som menade att om man bad Da Vinci, Picasso, Salvador Dali och Carl Larsson att skriva en bok så hade det blivit den här. Konstig, otäck men framförallt- njutningsfullt välskriven och alldeles alldeles underbar! Sträckläste hela natten och slutade inte förrän vartenda litet ord i boken var färdigläst...Ska nu ge mig i kast med Vindens skugga igen för att se om jag gjorde en missbedömning förra gången.

/Karin

Alla thrillers och deckare är inte bra..

Jag ska inte sticka under stol med att jag älskar spännande böcker, både thriller och deckare. Det mesta går ner trots att kvaliteten växlar. Jag är inte kräsen när det gäller deckare, men jag föredrar naturligtvis överlag BRA böcker. Den här boken, Svart marmor av någon som heter David Ericson, är inte bra. Den är nog den sämsta jag läst på flera år och jag är förundrad över att den getts ut över huvud taget. Handlingen usel, språket uselt. Känns som om den är skriven av en omogen men råbarkad chaffis som haft tråkigt när han kört på vägarna, kunskapen om yrket verkar stort. Språket är rått med massor av grova ord, jag är inte känslig, men någonstans går gränsen! hade mina föraningar redan vid omslaget, men längtade desperat efter god spänning..Läs inte!!



Ytterligare ett bottenapp i träsket av spänningslitteratur. Den kära Mårtensson har ju hängt med ett tag så jag tyckte att det skulle vara ett säkert kort där man redan i förväg vet vad man har att vänta. Oj, oj. Mårtensson har som sagt hållit på i några år, men tiden verkar gått honom helt förbi. Det värsta jag vet i böcker är engelska uttryck eller ännu värre svengelska. Det har visserligen varit modernt någon gång har jag för mig, men inte nu för tiden väl? Dödssyndens karaktärer svänger sig alla med svengelska, kanske för att verka käcka, vad vet jag? I mina öron låter det bara töntigt! Många manliga författare ger sig på den stora utmaningen att allt för ingående beskriva sina karaktärers kläder. Ofta blir jag alldeles häpen över vad folk kan ha på sig! Har någon man verkligen gula byxor nu för tiden, särskilt när han ska vara finklädd? Hjälp! Dessutom vet man att författaren börjar bli till åren när namnen på personerna i böckerna inte riktigt stämmer överens med den ålder de har, alltså när yngre personer har namn som ingen i den åldern heter i verkligheten. Förutom ovanstående sågningar så är jag inte intresserad av böcker där höga företagsledare, kungar eller presidenter dör som flugor, tacka vet jag deckare som handlar om vanliga människor, det är ju då det blir läskigt! Nej, den här boken avslutades aldrig, historieföreläsningar, den sega handligen och den högljudda töntvarningen blev till slut för mycket. Läs inte den här heller!

/Karin

Ett hem vid världens ände

av Michael Cunningham

På sistone har jag varit rastlös. Jag har svårt för att se på film, kan inte koncentrera mig på att skriva, och om en roman inte fångar mig inom tio sidor lägger jag av. Jag lånar hem berg av böcker som jag bara bläddrar lite slött i och sen lämnar tillbaka olästa. Det mesta tråkar ut mig.

Därför var det så underbart att börja läsa Ett hem vid världens ände. Boken handlar om Jonathan och Bobby, som växer upp som bästa vänner i en amerikansk småstad på 1970-talet. Deras vänskap blir till kärlek som håller i sig ända tills Jonathan flyttar för att börja på college.

I vuxen ålder återförenas Jonathan och Bobby i New York. De flyttar ihop i en lägenhet i ett nedgånget kvarter tillsammans med den äldre kvinnan Clare. Jonathan brottas med att bli vuxen, sin rädsla för AIDS och svartsjukan när Clare och Bobby inleder ett sexuellt förhållande. Triangelförhållandet kompliceras ytterligare när Clare blir gravid. I ett försök att bygga upp ett gemensamt liv flyttar alla tre ut till ett hus utanför staden.

Ett hem vid världens ände är en stillsam, vacker berättelse om ensamhet, förlust, kärlek och överlevnad, skriven med otrolig fingertoppskänsla. Det är en njutning från första sidan till sista, trovärdig och lätt att leva in sig i.

/Sanna

Blåsta - Nedskärningsåren som formade en generation

av Gustav Fridolin

Åttiotalisterna är den första generation som inte förväntar sig att få det lite bättre ställt än sina föräldrar. Det är generationen som växte upp under 90-talets ekonomiska kris och massiva nedskärningar inom den offentliga sektorn som ledde till att skolkuratorer försvann, fritidsgårdar stängdes, skolbibliotek lades ned och lärartätheten minskade.

Gustav Fridolin diskuterar med stort engagemang nedskärningarnas effekter på en hel generation. Han skriver förvånansvärt personligt och varvar statistik och aktuell forskning med minnen från den egna uppväxten i nittiotalets Sverige.

Det är en viktig bok, och särskilt aktuell nu när vi är inne i en ny kris utan att ha hämtat oss från följderna av den förra. Ibland kan jag tycka att Fridolin generaliserar lite väl brett, och störa mig på att upplevelser som han beskriver som universiella för alla åttiotalister i själva verket är stadsfenomen och inget jag känner igen från min uppväxt i den tornedalska glesbygden. Ändå är Blåsta en spännande, engagerade, och mycket läsvärd bok.

/Sanna