Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Detta är en riktigt tokig bok. Bara uppslaget är hur kul som helst. Allan Karlsson som ska fylla hundra år rymmer från ålderdomshemmet på sin födelsedag. Han har helt enkelt ledsnat på det tråkiga inrutade livet åldringsvården kan ge. Allan öppnar helt enkelt bara fönstret och kliver ut i friheten. Han inser att han måste försvinna från den lilla orten så snabbt som möjligt då både kommunalråd och tidningsreportrar skall uppvakta honom och att det kommer bli uppståndelse när de inser att han är försvunnen. På busshållplatsen kommer han över en väska som han lovar vakta åt en man medan mannen går på toaletten. Men Allan åker i stället iväg med bussen som kommer in på stationen och tar mannens packning med sig. Det är upptakten till att både polisen och mannen med väskan som visar sig vara kriminell och riktigt farlig jagar Allan Karlsson. Det ena tokigare än det andra händer på vägen och galenskaperna staplas på varandra att det till slut nästan blir lite för mycket. Författarens pauser är lika händelserika som den drivande historien. Men tillbakablickarna på den gamle mannens liv är kanske roligast. Vi får följa honom från hans födsel fram till den dag han rymmer genom fönstret. Hur Allan påverkar världspolitiken på sitt nollställda och coola vis. Vi möter president Truman, Churchill, Castro , ja alla de verkligt inflytelserika i världshistorien som är samtida med huvudpersonen. Allan Karlsson är eftertraktat för sina kunskaper i kärnfysik som är lätt som en plätt för denne man som bara gått 6 år i folkskola. Hans okomplicerade sätt att förhålla sig till livet där tanke och handling är samma sak följer som en röd tråd genom hela romanen.

På omslaget står det att Lasse Berghagen tycker att det är den roligaste bok han läst.

Och visst är den rolig. Det påminner mycket om vår käre Arto Paasilinnas berättarkonst, men i svensk tappning, kanske inte lika skarpsinnigt och språkligt elegant som Paasilinnas texter men väl värd att läsa och bli road av.

/ Lili

ANDNINGSGUNGA av Herta Müller

Årets nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, är en så begåvad och intressant författare. Hon är en illusionernas mästare. För var gång du öppnar boken är du omedelbart på den plats berättarjaget är. Det är stor magi och jag blir hänförd.

Denna gång är historien inte självupplevd men det är en sann berättelse om den unge, Oskar Pastiors, som deporteras till ryskt fångläger i slutet av andra världskriget. Alla arbetsföra tyskspråkiga rumäner tvångsförflyttades till arbetsläger i Sovjetunionen 1944. Denna bok är ett dokument över denna händelse. Mycket läsvärd / Lili

Jag skulle vara din hund...av Anneli Jordahl

Väntan. Och mer väntan. Häftiga humörsvängningar. skratt. Och gråt. Det är kärlek. Lycklig- och olycklig, men dock- alltid denna kärlek. Som inte förändrats särskilt mycket genom tiderna, bara formen på det vi väntar på. Nu: sms, mail, mobilsamtal eller vanligt telefonsamtal. Då: Brev. Brev brev och åter brev är vad Ellen väntar på i denna bok. Ellen Key och Urban von Feilitzen finner varandra under det radikala 1880-talet, då äktenskapet och könsrollerna har börjat ifrågasättas. Båda är kritiker. Ellen arbetar som lärare och bor i Stockholm. Urban är godsägare och bor med sin fru och sina fyra barn utanför Linköping. Kärleken blir himlastormande men svår, Urban tvekar ständigt mellan kärleken till Ellen och sin familj. Ellen väntar och väntar, på nästa brev, på nästa möte, på nästa kärleksförklaring. De kan inte leva utan varandra, men inte heller riktigt med varandra. Och Ellen längtar efter ett eget barn..

Ellen Key är känd som författare och pedagog. Som författare skrev hon bland annat en biografi över sin far, böcker om folkbildning, arbetarrrörelsen och samtidspolitiska pamfletter, och författaranalyser. Det verk som blivit mest omtalat är Barnets århundrade (1900) som översatts till ett tiotal språk och handlade om Keys synpunkter på skola och uppfostran.

Läsaren får ta del av några av de ofantligt många brev som de älskande skrev till varandra genom åren. Ellen framställs helt subjektivt, utan några som helst brister, men språket är vackert, och poetiskt, handlingen gripande och sorglig. Det är en speciell roman, det långsamma tempot något ovant, men om den får den tid den kräver är denna roman en pärla!

/Karin

Borta Bäst av Sara Kadefors

Den här boken var både rolig och socialrealistisk på ett uppfriskande sätt. Kadefors är bra på samhällsskildringar utan en massa pekpinnar. Det är en god berättelse med personer som hamnar i svårigheter på grund av karaktärsfel eller omständigheter och så småningom kommer till insikt och tar nya beslut för att förändra sina liv.

Den vackra och belevade Sylvia rör sig smidigt i sina märkeskläder och ingen anar att hon äter rester på restaurangen och tvättar sig på toaletten på Ikeas varuhus. Hon har vissa principer trots att hon är hemlös och utblottad. Det har även Lisbet, knarkaren och Astrid, bibliotekarien som blir Sylvias nya vänner.

Boken är så spännande, en riktig bladvändare. Att bokens omslag är så tilltalande både i färg och struktur var ett plus.

Läsvärd är även Sara Kadefors ungdomsroman,"Sandor Slash Ida". / Lili

Sista julnöten!

”Glad jul, morbror!” ropade någon med munter röst. ”Gud välsigne dig!”
Det var Scrooges systerson som kom in på kontoret. Gubben hade inte hört hans steg i gränden och blev fullständigt överrumplad.
”Asch!” muttrade Scrooge. ”Tala inte med mig om sådana dumma påhitt!”
Scrooges systerson var varm efter sin raska promenad i kylan, och hans kinder glödde varmt rosenröda. Ögonen glänste, och andedräkten stod som en sky omkring honom.
”Julen är väl inget dumt påhitt, morbror!” sa Scrooges systerson. ”Det menar du väl ändå inte!”
”Jo det är just vad jag gör”, sa Scrooge. ”Glad jul, säger du! Vad har du för rätt att vara glad? Har du någon anledning till det kanske? Så fattig som du är!”

Texten är hämtad från en klassisk julsaga men vem skrev den? Mejla svaret till: bibliotek-kultur@alvdalen.se och vinn lite jullitteratur!

Nobelveckan - Vilka ska man läsa?

Man kan ju tro att en bibliotekarie läst alla noblepristagare. Så är inte fallet, i mitt fall. Av 106 pristagare genom tiderna vet jag med säkerhet att jag läst något av 27 av dem. Många av de 106 utvalda tror jag är astrista och förtjänar den glömska vari de fallit, och jag har ingen som helst avsikt att någonsin läsa dem. Några skäms jag över att inte ha läst, till dessa hör exempelvis Toni Morrison och Doris Lessing. Jag vet ju att jag kommer att älska dem när jag väl läser, det är ödesbestämt.

Sen är jag nyfiken på ytterligare några. Har någon läst och har en åsikt? Hojta gärna till!

Ivo Andric (1892-1975, Bosnien-Hercegovina/Jugoslavien)

Balkanhalvöns sorgliga historia fascinerar mig. Splittrat och enat, om vart annat. Ibland betraktat som en stat, med ett folk. Sedan inbördeskrig och grannar som mördar varandra. Ivo Andric skrev främst historiska romaner om området, från tiden när det var under turkiskt herravälde (1400-1500 e. kr, lite beroende på). Klara säger "Ja tack" till detta.

Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008, Ryssland/Sovjetunionen)

Kapten i sovjetiska armén och sedan fänglsad i sibirien under Stalin, benådades efter dennes död. Hans verk handlar bland annat om vardagslivet i dessa läger. Sjukt intressant.

Naguib Mahfouz (1911-2006, Egypten)

Läste för några månader sen Alaa al-Aswanys Yacoubians hus (2003), som var en fascinerade skröna, vilken kretsade kring just Yacoubians hus och den gata där det låg. Man fick möta en rad olika människor och deras livsöden i det moderna Egypten. Vad jag förstått är den inspirerad av en roman av Mahfouz, nämligen Midaqq-gränden från 1947. Eftersom jag gillade al-Aswany, vill jag ju gärna bekanta mig med dennes inspirationskälla.

Harold Pinter (1930-2008, England)

Dramer måste inte bara ses på teatern. Ibland är det himla skönt att läsa dramatik, det glömmer man lätt bort. Man får en hel historia, som i en roman, men mycket mindre textmassa att arbeta sig igenom. Pinter känns som en färgstark gubbtjyv, både i liv och dikt. Arg politisk aktivist, som kallat Tony Blair för "massmördare", men samtidigt försvarat Kuba och självaste Slobodan Milosevic. Jag tror inte att hans dramatik går i samma anda (för det har jag verkligen ingen lust att läsa), utan snarare handlar om mänsklig kommunikation. Värt ett försök.

/Klara

Nobelveckan - Orka läsa poesi?!

Genom åren har nobelpriset i litteratur tillfallit en brokig skara författare. Tänkte göra ett nedslag hos tre sinsemellan mycket olika poeter. En tråkig, en svår och en riktigt bra (enligt mig då, såklart). Here goes:

Verner von Heidenstam (1859-1940)

Svensk gubbe, som avverkade kvinnor på löpande band och beundrade Mussolini. Inte poet i första hand kanske, utan prosaist. Men jag lägger fokus på poesin, för prosan är så tråkig att man riskerar att dö av leda om man ger sig in där. Till exempel finns där att läsa novellsamlingen Karolinerna, om svenska soldater under och efter Stora nordiska kriget (1700-1721). Ansatsen att beskriva kriget ur fotsoldaternas, snarare än kungar och fältherrars, ögon är förvisso lovvärd.

Ett smakprov ur Heidenstams poetiska repertoar, en liten dikt kallad Mannens sista ord till kvinnan:

Jag följde kärleksyr din rosenstig;

det tillhör stormens muntra tid och våren.

Jag mötte dig med löjen och med krig;

det tillhör sommaren och mandomsåren.

Du vart min lycka och jag tackar dig;

det tillhör hösten, då man bäddar båren.

Heidenstam skilde sig alltså tre gånger under sitt liv. Jag undrar om han är ironisk, eller om denna dikt är skriven till Kvinnan, snarare än någon specifik...

T S Eliot (1888-1965)

Mest känd för den 433 långa, med notapparat försedda, dikten The waste land. Den utkom 1922 och är ett försök att sätta fingret på det krigshärjade Europa. Titeln är talande, landet är fysiskt skadat och människorna i det förvirrade, desillusionerad och vilsna. Stilen är experimentell och notapparaten behövs... Svårtläst med vacker. I den utgåvan vi har på biblioteket finns en CD med, där Eliot själv läser uttdrag ur The waste land. Svårt att hänga med, men han läser väldigt bra och det känns både mysigt och inte så lite intellektuellt att lyssna på!

April is the cruellest month, breeding

Lilacs out of the dead land, mixing

Memory and desire, stiring

Dull roots with spring rain.

Musikalen Cats bygger på en diktsamling av T S Eliot. Hans största bidrag till eftervärlden?

Wislawa Szymborska (1923- )

Egentligen är jag fel person att skriva om poeter, eftersom jag sällan, nästan aldrig, läser poesi. Det är svårt, tycker jag. Det är något med formatet, att så mycket information måste in på så lite plats, att varje ord är betydelsebärande (så är ju inte fallet med all poesi såklart). I en roman kam man ofta skumläsa och ändå hänga med. Poesi kräver en helt annan typ av fokus. Orka.

En poet jag faktiskt orkar läsa är polskan Wislawa Szymborska. Hon är fenomenal på att få till det, så att hennes dikter är lättlästa, utan att bli banala. Viktigt och vardagligt behandlas på vackert men begripligt språk. Hon har skrivit en dikt om just poesi, som får avsluta det hela:

Somliga gillar poesi

Somliga-

alltså inte alla.

Inte de flesta, bara ett mindretal.

Om man inte räknar skolorna där de måste,

och poeterna själva,

så går det väl två såna på tusen.

Gillar-

men gillar gör man också makaronibuljong,

man gillar komplimanger och blått,

man gillar sin gamla sjal,

man gillar att hålla på sitt,

man gillar att klappa hunden.

Poesi-

fast vad är poesi för nånting.

Månget vingligt svar har getts på den frågan.

Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,

som i ett räddande räcke.

/Klara