Mario Vargas
Llosa är en gudabenådad historieberättare och hans språk är så vackert och rikt. Trots att det är en mycket speciellt komponerad bok är handlingen ganska lätt att följa. Den lilla boken består av 165 sidor med 15 korta kapitel och ett
pinakotek, (ett tavelgalleri). Huvudberättelsen handlar om den rike aristokraten
Rigoberto som har tagit sig en ny hustru, den sköna
Lucrecia, som han avgudar. Deras älskog är utöver det vanliga och varje famntag beskrivs så vackert och med sådan
inlevelse att illusionen blir fullständig. Desto obehagligare blir det när
Rigobertos son börjar göra
närmanden på sin styvmoder. Redan i inledningen förstår man att det moraliska förfallet kommer att förstöra den ljuva lyckan. Det utvecklas till en riktigt smaklös och grym historia. De kapitel där vi får följa Rigobertos ritualer i badrummet blir en aning för fysiskt och tråkigt.
Vissa kapitel är fantasier över konstverken i tavelgalleriet, längst bak i boken, och som vävs in i
berättelsen med sin symbolik och bildspråk. Det är otroligt suggestivt och
mästerligt uppbyggt.
När man tror att det dramatiska slutet skall komma berättar författaren i stället den vackraste tänkbara
historien till konstverket "Bebådelsen" av Angelico, om hur Jungfru Maria tar emot ärkeängeln Gabriels förebud. Den historien etsar sig fast i ens medvetande. Därefter kommer slutet i epilogen vilket jag inte skall gå närmare in på för de som har tänkt läsa boken.
Det är en fördel att ha en
uppslagsbok om antikens
mytologi när man läser denna bok så blir läsupplevelsen ännu rikare. / Lili