Vad är det som gör att människan överlever nattsvart förtvivlan, djupaste sorg och ett helvetiskt kaos? Vilka oanade resurser finns det inom oss?Malin Sävstam förlorade sina två yngsta barn, sin man och tre nära vänner i flodvågskatastrofen i Thailand. Här berättar hon om sin kamp för att komma igenom den värsta kris man nog kan drabbas av. Hon berättar på ett naket sätt, i en slags dagboksform om tiden från morgonen den 26 december 2004 i Khao Lak, då livet vände på bara några minuter, och fram till idag. Hon skriver om vattnet, leran, paniken, skriken och chocken, och sedan om hur hon under hela det första året inte orkade se längre framåt än till nästa andetag.
Hennes äldste son Axel överlever, och de båda kommer så småningom hem till Sverige, och kampen för att ta sig igenom chock, sorg och saknad tar sin början. De får hjälp av ett starkt och tätt nätverk av vänner och släktingar, och mor och son börjar så småningom att bygga upp ett nytt liv igen.
Jag läste bokens första halva i ett sträck och grät samtidigt. Den grep mig djupt och jag förstår inte hur hon har hittat ord för att beskriva denna nattsvarta och smärtsamma tid som hon tvingas förhålla sig till och även ta sig igenom, trots ett totalt förlorat fotfäste.
Boken gav mig många tankeställare om livet och döden. Jag förundrades också över de processer och mekanismer som det mänskliga psyket förfogar över, och som träder i kraft när vi befinner oss i kris, och det behövs extra resurser.
Läs den.
Ewa Nyhlén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar