Häromdagen fick jag i min hand en bok som jag hade glömt att jag läst.En bok som jag tyckte mycket om och som det pratades mycket om då på 1990-talet. Och den är väl värd att tipsa om för de som kanske missade den när den var ny.
Den är skriven i dagboksform av en äldre kvinna som på sätt och vis gör ett bokslut över sitt liv. Hon berättar ärligt, med värme och inlevelse om sitt liv, och ger sin bild av allt som hänt. Om en trångsynt katolsk uppfostran, ett kärlekslöst äktenskap och en hemlig kärlek som resulterade i en dotter. Dottern Ilaria, som tragiskt förolyckades för många år sedan och lämnade en liten flicka kvar för mormodern att uppfostra och ta hand om.
Kvinnan går ensam i sin trädgård och sköter om sina blommor med bara hunden Buck som sällskap. Hon vet att hon snart ska dö, och bestämmer sig för att skriva till sin älskade dotterdotter, som rest långt bort. Det är hennes tankar, livserfarenhet och klokhet som i berättelsen kan sammanfattas som ett budskap till dotterdottern – gå din egen väg, lyssna till ditt hjärta och gör det som känns rätt, oberoende av konventionerna
Det är en berättelse om tre generationer kvinnor, om kärlek och sorg, om hur svårt det kan vara att ha en ärlig relation med de människor som står dig närmast.
Boken har ett fint språk med en del filosofiska betraktelser och samtidigt en jordnära vardagsprosa.
Ewa N, 30 juli 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar