Det är alltid svårast att skriva om de författare som betyder mest för en. Jag älskar skräck, och Ajvide Lindqvist är en mästare. Han har förmågan att skapa en växande olustkänsla som får det att krypa i skinnet långt innan någonting skrämmande händer. En golvplanka som knakar eller en dörr som står och slår på ett förrådshus ute i skrägården kan göra mig matt av rädsla.Inte blir det sämre av Ajvide Lindqvists oöverträffade förmåga att skildra människor och deras relationer. Hans romanfigurer är aldrig perfekta men deras brister gör dem bara allt mer trovärdiga och engagerande.
De första tvåhundra sidorna var fantastiska. Skräck, magi, kärlek och förlust, med havet så väl beskrivet att jag praktiskt taget kunde känna saltstänken i ansiktet och doften av tång. Men slutet av romanen gjorde mig besviken.
Det är en etablerad sanning att monster förlorar sin förmåga att skrämma och fascinera så fort de visar sig i dagsljus, och i Människohamn blev det tydligt: det hotfulla, illasinnade havet var mer fantasieggande och mardrömslikt än de övernaturliga varelser som hemsökte Domarö i bokens andra del.
Ändå är Människohamn en bok väl värd att läsa, inte bara för skräckentusiaster. Underbart för mörka, regniga höstkvällar, när vindarna sliter runt husknuten!
/Sanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar