Nu har jag sträckläst en natt igen!Den fjärde boken om åklagare Rebecka Martinsson och poliserna i Kiruna är såå bra.
Åsa Larsson lyckas få igång alla känslor hos mej med den här berättelsen. Hon är välformulerad o precis, samtidigt som språket nästan är poetiskt ibland. Det har något med den norrländska miljön och språket att göra, det blir exotiskt och kargt, vänligt och hårt på samma gång. Den lite mystiska stämningen understryks av att berättaren stundtals är den döda unga flickan Wilma.
Boken inleds med något av det mest mardrömslika mord jag stött på i litteraturen. De två ungdomarna Simon och Wilma ska dyka efter det tyska transportplan som försvann 1943, och som man tror ligger på botten av sjön Vittangijärvi. Det är vinter och de slår upp en vak, där de fäster en säkerhetslina i ett träkryss för att kunna hitta tillbaka. När Wilma märker att linan lossnat, simmar hon tillbaka och hittar hålet i isen. Det är bara det att någon lagt en trädörr över hålet och står nu ovanpå….
När man hittar Wilmas kropp ett halvår senare, förstår man snart att hon är mördad och polisinspektör Anna-Maria Mella drar igång en utredning.
Den illa omtyckta åkerifamiljen Krekula, med de våldsamma sönerna Tore och Hjalmar, hamnar snart i fokus, och en grym och tragisk historia nystas så sakteliga upp. Något hände de två små sönerna 1956, som gav vansinnet och ondskan i familjen Krekula fritt spelrum.
Familjen har både fysiskt och moraliskt blod på sina händer, och historiens trådar går så långt tillbaka som till 1940-talet och nazitysklands behov av svenska hjälpinsatser både i jakten på motståndsmän och med transporter i Sveriges gränstrakter.
Här finns flera psykologiskt intressant skildrade personer, de flesta både varma, mänskliga och litet bräckliga, medan livet har format andra till iskallt hänsynslösa individer.
Läs den. Läs den. Läs den.
Ewa Nyhlén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar