... av Anna Jansson.
Tänk deckare. Maria Wern är polisen och skådeplatsen är Gotland. En nio-årig pojke vid namn Andreas Nilsson försvinner till synes spårlöst från en fest. Mamman Charlotte befinner sig i upplösningstillstånd, polisen kopplas snabbt in och mysteriet kring Andreas försvinnande vidgas likt ett grenverk. Fler och fler trådar vävs in i dramat och fler och fler människoöden kopplas samman.
Ännu en deckare av Anna Jansson för vissa, den första för mig. Betyget blir sådär. Vissa saker stör jag mig på. Jag anar till exempel ganska snabbt att författaren har ett förflutet inom sjukvården och en snabb googling bekräftar detta. Som läsare får man nämligen en kladdig moralpredikan om överanvändning av pencillin. Nej tack till sånt.
Vidare så är jag lite less på temat otrohet. De senaste fem romanerna jag läst av svenska författare har ALLA innehållit detta tema. Det är ju iof inte Janssons fel att det här råkade vara den femte boken i rad för mig som behandlar sura 30+:are som är trötta på livet, på varandra, på sig själva och som aldrig har sex med varandra men gärna med andra. Tröttsamt, trist och tråkigt i längden säger jag.
Sist men inte minst så känns hela historien lite lam, speciellt slutet.
Ett litet plus i kanten för Marie Richardsons strålande inläsning.
Tjoho från Wilda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar