Nobelveckan - Älskade Selma!

Som lokalpatriot och värmlänning går det ej att tala om nobelpristagare i litteratur utan att nämna Selma Lagerlöf. Selma är bäst. Hennes verk har allt. Spännande story, magi, fantastiskt spårk, ömsinta människoporträtt, you name it. Vad jag än läser och älskar återkommer jag alltid till Selma och läser om och läser om. Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien har jag läst så många gånger att jag tappat räkningen.
















Kommer det någonsin mer att skrivas en debutroman som Gösta Berlings saga? Jag tvivlar på det. Karaktärerna! Människoödena! De värmländska skogarna! Det är skröna och saga, samtidigt blodigt allvar och svindlande höjder. Hör bara här, om hur det går när Gösta Berling och den fagra Marianne Sinclaire, spelar teater under en bal på Ekeby:

Medan ridån gick upp och ned, stodo de unga tu alltjämt kvar i samma ställning. Göstas ögon fasthöllo Mariannes, de tiggde och trugade.

Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla, ingen såg dem.

Då böjde den sköna Marianne sig ned och kysste Gösta Berling. Hon visst inte varför, hon måste.

[...]

De unga på balkongen märkte ingenting, förrän applådåskan åter dundrade emot dem.

Marianne ryckte till och ville fly, men Gösta höll fast henne, viskande:

- Stå stilla, de tror, att det tillhör tablån!

Han kände hur hennes kropp skalv av en rysning och hur kyssarnas glöd slocknade på hennes läppar.

- Var inte rädd! viskade han. Sköna läppar har rätt att kyssa.

Ah! Ni förstår ju själva. Förutom romantik bjuds bland annat på både björnjakt, botgöring och hin håle själv i mänsklig skepnad.

/Klara

En udda feelgoodroman

Det var med en väldig skepsis jag plockade med mig Sara Lövestams Udda hem. Bokens tre huvudpersoner är Martin, som har en fetisch för amputerade kvinnor, Lelle, en obstinat punkflata och Paula som dokotrerar på patrikelverb och saknar båda benen.

Inte det att jag inte vill läsa böcker om sådana karaktärer. Det är bara det att när en författare skrivit in så många magrinaliserade grupper i en bok, anar jag alltid ugglor i mossen. Då förväntar jag mig politsk plakatroman á la Maria Sveland (Bitterfittan) eller Mian Lodalen. Och det är hemskt. När man tror att man ska få en skönlitterär upplevelse och istället får någons åsikter skrivna på näsan. Som om man vore dum i huvudet.

Udda klarar sig precis från att falla i den fällan. Man förstår ju att Lövestams ambition är att skapa förståelse och tvinga läsaren att se över sina fördomar, men det stör inte dirket. Boken är en bladvändare, jag låg uppe halva natten för att få veta hur det slutade. Den innehåller alla den romantiska filmens ingredienser, kärlek, svek, försoning o.s.v. Intrigen är långsökt och osannolik, men är samtidigt det som skapar spänning. Huvudpersonerna är fint skildrade och man tycker om dem. Det är ingen bok som kommer stanna i mitt medvetande länge, men den lämnade mig men en mysig känsla i magtrakten. Klassisk feelgood alltså, i annorlunda fodral.

/Klara

Nobelveckan

Tänkte passa på att härma den eminenta bokbloggen bokhora, som nobelveckan till ära uppmärksammar nobelpristagare.

Detta året har jag för ovanlighetens skull läst pristagaren redan innan priset delades ut. Någon gång i våras, vill jag minnas, läste vi Herta Müllers Hjärtdjur i bokcirkeln jag var med i. Jag var kluven då och nu minns jag inte så jättemycket av den. Det är väl ett halvdant betyg. Å ena sidan är den ganska svårläst. Språket är poetisk och det är svårt att hänga med i händelseförloppet. Man får nästan försöka släppa det och bara flyta med. Men bitivs skildrade den, å andra sidan, hemskt gripande och obehagligt livet i en diktatur. Både rädlsan och ledan. Hur vanisinngt tråkig vardagen i Ceauşescus Rumänien kunde vara, var något jag inte reflekterat över innan.

Förutom Hjärtdjur har vi även:



Redan då var räven jägare


/Klara

Tredje julnöten

En dag förra sommaren ringde min vän Rahim Khan från Pakistan. Han bad mig komma dit och hälsa på honom. När jag stod i köket med luren mot örat visste jag att det inte bara var Rahim Khan som ringde. Det var hela mitt förflutna, med alla synder som jag inte gjort bot för. När jag hade lagt på tog jag en promenad längs Spreckels Lake i norra delen av Golden Gate Park. Det var tidig eftermiddag och solen glittrade i vattnet där dussintals modellbåtar seglade, drivna av en frisk bris. Sedan lyfte jag blicken och fick syn på ett par drakar som svävade i skyn, röda med långa blå svansar. De dansade högt ovanför träden i västra änden av parken, ovanför väderkvarnarna, svävade sida vid sida som två ögon som blickade ner på San Francisco, den stad jag nu kallar mitt hem. Och plötsligt viskade Hassan i mitt huvud: För dig ska jag göra det tusen gånger om. Hassan den harmynte draklöparen.

Vad heter boken?
Maila ditt svar till: bibliotek-kultur@alvdalen.se

Årets bästa julskiva!

Att Bob Dylan skulle göra en julskiva var väldigt otippat i min värld. Nästan lika osannolikt som att man skulle sätta upp en Lars Norén-pjäs som musikal, en tanke som kan roa en i åtskilliga minuter om man mediterar över den (vet ni förresten att The Kinks gjort en musikal om Ingmar Bergman? Ett stickspår bara). 

Fortsatt otippat är att Christmas in the Heart är skitbra. Den innehåller tolkningar av både kända och okända julsånger. Bland annat en av mina personliga favoriter O' come all ye faithful (Dagen är kommen), Dylans raspiga röst passar den utmärkt och det hela resulterar i gåshud. Som kontrast kan nämnas Christmas Island, som låter precis som de låtar som börjar spelas i butikerna i slutet av oktober. Så att man vill kräkas på dem i början på november. Fast Dylan gör det bättre, så klart. 

Finns till utlån på biblioteket, givetvis.

/Klara

Hypnotisören

En man hittas mördad på en idrottsplats och därefter hittas frun och ena dottern döda i en lägenhet, sonen är svårt skadad och han äldsta dotter löper också stor risk att bli offer för gärningsmannen. Den enda som kan vittna om vem mördaren är, är den svårt skadade sonen som pendlar mellan koma och något annat konstigt tillstånd. Och det är endast genom hypnos som han kan tala om vad det är som hänt. Utredaren Joona tar kontakt med läkaren och hypnotisören Erik Maria Bark, som visserligen lovat att aldrig mer hypnotisera men som ändå går med på det för att rädda pojkens storasyster från en säker död. ..

Efter den otroliga mediala uppmärksamhet som denna bok fått från början, med sin spektakulära intrig, spekulationerna kring vem eller vilka författare som dolt sig bakom pseudonymen Lars Kepler, så gav jag mig tveksamt i kast med denna tegelsten. Den har kallats en tryggad pension (för författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril) och den har fått mycket varierad kritik, en del tycker att den är rent skräp, en del att den är helt genial och välskriven. Vad tycker jag då? Jo men visst är den välskriven. Och lite spännande, det måste jag ju medge, även om jag inte vill erkänna att jag går på alla de regelrätta deckar- och thrillerknepen. Men, jag tycker också att författarna gjort det enkelt för sig när de snott lite från Stieg Larsson, lite från Johan Theorin och resten från de vanliga andra nordiska deckarförfattarna, den är ett säkert kort. Men spekulativ, otäck, helt osannolik och ganska obehaglig. Men som sagt- spännande och klart läsvärd. Hm..

Dyngkåt och hur helig som helst

När jag lånade Dyngkåt och hur helig som helst hade jag skyhöga förväntningar. Det ska man aldrig ha. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men antagligen var det Roll on eller Mia och Klara i bokform. Jag ÄLSKAR Mia Skäringer och Klara Zimmergren i radio och på tv. Så en hel bok med Skäringer verkade ju som himmelriket.

Det som är charmen med Skäringer/Zimmergren tycker jag är hänsynslösheten, satiren och cynismen. Gjort med hjärta såklart. Man skrattar både med och åt Tabita och Gulletussan. Men Dyngkåt och hur helig som helst, som innehåller både krönikor och en sammanställning av Skäringers blogg, innehåller nästan bara hjärta och väldigt lite sarkasmer. Och jag känner att jag kommer henne för nära. Föredrar att ha illusionen av fiktion mellan mig och henne.

När man kollar på Mia och Klara förstår man ju att karaktärer och situationer ofta är hämtade ur deras liv, men dragna till sin spets, tillskruvade. I boken känns det mer som att jag sitter med Mia Skäringer och hela familjen i soffan ute på ön i göteborgs skärgård. Men där har jag ju egentligen inget att göra.

/Klara