Det var med en väldig skepsis jag plockade med mig Sara Lövestams Udda hem. Bokens tre huvudpersoner är Martin, som har en fetisch för amputerade kvinnor, Lelle, en obstinat punkflata och Paula som dokotrerar på patrikelverb och saknar båda benen.
Inte det att jag inte vill läsa böcker om sådana karaktärer. Det är bara det att när en författare skrivit in så många magrinaliserade grupper i en bok, anar jag alltid ugglor i mossen. Då förväntar jag mig politsk plakatroman á la Maria Sveland (Bitterfittan) eller Mian Lodalen. Och det är hemskt. När man tror att man ska få en skönlitterär upplevelse och istället får någons åsikter skrivna på näsan. Som om man vore dum i huvudet.
Udda klarar sig precis från att falla i den fällan. Man förstår ju att Lövestams ambition är att skapa förståelse och tvinga läsaren att se över sina fördomar, men det stör inte dirket. Boken är en bladvändare, jag låg uppe halva natten för att få veta hur det slutade. Den innehåller alla den romantiska filmens ingredienser, kärlek, svek, försoning o.s.v. Intrigen är långsökt och osannolik, men är samtidigt det som skapar spänning. Huvudpersonerna är fint skildrade och man tycker om dem. Det är ingen bok som kommer stanna i mitt medvetande länge, men den lämnade mig men en mysig känsla i magtrakten. Klassisk feelgood alltså, i annorlunda fodral.
/Klara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar