Sen är jag nyfiken på ytterligare några. Har någon läst och har en åsikt? Hojta gärna till!
Ivo Andric (1892-1975, Bosnien-Hercegovina/Jugoslavien)
Balkanhalvöns sorgliga historia fascinerar mig. Splittrat och enat, om vart annat. Ibland betraktat som en stat, med ett folk. Sedan inbördeskrig och grannar som mördar varandra. Ivo Andric skrev främst historiska romaner om området, från tiden när det var under turkiskt herravälde (1400-1500 e. kr, lite beroende på). Klara säger "Ja tack" till detta.
Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008, Ryssland/Sovjetunionen)
Kapten i sovjetiska armén och sedan fänglsad i sibirien under Stalin, benådades efter dennes död. Hans verk handlar bland annat om vardagslivet i dessa läger. Sjukt intressant.
Naguib Mahfouz (1911-2006, Egypten)
Läste för några månader sen Alaa al-Aswanys Yacoubians hus (2003), som var en fascinerade skröna, vilken kretsade kring just Yacoubians hus och den gata där det låg. Man fick möta en rad olika människor och deras livsöden i det moderna Egypten. Vad jag förstått är den inspirerad av en roman av Mahfouz, nämligen Midaqq-gränden från 1947. Eftersom jag gillade al-Aswany, vill jag ju gärna bekanta mig med dennes inspirationskälla.
Harold Pinter (1930-2008, England)
Dramer måste inte bara ses på teatern. Ibland är det himla skönt att läsa dramatik, det glömmer man lätt bort. Man får en hel historia, som i en roman, men mycket mindre textmassa att arbeta sig igenom. Pinter känns som en färgstark gubbtjyv, både i liv och dikt. Arg politisk aktivist, som kallat Tony Blair för "massmördare", men samtidigt försvarat Kuba och självaste Slobodan Milosevic. Jag tror inte att hans dramatik går i samma anda (för det har jag verkligen ingen lust att läsa), utan snarare handlar om mänsklig kommunikation. Värt ett försök.
/Klara
5 kommentarer:
Måste bara få lägga till några pärlor bland nobelpristagare:
John Steinbeck - min favorit alla kategorier! Där spelar det inte så stor roll vilken bok man väljer, ingen kan skildra människor och miljöer så levande och ömsint som han.
Pablo Neruda "100 år av ensamhet"
Ja, Steinbeck får man inte glömma! Alla säger att han är så bra, jag har bara läst "Pärlan" och den tyckte jag var sådär. Men jag tror att jag komemr gilla andra böcker av honom bättre.
Márquez "100 år av ensamhet" är jag också riktigt sugen på.
/Klara
Ojdå - råkade visst blanda ihop de två sydamerikanerna...visst är det Marquez som skrivit den underbara
"100 år av ensamhet". Men jag håller fast vid Pablo Neruda som läsvärd nobelpristag. Han var en nagel i ögat på Pinochetregimen, framför allt med diktverket "Canto Generale". Lite tungt ibland, men mycket vackert skrivet.
William Faulkner ftw! Han är lite svår dock.
Steinbeck har skrivit flera bra böcker men "Grapes of Wrath" regerar nog mest. (Nästan lika mkt som Marquez "100 år".) Min enda kännedom om Pablo Neruda kommer ironiskt nog från det klassiska Bart-citatet.
Och det enda jag känner Harold Pinter ifrån är den skrattretande usla remaken av Sleuth. Men det var kanske inte den han fick Nobelpriset för?
@Eva: Har läst väldigt lite Neruda, ska erkännas. Men det som är bra med nobelpristagare som är poeter är att det går snabbt att läsa in sig =) (Förutom att man förhoppningsvis får en angenäm läsupplevelse)
@Niclas: Svårt är roligt ju. Jag ska eventuellt ge Faulkner en chans, har lite skåpat ut honom som tillhörande Gubbmaffian, men arbetar på att inte vara så kategorisk...
Ditt bifogade klipp visar ju klart och tydligt Pinters nobelprisklass!
/Klara
Skicka en kommentar