Nobelveckan - Orka läsa poesi?!

Genom åren har nobelpriset i litteratur tillfallit en brokig skara författare. Tänkte göra ett nedslag hos tre sinsemellan mycket olika poeter. En tråkig, en svår och en riktigt bra (enligt mig då, såklart). Here goes:

Verner von Heidenstam (1859-1940)

Svensk gubbe, som avverkade kvinnor på löpande band och beundrade Mussolini. Inte poet i första hand kanske, utan prosaist. Men jag lägger fokus på poesin, för prosan är så tråkig att man riskerar att dö av leda om man ger sig in där. Till exempel finns där att läsa novellsamlingen Karolinerna, om svenska soldater under och efter Stora nordiska kriget (1700-1721). Ansatsen att beskriva kriget ur fotsoldaternas, snarare än kungar och fältherrars, ögon är förvisso lovvärd.

Ett smakprov ur Heidenstams poetiska repertoar, en liten dikt kallad Mannens sista ord till kvinnan:

Jag följde kärleksyr din rosenstig;

det tillhör stormens muntra tid och våren.

Jag mötte dig med löjen och med krig;

det tillhör sommaren och mandomsåren.

Du vart min lycka och jag tackar dig;

det tillhör hösten, då man bäddar båren.

Heidenstam skilde sig alltså tre gånger under sitt liv. Jag undrar om han är ironisk, eller om denna dikt är skriven till Kvinnan, snarare än någon specifik...

T S Eliot (1888-1965)

Mest känd för den 433 långa, med notapparat försedda, dikten The waste land. Den utkom 1922 och är ett försök att sätta fingret på det krigshärjade Europa. Titeln är talande, landet är fysiskt skadat och människorna i det förvirrade, desillusionerad och vilsna. Stilen är experimentell och notapparaten behövs... Svårtläst med vacker. I den utgåvan vi har på biblioteket finns en CD med, där Eliot själv läser uttdrag ur The waste land. Svårt att hänga med, men han läser väldigt bra och det känns både mysigt och inte så lite intellektuellt att lyssna på!

April is the cruellest month, breeding

Lilacs out of the dead land, mixing

Memory and desire, stiring

Dull roots with spring rain.

Musikalen Cats bygger på en diktsamling av T S Eliot. Hans största bidrag till eftervärlden?

Wislawa Szymborska (1923- )

Egentligen är jag fel person att skriva om poeter, eftersom jag sällan, nästan aldrig, läser poesi. Det är svårt, tycker jag. Det är något med formatet, att så mycket information måste in på så lite plats, att varje ord är betydelsebärande (så är ju inte fallet med all poesi såklart). I en roman kam man ofta skumläsa och ändå hänga med. Poesi kräver en helt annan typ av fokus. Orka.

En poet jag faktiskt orkar läsa är polskan Wislawa Szymborska. Hon är fenomenal på att få till det, så att hennes dikter är lättlästa, utan att bli banala. Viktigt och vardagligt behandlas på vackert men begripligt språk. Hon har skrivit en dikt om just poesi, som får avsluta det hela:

Somliga gillar poesi

Somliga-

alltså inte alla.

Inte de flesta, bara ett mindretal.

Om man inte räknar skolorna där de måste,

och poeterna själva,

så går det väl två såna på tusen.

Gillar-

men gillar gör man också makaronibuljong,

man gillar komplimanger och blått,

man gillar sin gamla sjal,

man gillar att hålla på sitt,

man gillar att klappa hunden.

Poesi-

fast vad är poesi för nånting.

Månget vingligt svar har getts på den frågan.

Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,

som i ett räddande räcke.

/Klara