Han har inget hjärta denne man, som eld förtär han sitt hus och plågar sin fru. Barnet börjar böla. Ute kämpar ett ensamt avgasrör för uppmärksamheten hos de sovande, vilka likt djuret känner vittring men inte törs säga någonting. (ur Lust, 1989)
När Elfriede Jelinek fick nobelpriset 2004 lämnade en av svenska akademiens ledamöter (Knut Ahnlund) sin stol. Han tyckte att Jelineks böcker var pornografiska. Även andra var missnöjda med valet av pristagare, hon är för obskyr och för svår.
Detta är min snabba analys: Elfriede Jelineks böcker och dramer är inte pornografiska, eftersom hon näppeligen har för avsikt att skriva eggande. Visst är hon explicit, men hon skriver inte sensuellt. Företrädesvis redogör hon för våldtäktsscener.
Hon är inte obskyr, utan skriver om sådant de flesta av oss känner till. Hur det är att leva i västvärlden i efterkrigstid. Om relationen mellan man och kvinna, om relationen mellan arbete och privatliv, om vad det är för en värld våra barn tvingas växa upp i. Men draget till sin spets (förhoppningsvis behöver inte många gå igenom vad hennes figurer måste utså).
Vad som däremot stämmer är att hon är svårläst. Detta är ingen underhållningslitteratur. Jelinek är inte nådig mot sina karaktärer, de plågas och förnedras, fysiskt och psykiskt. Det är äckligt, smärsamt och sorgligt. Språket är fullkomligt lysande, men svårgenomträngligt. Jelinek blandar högt och lågt. Gammaldags meningsbyggnad och ålderdomliga ord används för att beskriva de mest banala ting. Mitt i allt det högtravande dyker det helt plötsligt upp svordomar och könsord.
Varför ska man då läsa detta elände? Jo, genom sin skruvade framställning dissikerar Jelinek relationen mellan människa och ekonomi, samhälle och sexualitet. Det är vansinnigt intressant och flera gånger har jag känt att det gått upp ett ljus för mig under läsningen "Aha, kanske är det så att...". Sen ska man läsa henne för språkets skull. Elfriede Jelinek är en sann konstnär. Mitt i allt det nattsvarta och vedervärdiga, lyckas hon göra situationer...dråpliga, komiska. Hon har en torr humor som är genial.
Allra bäst av det jag läst av Jelinek, tycker jag om Pianolärarinnan. Den är också en utmärkt bok att börja med om man vill närma sig henne. Jämförelsevis lättläst, mindre våld och sexuell förnedring än i exempelvis Lust. Pianolärarinnan finns även som film, vilken jag hört ska vara bra den med.
/Klara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar