När jag lånade Dyngkåt och hur helig som helst hade jag skyhöga förväntningar. Det ska man aldrig ha. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men antagligen var det Roll on eller Mia och Klara i bokform. Jag ÄLSKAR Mia Skäringer och Klara Zimmergren i radio och på tv. Så en hel bok med Skäringer verkade ju som himmelriket.
Det som är charmen med Skäringer/Zimmergren tycker jag är hänsynslösheten, satiren och cynismen. Gjort med hjärta såklart. Man skrattar både med och åt Tabita och Gulletussan. Men Dyngkåt och hur helig som helst, som innehåller både krönikor och en sammanställning av Skäringers blogg, innehåller nästan bara hjärta och väldigt lite sarkasmer. Och jag känner att jag kommer henne för nära. Föredrar att ha illusionen av fiktion mellan mig och henne.
När man kollar på Mia och Klara förstår man ju att karaktärer och situationer ofta är hämtade ur deras liv, men dragna till sin spets, tillskruvade. I boken känns det mer som att jag sitter med Mia Skäringer och hela familjen i soffan ute på ön i göteborgs skärgård. Men där har jag ju egentligen inget att göra.
/Klara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar