Ska man skratta eller gråta? Både och kanske. Jag skrattade i alla fall mycket och igenkännande många gånger medan jag läste Bitterfittan! Bara titeln – man hoppar högt!Bokens huvudperson Sara lämnar man och barn för en vecka och åker på charter till Teneriffa. Hon behöver komma ifrån, vila och reflektera över hur hennes liv ser ut. Vad hände? Hur blev hon så bitter av att få barn? Och vad hände med relationen till hennes sambo? Sara trodde att hon och Johan levde i ett jämställt förhållande. Men det kanske aldrig var så?
Så här säger Sara (ungefär) och det är verkligen något som får en att öppna ögonen: ”om jag levde med en svart man i Sydafrika under apartheid-regimen, skulle jag kämpa med livet som insats för att han skulle bli betraktad som lika mycket värd som jag. Så varför nöjer sig män med att kvinnor är i underläge i vårt samhälle? Var finns de när andra män misshandlar sina fruar eller tjänar mer för samma arbete? Eller när deras barn är sjuka?”
Mitt i prick – kan man säga det bättre?
Detta är en svidande uppgörelse med moderskapsmyten, kärleksmyten och jämställdhetsmyten. Ett knytnävsslag i magen. Läs den! Ge den till alla du känner! Världen borde bli bättre då!
Caroline
1 kommentar:
Den här boken borde läsas av alla, både kvinnor och män. Boken lämnar mig ingen ro när jag lagt den ifrån mig. Den känns som ett kliande myggbett! Man blir förbannad över könsmaktsfördelningen i världen, glad över att någon kan beskriva det så här bra, och samtidigt förvånad över att man känner igen sig på var och varannan sida!
Skicka en kommentar