Som jag har väntat! Den här boken, med sitt vackra omslag och titeln lånad från artonhundratalsdikten av Yeats, ser ut att vara fantasyläsarens dröm. Det är en vacker, engagerande nutidssaga där magisk realism för en gångs skull känns som en passande beskrivning, och inte bara ett sätt att säga "fantasy" utan att göra kopplingar till Tolkien, Goodkind och Jordan.Jag tyckte om den. Inte så mycket som jag hade hoppats, men jag har alltid höga förhoppningar på ny fantasy. Det är den genren mitt hjärta slår för, och jag kan inte påbörja en ny roman utan att hoppas att just den här kommer att vara det bästa jag någonsin läst.
Det stulna barnet är inte det bästa jag läst - inte ens det bästa jag läst de senaste månaderna - men den är bra, väldigt, väldigt bra. Den handlar om Henry Day som rymmer hemifrån och blir stulen av bortbytingarna, som tar honom med sig, döper om honom till Aniday och fångar honom i en evig barndom utanför tiden och samhället.
I hans ställe lämnas en dubbelgångare som tar över Henrys liv. Den nye Henry Day blir bokens andra huvudperson, och kapitlen skrivs växelvis ur Henrys och Anidays perspektiv. Donohue skildrar barnets och mannens längtan efter familj och tillhörighet, deras sökande efter identitet och sammanhang. Henry Day brottas med rädsla och skuldkänslor, och skräcken för att själv förlora sin egen son till bortbytingarna riskerar att förstöra hela det liv han byggt upp. Det är en vemodig, stillsam, ibland hjärtskärande vacker berättelse.
/Sanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar