Varje jul läser jag en bok som faller utanför min vanliga preferensram. Eftersom jag blir lätt generad brukar jag skippa kärleksromaner så Jungfrutronen av Sue Monk Kidds verkade vara det perfekta valet som årets julbok. Den visade sig dock inte vara alltför generande trots lovande baksidetext.Huvudpersonen Jessie far tillbaka till sitt föräldrahem när hennes mor huggit av sig sitt pekfinger. Det verkar inte röra sig om någon olycka utan modern verkar på ett mycket medvetet sett siktat köttyxan och kapat fingret. Varför?
Jessie och modern har haft ett bräckligt förhållande ända sen fadern gick bort när Jessie bara var 9 år. Trevande försöker Jessie nå sin mor och börjar samtidigt reflektera över sitt eget liv. I samma veva möter hon en munk, broder Thomas, som fungerar som en slags katalysator för Jessies uppvaknande (i brist på bättre ord). Faderns död finns hela tiden i bakgrunden och det förflutna dyker ständigt upp till ytan.
Jungfrutronen är en lättsam bok om relationer, både Jessies relation till sig själv och till andra. Det som överraskar är språket. Detta är stundtals väldigt ovanligt, inte nödvändigtvis särskilt bra men det är trevligt med ett språk som överraskar. Om det beror på författaren eller översättaren låter jag stå osagt. Avslutningsvis så ger jag prov på en av mina favoritbeskrivningar från boken.
Huvudpersonen Jessie tänker på sin man:
"Hans hår och ögon hade de fylliga höstfärgerna som för tankarna till majskolvar och tacksägelsearrangemang, och han hade en vacker grop i hakan."
Hur ser en sådan karl ut undrar jag.
God fortsättning! / Wilda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar