Vi har köpt in kultrullen Det stora blå av Luc Besson. Där får man träffa Jacques och Enzo redan som små pojkar, där de dyker efter mynt i hamnen. Båda fortsätter att dyka upp i vuxen ålder och mellan dem finns en märklig vänskap, med starka inslag av rivalitet. Och efterhand triggar rivaliteten dem emellan rent livsfarliga situationer i tävlingssammanhang.
Förutom relationen de båda dykande männen emellan, får vi även följa med när Jacques träffar Johana. Hon älskar honom förbehålls- och besinningslöst, och Jacques älskar henne. Men inte tillräckligt för att sätta punkt för det farliga fridykningstävlandet.
Det stora blå är på många sätt en stor film. Karaktärerna är fint gestaltade, med stor personlighet. Särskilt Enzo, spelad av Jean Reno. Helt otroligt rolig, jag skrattade mig igenom halva filmen tack vare honom. Men trots all komedi innehåller filmen stor tragik i relationerna mellan Jacques, Enzo och Johana. Sen har vi ju dykscenerna, som är legendariska. Gillar man sådant är Det stora blå värd att se bara för den sakens skull (undertecknad har dock undervattensfobi och blundade sig därmed igenom alla dykscener). Tyvärr kan jag inte låta bli att reta mig på karaktärerna ganska mycket. De är ganska störande personer allihop, som krånglar och har sig.
Till syvende och sist är det ju lite så att man ska ha sett Det stora blå, vad jag förstått. Så när man gjort det kan man ju klappa sig lite på axeln och känna sig intellektuell. Utan att det ens var jobbigt att uppnå.
/Klara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar