Pojke försvunnen...

... av Anna Jansson.

Tänk deckare. Maria Wern är polisen och skådeplatsen är Gotland. En nio-årig pojke vid namn Andreas Nilsson försvinner till synes spårlöst från en fest. Mamman Charlotte befinner sig i upplösningstillstånd, polisen kopplas snabbt in och mysteriet kring Andreas försvinnande vidgas likt ett grenverk. Fler och fler trådar vävs in i dramat och fler och fler människoöden kopplas samman.

Ännu en deckare av Anna Jansson för vissa, den första för mig. Betyget blir sådär. Vissa saker stör jag mig på. Jag anar till exempel ganska snabbt att författaren har ett förflutet inom sjukvården och en snabb googling bekräftar detta. Som läsare får man nämligen en kladdig moralpredikan om överanvändning av pencillin. Nej tack till sånt.

Vidare så är jag lite less på temat otrohet. De senaste fem romanerna jag läst av svenska författare har ALLA innehållit detta tema. Det är ju iof inte Janssons fel att det här råkade vara den femte boken i rad för mig som behandlar sura 30+:are som är trötta på livet, på varandra, på sig själva och som aldrig har sex med varandra men gärna med andra. Tröttsamt, trist och tråkigt i längden säger jag.

Sist men inte minst så känns hela historien lite lam, speciellt slutet.

Ett litet plus i kanten för Marie Richardsons strålande inläsning.

Tjoho från Wilda

Blunddockan

av Jeffery Deaver

Äntligen! Jeffery Deaver har kommit med en ny bok.
I den här thrillern är det dock inte Lincoln Rhyme och Amelia Sachs som är huvudpersonerna, utan specialagenten och förhörsexperten Kathryn Dance vid Californiens utredningsenhet, CBI.

Först var jag litet skeptisk när jag förstod att det inte var en Rhyme-deckare, för det brukar inte alltid bli så bra när deckarförfattarna får för sig att börja med olika sidoprojekt, som att hitta på andra karaktärer och planera en ny serie böcker. Dessbättre hade jag fel. Kathryn Dance är en mycket sympatisk och intressant bekantskap. Man känner också igen Jeffery Deavers thrillerspråk och hans förmåga att bygga upp spänningen, som ibland blir nästan outhärdlig.

Man kan säga att Dance är en levande lögndetektor, alltså expert på kroppsspråk och hon är specialutbildad i att avläsa om människor ljuger, eller talar sanning. Hon är en skicklig polis, men har faktiskt också har ett ”riktigt” liv vid sidan av arbetet. På fritiden snokar hon till exempel upp bra blues – och folkmusikband som hon hittar över hela USA, och erbjuder dem att ladda ner sin musik på den webbsida hon driver tillsammans med en god vän. Dessutom spelar hon musik själv. Familjen har också två hundar - Dylan och Patsy (!) - och hundälskare får alltid en extra poäng hos mig! Det finns dock ett mörkt stråk i Kathryn Dance´s liv då hon bär på en stor sorg efter att hennes man, och tillika barnens far, omkommit i en bilolycka.

Boken börjar med att den manipulative mördaren och sektledaren Daniel Pell, som är dömd för mord på en familj för 8 år sedan, men där den ena dottern överlevde, ska förhöras i samband med att nya spår i det gamla fallet har framkommit. Han lyckas rymma med hjälp utifrån och Kathryn Dance ska leda jakten på denne man som har psykopatens förmåga att dupera människor, och som inte skyr några som helst medel för att nå sitt mål.
Det blir viktigt att hitta den överlevande Theresa Croyton, idag 17 år, som kallas Blunddockan eftersom hon låg och sov den gången hennes familj knivmördades av Daniel Pell. Problemet är bara att hon bytt identitet och ingen vet var hon finns.

Jakten på mördaren börjar och det är action vill jag lova! Spänningen byggs skickligt upp, sida för sida. Polisteamet utökas så småningom med en expert på sekt – och kultledarmentalitet i hopp om att bättre förstå hur den här typen av narcissistiska och hyperintelligenta mördare tänker.

Allt utspelar sig i John Steinbeckland – alltså Montereyhalvön och i områden som Carmel och Salinas. Mitt i det intensiva polisarbetet påminns vi om De himmelska ängderna, Vredens Druvor och Cannery Row (Det stora kalaset). Stora frukt – och grönsaksodlingar, vindpinade klippor och pittoreska hus inramar historien, och ger läsaren en chans att hämta andan när författaren lättar på gasen en aning.

Jeffery Deaver fick sitt genombrott med boken Tyst gisslan 1996, men är kanske mest känd för boken The Bone Collector (I samlarens spår), som också filmades 1999.

Ewa Nyhlén
Nov 2008

Drift

av Liv Strömquist och Jan Bielecki

Feministiska sexserier? Är det verkligen någonting för biblioteken? Jag skulle säga ja på ren princip, men Drift är så otroligt mycket mer än ett politiskt statement. Det är en serie tecknad i läcker 50-talsstil, om Lena och Robert som möts på en nattbuss mellan Helsingborg och Norrköping och börjar prata.

De första rutorna är textlösa - en solnedgång, en busshållplats, en kvinna som spanar in en man och klär av honom med blicken. Det slår mig hur pass sällan det är man ser något sådant skildras i litteraturen. När bussen börjat rulla är det hon som tar kontakt med orden: "Ursäkta, jag ville bara säga att jag har kollat in alla människorna på den här bussen och kommit fram till att du är den snyggaste."

Samtalet kommer snabbt in på deras respektive flickvänner och deras tidigare sexuella erfarenheter och äventyr. Det skulle kunna bli så fel, men istället blir det så rätt. Teckningarna är tydliga utan att vara övertydliga, och berättelsen har ett oväntat djup och en intressant vändning på slutet.


/Sanna

Mig äger ingen

av Åsa Linderborg


Boken är en rak och ärlig, men också ömsint skildring av uppväxten med en ensamstående far – härdarmästare Leif Andersson, vid Metallverken i Västerås – vars yrkesstolthet, klasstillhörighet och alkoholproblem ger berättelsen dess röda tråd.

Det är berättelsen om en arbetarsläkt under det svenska folkhemmets storhet och fall, och handlar om klassmedvetenhet, utanförskap och manlighet.

Det handlar också om den blott 4-åriga Åsa, eller Natasja som hon ofta kallas av sin pappa, som blir kvar hos sin far efter föräldrarnas skilsmässa. Vid något tillfälle, när mamman får frågan hur hon kunde flytta från sitt barn, svarar hon: ”Jag lämnade kvar det bästa jag hade hos honom, annars hade han gått sönder”.

Vi kommer nära i vardagsskildringen, där far och dotter lever sina liv och gör det mesta tillsammans. Hon blir skjutsad på pappas cykel till dagis tidigast av alla varje morgon - vinter som sommar - de äter middagsmat hos farmor och farfar varje kväll, där det diskuteras politik och spelas Fia. Pappa har ofta ont om ”lall”, och får ibland ett bidrag av farmor.

Härdarmästare Leif Andersson verkar vara en motsägelsefull person; han dricker några öl varje kväll, men är ändå både sällskaplig och finns alltid där för sin dotter. Han är politiskt medveten, men misstror ändå den politiska kampen, han är stolt över sin yrkeskunskap, men avskyr sitt jobb som ger honom svullna händer och värk.
Ibland tycker jag att det är ett torftigt liv för en liten flicka, men ändå är det tydligt att berättelsen är skriven med värme och kärlek. Boken är både gripande, vemodig, tragisk och kul – i bland på samma gång – men aldrig sentimental. Här finns också hela den brokiga släkten, med många färgstarka och intressanta personer.

Åsa Linderborg skriver mycket bra, enligt min mening. Hon har ett rakt och enkelt språk och det blir inte tråkigt en sekund. Hon berättar så levande att man får en klar bild av både människor, händelser och miljöer, och när boken avslutas är hon vuxen med egen familj.

Förutom en innehållsrik barndoms – och uppväxtskildring är det också ett stycke svensk arbetarhistoria som idag känns mycket avlägsen, och just därför är så intressant att läsa om.

Åsa Linderborg är kulturskribent på Aftonbladet.

Ewa Nyhlén
nov-08

hon älskade...

...av Helena Henschen.

Jag gillar Henschens ton.

Hennes förra bok, I skuggan av ett brott, blev jag smått besatt av. Trots detta var jag lite osäker om Henschen var en bra författare eller om hon bara hade en spännande (och ack så tragisk) familjehistoria.

Även denna gång har Henschen grävt i släktens historia och levererar nu sin farmors liv (Signe Thiel) i romanform. Boken präglas av olika relationer. Vackra, tragiska, vanliga, ovanliga relationer vackert sammanvävda av Henschens hand. Visst är Henschen en författare och hon älskade är väl värd att läsas. Dock är I skuggan av ett brott strået vassare (men som sagt, det är ju en besatt som talar).

Tjingeling / Wilda

En världsomsegling över haven...

..eller en berättelse om en stad? Ja, i Vi, de drunknade får läsaren allt och lite till! Staden som står i centrum är danska Marstal, som trots sin litenhet kan beskrivas som en världsmetropol. Marstals historia är tätt sammanflätad med sjöfarten och i Marstal kan man träffa på den första dansk som korsat Afrika eller någon annan som seglat 17 år utanför Japans kust. Märkliga och främmande föremål fraktas hem eller vad sägs om en turkisk vattenpipa, amforor från Kefalos, en indisk amulett eller varför inte...ett skrumphuvud?
Boken börjar väldigt våldsamt med det dansk-tyska kriget om Slesvig- Holstein 1848 . Först tror jag att det är en krigsroman men just som jag ska lägga ifrån mig den, lite snopen och besviken, (jag hade ju hoppats på mer!), så ändrar boken karaktär och blir plötsligt en sjöroman. Och såna älskar jag! I centrum står först Laurids Madsen som under kriget flyger i luften när hans skepp sprängs, men räddas av de tunga sjöstövlarna. Laurids blir sig aldrig riktigt lik efter himlafärden och plötsligt försvinner han, liksom många andra sjömän före honom. Men sonen, Albert, är övertygad om att Laurids lever och ger sig ut på en lång och innehållsrik resa över haven för att söka efter sin far.

Författaren kommer själv från Marstal och han känner sin stad. Många som läst boken reagerar över att kvinnorna fått så liten roll i boken, men så ser jag det inte riktigt. Det är lika mycket kvinnornas historia som beskrivs, hur de sliter i vardagen med ögon som är röda av trötthet och gråt och hur de väntar och längtar efter sina män som kommer hem ibland och sedan lämnar dem igen för nya resor på haven.

Vi, de drunknade är visserligen evighetslång och lite småtråkig och långrandig på sina ställen ,men det gör inget, för det är fantastisk läsning man erbjuds! Så många skrönor, så många öden, så många vackra, dramatiska och våldsamma bilder författaren planterar i huvet på sin läsare! Jag läser och läser och trots att jag ibland svär över dess omfång önskar jag att den aldrig ska ta slut!

/Karin

Lärarinnan i Villette

av Ingrid Hedström.


Det här är den första i en serie kriminalromaner med handlingen förlagd till den fiktiva belgiska staden Villette, och med utredningsdomare Martine Poirot i centrum.

En mycket omtyckt, numera pensionerad lärarinna, Jeanne Demaret, blir påkörd och dödad, och flera vittnen hävdar bestämt att det inte var en olycka. När Martine Poirot och hennes medarbetare börjar utreda saken, visar det sig att lärarinnan bar på en mörk hemlighet som berör både stadens makthavare och politiska toppar, och som sträcker sig många år bakåt i tiden. En händelse i stadens förflutna visar sig ha med Belgiens koloniala histora och folkmordet i Rwanda 1994 att göra. För att förhindra sanningen från att komma fram, är vissa personer beredda att gå hur långt som helst....

Det är en mycket välskriven och skickligt berättad historia, med intressanta personporträtt och en riktigt ruskig intrig.

Ingrid Hedström arbetar sedan många år som journalist på Dagens Nyheter. Hon bodde i Belgien 1992-1997. Det var en dramatisk tidsperiod med bland annat korruptionsskandaler, politikermord och Dutrouxaffären. Ingrid Hedström fick idén att förlägga ett antal deckare hit, och här är alltså den första boken om Martine Poirot och hennes team.

Låt er inte förledas av att huvudpersonen heter Poirot och är från Belgien. Jag försäkrar att det är det enda som överensstämmer med Agatha Christies pusslande detektiv Hercule Poirot!

Ewa Nyhlén
2008-10-06