2007 sommarpratade Michael Nyqvist i P1:s ”Sommar” och berättade då för första gången att han var adopterad. Boken När barnet lagt sig ska vara en fördjupning av det ”sommarpratet”.
Hur kändes det att få veta att du var adopterad? Hur hittade du din identitet och blev en av Sveriges populäraste skådespelare utan en aning om vilka dina biologiska föräldrar var?
Det vill jag veta när jag öppnar Michael Nyqvists självbiograf. Jag vill bli berörd på samma sätt som jag ofta blir av Michaels skådespeleri, fångas av känslorna så att tiden upphör. Men jag blir inte berörd….det är något som fattas. Han sparar på sig och sitt. Han beskriver platser, miljöer, människor och sina känslor förvisso, men det är tillrättalagt och lämnar inte ut något som skulle kunna misstolkas. Det är som om han inte har landat detta inom sig själv ännu, han vill inte såra…han aktar sig för det djupa, han är osäker.
Språket är rakt och meningarna korta. Det känns lite stumt och platt. Därför undrar jag bara när boken är slut varför han skrev den, varför han inte väntade lite längre, lät det mogna inom sig. Eller är boken bara ett försök att kramar ur liiite mer ur den pågående berömmelsevågen?
För den som bara vill ha en lättsmält liten inblick i teaterns värld passar boken utmärkt. //Annika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar